1 eller 2 barn? Och varför?

Varför skulle man som ensambarn bli ensam när föräldrarna dör? Kanske har man då skaffat en egen familj, det finns kanske andra släktingar och förhoppningsvis en massa vänner :) har jobbat inom äldrevården och många gamla var väldigt ensamma trots att de hade flera barn

Finns syskon som inte tål varandra så det är ingen garanti. Ts försök inte få fler barn innan ni verkligen känner att ni vill det. Om ni nu kommer känna det.

Dijon och mamma86... Så rätt.. Ingen garanti att barnen är med en hos en för man får fler. Och ja vissa syskon tål inte varandra.

Men i de stora hela så handlar de klart om vad man vill själv. Om några år längtar jag kanske edter ett syskon till vårt barn.. Och då hoppas jag att vi kan få ett till. Men nu njuter vi så av den lille vi har. Och då känns syskon avlägset

Det finns ingen garanti att man inte blir ensam när föräldrarna dör. Man kanske får ett syskon som man inte har kontakt med alls. Man får väl egen familj också så ensam är man ju inte. Jag har ett barn, en kille på 8 år och är nöjd med det :) Och någon skrev att dom har någon att leka med, det har han ändå, massor med vänner :) Är själv ensambarn och aldrig saknat syskon.

Ensambarn jag också. De e kanske vi som har svårt att se oss som tvåbarnsflröldrsr?

Jag har två syskon men ändå bara sugen på en . Som det är nu. Vi får se helt enkelt.

På vilket sätt kan man inte njuta om man har barnen tätt? ? Vi kommer njuta av hela familjen minst oka mycket som annars!!

Att njuta av sina barn och att tycka att bebistiden kan vara tuff är ju två lite olika saker. Jag tycker ju inte mindre om mina barn för att bebis ammas ofta och sömnen blir mer bristfällig några månader. Jag vill kunna amma mina barn, men samtidigt är det ändå lite skönt när de börjar äta lite gröt och mat, så jag som individ kan gå hemifrån en stund utan att fundera på när eller var bebisen behöver äta härnäst. Ju mer barnen kan följa resten av familjens rutiner desto friare blir man ju att hitta på roliga saker.

Sedan är det enormt roligt att se kärleken barnen visar varandra. Visst kan det vara mycket gnabb emellanåt, men de kramas ju mycket mellan varven också. Det är väl mer att man kunde önska att de kunde vara sams hela tiden. Jag har 2,5 år mellan barnen, så första har ju haft lång tid som ensambarn och tvåan har ju inget annat att jämföra med. Det är snarare roligare att följa andra barnets utveckling då man vet lite vad som väntar. Just nu bubblar 2-åringen hela tiden i princip och det är kul att höra allt hon säger. Jag tycker nog snarare att det är lite smidigare när de har blöja för då är man inte lika beroende av var närmsta toalett ligger, övergången är ju knepigare, då det är svårt att förutse när de tänker kissa. Alla barn gör ju inte det på beställning.

Sedan har du många år framöver att fundera på OM du vill ha ett syskon till din lilla. Det är ju först när den biologiska klockan tickar mot 40 som man kan få lite panik och det kan bli svårare att få barn naturligt, även om man haft lätt innan. Har man haft svårt innan, så är ju oddsen sämre redan från början tyvärr. Flera av mina vänner som gjort ivf har tyckt att det varit så tufft att de avstår fler barn och njuter av det de har.

Vi har tre barn....för att VI föräldrar önskat tre barn. Så länge man har möjligheten att välja (vi är lyckligt lottade att lätt kunnat få tre när vi så önskade) så har alla antal fördelar. Vi har två tätt och en med lite fler år emellan. Det finns för- och nackdelar med båda dessa saker också. Det som JAG ser som överlägsen fördel med syskon är att se dem knyta an till varandra och se relationen växa fram.

Nu är yngsta snart två år och det är fascinerande hur han kopierar sina bröder omgående...och hans lycka när någon av dem läser för honom. När han var runt 3-4 månader så byggde minsta storebrodern en koja under köksbordet, drog in honom på en filt som han låg på på golvet och så sjöng han barnvisor för honom.

det är underbart att läsa era fina syskonberättelser :) jag tror helt säkert att det kan vara underbart också och inte bara jobbigt - självklart!

Jag har själv tre syskon/systrar som jag har en bra relation med. Vi är ju alla vuxna nu och ganska mycket på samma nivå. Jag är väldigt glad över att ha dem!

Men däremot har jag själv och min man "bara" ett barn, en nioåring. Jag vet inte, men det har nog mest bara blivit så. Jag har inte känt någon direkt längtan efter fler och jag kan inte "skaffa" syskon åt honom för att han ska ha en kompis, inte bli ensam när han blir äldre osv. för det finns inga garantier för någondera.
Han kunde ha fem syskon där alla avskyr varandra eller han kan vara endabarn och ha världens schysstaste liv. Det blir som det blir.

Vi har aldrig siktat på barn tätt, det visste vi tidigt. Så minst 4 år mellan barnen var vi rätt överens om. Men sen har de där åren tuffat på och nu är vi en så jäkla skön trio så jag vet inte om jag vill. Inte min man heller. Och som sagt, längtar man inte efter att få barn igen och bli mamma igen så är det svårt att tvinga fram något.

Ditt barn är ju bara ett år så du ska absolut inte stressa!! Jag antar också att hen inte går på dagis ännu så då har ni den grejen kvar också, skola in på förskola, få ihop vardagspusslet med jobb, hämtningar, lämningar, egna intressen, vuxenrelationen osv.