hjälp?!? tror jag håller på att tappa greppet...

Hej. Jag hoppas och önskar över allt att kunna få någon slags hjälp här. Det här inlägget gör mig verkligen ont i hela hjärtat att skriva men jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är iaf mamma åt en snart 10 åring. Jag och min son har alltid haft en mycket bra relation tillsammans. Jag och min sons pappa separerade när han var lite över 1 år gammal. Och min son träffar väl inte sin pappa särskilt ofta. Pappan tar honom ca en helg i månaden (endast på sina egna villkor).

När min son var 4 år träffade jag en kille som jag blev intresserad av och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop (till grann- kommunen). Min son som alltid har bla sovit med mig sen födsel blev bortkörd utav den dåvarande pojkvännen redan första dagen vi flyttat ihop. "Det är ju inte okej att ha barnen i sängen". Jag försökte vänja min son att sova själv i sin säng men till slut tog den dåvarande pojkvännen "över". Han skulle allt visa hur man gjorde gällande allt angående mitt älskade barn. (Från början trodde jag att det kanske skulle fungera och att de skulle få en bättre relation tillsammans). Det började med att han skulle söva honom till att "helt" ta över honom från mig. När mitt barn var ledsen och ville ha mig där bråkade han om att han skulle ta allt med honom. Jag var så ung och dum och visste inte bättre. Jag började till slut må väldigt dåligt psykiskt och började drömma en massa hemska mardrömmar att bland annat min dåvarande pojkvän dödade mitt barn. Jag fick tom sova en natt på psyket över en sån hemsk dröm. Hujja ser verkligen drömmen framför mina ögon fortfarande. :( Min son har alltid varit öppen och glad av sig. Han började ju på ett nytt dagis då vi flyttat ihop med den där killen. Jag märkte att min son drog sig mer och mer tillbaka. Blev väldigt hemlighetsfull. Började gråta inombords osv. Han grinade på mornarna när pojkvännen inte var där och ville absolut inte till dagis. Jag vet inte vad jag skulle göra jag hade ju fått en praktik men jag hoppades ju innerligt att han skulle bli sig själv igen. Sen var jag rädd vad vi skulle göra? Var vi skulle ta vägen osv. Jag hade ju inget fast jobb. Min gamla lägenhet var ju uppsagd. Vi hade tidigare haft försörjningsstöd men nu försörjde pojkvännen oss. De enda pengar jag hade var barnbidraget och underhållet. Jag var rädd att dra. Var skulle vi ta vägen?

Nåväl en dag då jag kom hem från praktiken lite tidigare än vanligt och min pojkvän var hemma med mitt barn så hör jag min son gråtande på övervåningen. Jag rusar upp och min dåvarande pojkvän står och sprutar iskallt på honom i duschen för att han ansåg att han gjort fel för att han råkat kissa ner sig. (Min son slutade med blöja vid 2.5års åldern). Och då föll poletten ner. Han hade ju varit elak mot mig och mitt barn sen första dagen vi flyttat ihop med honom. Efter det här tog jag tag i psykologen och berättade allt för henne och hon blandade in kvinnojouren. Min dåvarande pojkvän jobbade varannan vecka i annan kommun och under en veckas tid då min dåvarande pojkvän var och jobbade gjorde jag upp för att ta vårat pick och pack (de lilla vi hade kvar) och dra. Dagis hade under den veckan "pizza kväll" så jag bestämde mig för att vi skulle dit innan vi flyttade. På dagis kommer mitt barn gråtandes till mig och säger "mamma de här barnet har tagit min balong och bajsat på den". När jag ser mitt barns ledsna ansikte kommer björnmamman i mig fram för första gången och jag ställer till med jordens scen för att försvara mitt barn. Min son berättar även senare att de här barnet alltid har varit dum mot honom. (Puttat ner honom från backar, förstört honoms teckningar osv). Hursomhelst vi drog oss därifrån och flyttade tillbaka till våran gamla kommun.

Efter allt ont som har hänt både mig och min son bestämmer jag mig för att aldrig flytta ihop med någon igen (när vi väl fått lägenhet alltså). Vi flyttade in till våra änglar som jag verkligen kommer att älska till döden för deras hjältedås! Vi bodde jag, min son, 2 vuxna föräldrar med 2 vuxna barn = totalt 6 pers. där vi bodde trångt i ca 3 månader tills vi äntligen fick en lägenhet till slut.

Jag och min son kunde bygga ett nytt kapitel. Han var(är) mitt allt och jag var hans allt. Hursomhelst levde jag och min son själva nu tills han började 1an. Jag träffade min nuvarande sambo. Det har varit mycket frågor i mitt huvud om det här med att ta in en ny pojkvän i vårat liv och senare även bli sambo igen ska ni veta. Jag kollade/kollar extremt mycket min sambo. Jag har svårt att släppa allt som hänt tidigare med min förra sambo. Hursomhelst så valde jag att följa hjärtat och våga efter ett tag i förhållande flytta ihop. Nu har vi snart varit sambo i ett år. Det är här jag behöver alla råd jag kan få. Min sambo har väldigt svårt att förstå varför jag och min son har så starkt band och han kan (också) inte heller förstå hur man kan sova tillsammans med sina barn. Ha starka band till dom osv. Förut jobbade min sambo och då fick jag och min son egentid tillsammans men nu är min sambo arbetslös. Han ska med överallt. Han ska höra allting. Han ska finnas med i allt. Min son har börjat visa tydliga tecken på att han vill flytta tillbaka till våran gamla lägenhet utan sambon. Jag har ju hyrt ut vår gamla lägenhet och nu bestämt för sonens skull att flytta tillbaka. Min son har varit knepig nu på senaste tid. Haft väldigt svårt att sova. Varit extremt mammig. Jag har ju fått ett nytt jobb (i januari) för att jag ska kunna försörja mitt barn. Kunna skämma bort han lite grann med nån liten present ibland. Jag känner mig så värdelös. Min son behöver mig. Han har ju visat osynliga tecken sen vi flyttade hit att han inte trivs. Nu har det gått så långt så min son har börjat ljuga för mig (alla) om typ allt. Han ljuger vad han gjort, blivit väldigt hemlighetsfull, börjat dra sig till väldigt stökiga barn. Jag hittade en bild i hans mobil då han håller i kökskniven. Jag tycker att jag bara får vara arg mot honom. Jag har begränsat hans umgänge, kan inte lita på att han sköter sig ensam hemma (han har nångång fått vara korta stunder ensam hemma) , jag kan inte lita på honom över huvudtaget (då han börjat ljuga om allt). Vi ska ju flytta hem bara jag och honom och bli särbo med min nuvarande pojkvän. Men det är ju ca 2 mån kvar. Snälla vad ska jag göra med min vanliga fall super fina pojke? Jag känner att jag håller på att tappa kontrollen :'(