Funderingar på ett fjärde barn

Hej!

Jag har sökt och letat men bara hittar några inaktiva trådar om ämnet. Så jag skapar en ny.

Jag har ända sedan jag själv var barn velat ha många barn. Det har liksom varit något självklart för mig hela tiden. Så när jag blev oplanerat gravid när jag var 19 år fanns det aldrig några tvivel. Sonen är nu strax tio år och han fick även en lillebror knappt två år senare. Efter yngste sonen var jag ensamstående och studerade (och jobbade). Jag träffade min nuvarande man och för tre år sedan fick vi en dotter.

Min man har varit med sen sönerna var väldigt små och har alltid behandlat dem som sina egna. Dock har vi dem varannan vecka bara, till min stora sorg. Men det fungerar bra. Varannan vecka är vi alltså en hyffsat stor familj med tre barn och varannan vecka är vi en liten familj. Varannan vecka blir minstingen ensam med oss då hon uttrycker stor saknad för bröderna. Det har hon gjort rätt länge. Visst är det mysigt när vi är ensamma, men vi saknar såklart resten.

Angående barn och barnantal då. Min man har alltid sagt att han är nöjd om jag är nöjd. Senare tid har vi pratat om att skaffa en till. Det känns dock som att man generellt sett anser att fyra barn liksom är ett barn över normen. Folk struntar jag väl i egentligen. Men det har varit många funderingar. Hinner vi med en till? Varje helg och kväll har barnen aktiviteter (då har bara de två äldsta varsin aktivitet). Men vi trivs. Det är fullt upp nästan hela tiden. Eller varannan vecka iaf. Och jag vet om att jag kommer att ångra mig om vi inte försöker. Det vi tänkt på förutom tid är semestrar osv. Men det är redan rätt dyrt m tre barn...

Jag ville bara babbla av mig. Är det fler i samma sits? Kanske med barn m växelvis boende osv?

Jag har läst att der var ngn som att det är bättre med fyra barn än tre då mellanbarnet inte faller i kläm på samma sätt som med tre barn.