Flytt för kärleken

Jag flyttade cirka 40 mil. Jag kom från en storstad och hamnade på vischan, bara det var en enorm omställning.

Till en början var det bra. Huset var fint på sommaren, med trädgård och så. På vintem blev det outhärdligt. Kallt, snö, is - hua!

Dessutom så var killen äldre än jag (mer än 20 år i åldersskillnad). Han hade lite andra värderingar och när allt blev vardag så blev det hela inte lika roligt längre.

Till slut fann jag mig själv ståendes med städ, disk och matlagning som en annan husa. Killen var ute och grejade med sina maskiner, bilar, skrot och skit. Dessutom var jag höggravid och full av hormoner. Jag hade ont i kroppen, foglossning, osv.

Min tid där blev inte så långvarig.

Nu berodde ju inte detta på avståndet enbart, men ändå till stor del. Det hade förmodligen varit lättare för mig att handskas med tillvaron, om jag haft mina vänner och min familj närmre.

Du kanske kan provbo och ha kvar en fot i din hemstad - OM det inte skulle funka?

Det är stor skillnad på distansförhållande och vardag.

Nej. Jag flyttade hem till en början.

Men för att underlätta för barnets och pappans relation, då barnet blev äldre (2,5 år), så flyttade jag halvvägs (faktiskt mer än halvvägs) - och tänkte väl att pappan gör det samma. Men icke.

Nu har vi bott på den nya orten i mer än två år och pappan har haft umgänge cirka 20 ggr under dessa år.

1. Jag blev gravid i min hemstad. Om vi skulle bli en familj så var jag tvungen att flytta. Vilket jag gjorde. Men han gjorde inget för att jag skulle trivas.

2. Jag fick sköta ALLT hushållsarbete. Jag tog and om allt själv. Trots att jag helammade och till på köpet var sydd och knappt kunde sitta eller röra mig nämnvärt.

3. Jag behövde hjälp och avlastning. Jag besökte min hemstad under tre veckor och bodde då hos min mamma. Barnet var med. Sedan åkte jag tillbaka och insåg vilket skitliv jag hade ihop med pappan. Så jag flyttade. Närmare folk som brydde sig om barnet och mig.

4. När barnet blev äldre så kände jag att jag ville underlätta umgänget för pappan. Då kanske han skulle börja ha ett mer kontinuerligt umgänge med sitt barn. Så jag flyttade till en stad som ligger cirka 1,5 timmar med bil från pappan (min hemstad ligger mer än 4 timmar bort från pappan, med bil). Jag tänkte att antingen så flyttar pappan närmre oss - så vi möts halvvägs, eller så kanske han iaf börjar umgås med sitt barn mer regelbundet (vilket jag hade hans ord på INNAN vi flyttade till den nya staden). Men så har det inte blivit.

Jag känner att jag har gjort vad jag kunnat. Faktiskt.

Och faktum är att innan jag fann denna lägenhet jag bor i nu, så fann jag en i pappans stad. Jag ringde och talade om feta för pappan, som svarade med att säga: "nej! Så nära vill jag inte ha dig!". Så jag letade vidare och hittade efter några månader denna lägenhet i staden som ligger 1,5 biltimmar från pappan. Det var ett godkänt avstånd, enligt pappan.