Flytt för kärleken

Jag flyttade cirka 40 mil. Jag kom från en storstad och hamnade på vischan, bara det var en enorm omställning.

Till en början var det bra. Huset var fint på sommaren, med trädgård och så. På vintem blev det outhärdligt. Kallt, snö, is - hua!

Dessutom så var killen äldre än jag (mer än 20 år i åldersskillnad). Han hade lite andra värderingar och när allt blev vardag så blev det hela inte lika roligt längre.

Till slut fann jag mig själv ståendes med städ, disk och matlagning som en annan husa. Killen var ute och grejade med sina maskiner, bilar, skrot och skit. Dessutom var jag höggravid och full av hormoner. Jag hade ont i kroppen, foglossning, osv.

Min tid där blev inte så långvarig.

Nu berodde ju inte detta på avståndet enbart, men ändå till stor del. Det hade förmodligen varit lättare för mig att handskas med tillvaron, om jag haft mina vänner och min familj närmre.

Du kanske kan provbo och ha kvar en fot i din hemstad - OM det inte skulle funka?

Det är stor skillnad på distansförhållande och vardag.

Nej. Jag flyttade hem till en början.

Men för att underlätta för barnets och pappans relation, då barnet blev äldre (2,5 år), så flyttade jag halvvägs (faktiskt mer än halvvägs) - och tänkte väl att pappan gör det samma. Men icke.

Nu har vi bott på den nya orten i mer än två år och pappan har haft umgänge cirka 20 ggr under dessa år.