Flytt för kärleken

Jag flyttade cirka 40 mil. Jag kom från en storstad och hamnade på vischan, bara det var en enorm omställning.

Till en början var det bra. Huset var fint på sommaren, med trädgård och så. På vintem blev det outhärdligt. Kallt, snö, is - hua!

Dessutom så var killen äldre än jag (mer än 20 år i åldersskillnad). Han hade lite andra värderingar och när allt blev vardag så blev det hela inte lika roligt längre.

Till slut fann jag mig själv ståendes med städ, disk och matlagning som en annan husa. Killen var ute och grejade med sina maskiner, bilar, skrot och skit. Dessutom var jag höggravid och full av hormoner. Jag hade ont i kroppen, foglossning, osv.

Min tid där blev inte så långvarig.

Nu berodde ju inte detta på avståndet enbart, men ändå till stor del. Det hade förmodligen varit lättare för mig att handskas med tillvaron, om jag haft mina vänner och min familj närmre.

Du kanske kan provbo och ha kvar en fot i din hemstad - OM det inte skulle funka?

Det är stor skillnad på distansförhållande och vardag.

Jag flyttade 35 mil tvärs över landet.

Jag har nu bott här i 22 år och har inte en dag ångrat att jag flyttade, har blivit extremt välkomnad både av hans släkt och vänner, trivs som fisken i vattnet. Här fanns det också mycket större chans att få jobb vilket jag fick genast när jag sökte. 

Innan jag flyttade hit åkte jag hit två gånger i månaden och var kvar 3 dagar upp till 2 veckor, så mitt förslag är att du åker dit och testar och bo där för att känna efter hur du vill, det var så jag gjorde och kände att det var helt rätt.

Lycka till med vad du än väljer!

Vi flyttade ihop direkt, har inte ångrat mig en minut!

Ha en plan B, om det inte skulle bli bra.

Framför allt, skaffa inte barn för fort.

Jag flyttade 22 mil för kärlekens skull för några år sedan och det slutade med misshandel och domen grov kvinnofridskränkning... Idag har jag det betydligt bättre. Jag lever med en man som också har flyttat långt för kärlekens skull, för min skull. Han har flyttat totalt 65 mil. Han sa upp sig från jobbet och flyttade in hos mig. Kort därefter fick han jobb och idag är han fast anställd och kommer troligtvis att få en chefsposition inom kort. Vänner har han alltid haft dåligt om, så där är det ganska oförändrat.

Jag flyttade först 15 mil österut för att plugga. Under mina sex år där träffade jag min fästman och när mina studier var klara flyttade vi 25 mil västerut till hans hemstad. Så totalt sett är det inte så långt, men ändock en förändring :) jag trivs jättebra! Vi har bott här i knappt två år och har precis köpt hus.

Det är en liten stad och hela hans släkt bor här. De är dessutom lite lokalkändisar. Så jag blev "A:s flickvän" med hela stan :) Ett tips är att skaffa något som är ditt. Jag kände att jag behövde ett sammanhang som inte var förknippat med övriga familjen, så jag gick med i kyrkokören. Jag är visserligen fortfarande "A:s flickvän" ibland men jag har ändå lärt känna folk som är utanför familjens bekantskapskrets.

Jag är visserligen inte så kinkig med var jag bor, mina föräldrar är båda inflyttade från varsitt håll och närmaste släkt bor femton mil ifrån. Alla kompisar utom en har dessutom flyttat därifrån. Så det är bara päronen som finns kvar där. Så flytten var inte så farlig. Då var det värre för mig att ha hans föräldrar och övrig släkt så nära, jag kände mig liksom lite bevakad och ibland lite i underläge. De är ju liksom på hans sida ifall vi skulle vara oense om något (händer sällan) medan jag inte har någon. Men svärföräldrarna är urgulliga ska tilläggas, men fortfarande svärisar ;)

Lycka till med flytten! :)

Ne vrf ska du flytta? Låt hen flytta till dig. En sak om ni BÅDA flyttar till ny ort men orättvis av din partner att begära att du ska börja nytt liv...

Jag flyttade 55 mil. Lämnade familj, lägenhet och jobb. Tänkte väl lite som att det var värt att chansa lite för kärleken och det var ju inte 500 mil jag skulle flytta. Jag flyttade in till min partner men vi letade nytt boende och flyttade efter ett par månader. Det var mitt enda krav, att vi skulle ha ett nytt boende. 

Jag har inte ångrat mig. Har hittat några fina vänner och känner att detta är mitt hem. Vi bildade familj efter tre-fyra år och det tror jag var bra. Att vänta alltså. Så att man inte hamnar i en graviditet och småbarnsåren precis i början när man ska lära känna varandra på riktigt. Det ÄR skillnad att ses på helger och semestrar och att bo ihop på riktigt. Låt relationen sätta sig först INNAN ni planerar in barn.

Jag tyckte att det var en fördel att flytta till min partners stad för då fick jag hens umgänge och erfarenheter av staden på köpet. För att inte tala om kontakter som lett oss till bättre boenden och jobb.  

.Han hade ett jobb med väldigt dålig lön (jobbade mer än 100 % och fick en lön som motsvarade en tjänst på ca 35-40 %), så han sade gladeligen upp sig. Han var inte alls stressad då jag hade en inkomst vi klarade oss på

Jag flyttade drygt 100 mil. Jag ångrar det varje dag. Det enda jag har i den nya staden är mannen jag flyttade till (och jag älskar honom fortfarande). Inga vänner och det är så gräsligt kallt nästan hela året (flyttade norrut). Mitt råd är: gör det inte!!!

Jag har aldrig velat bo i den staden. Den är helt fel för mig. Det är en stad som passar folk som gillar friluftsliv och sport. Det är väldigt stort fokus på det här. Jag gillar städer med mer "kontinental" känsla.