Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Jag undrar ofta hur man kan ha ett fungerande förhållande om man alltid sätter partnern i andra hand. När jag möter det uttrycket "klart barnen kommer först" så handlar det SÄLLAN om barns basala behov utan att partnern (ofta i sammanhanget där partnern inte är barnens andra förälder) skall komma i andra hand i ALLT. Då kan jag inte låta bli att undra om det inte finns en anledning till att det gamla förhållandet sprack...

I vår familj är alla lika mkt värda. Ingen kommer på andra plats utan alla är lika viktiga. Dock prioriteras familjemedlemmar behov och önskningar efter vad som, basalt , är viktigast just då.

Om min minsta skall sova får resten av familjen vara lugnare o tystare. Om min bonus behovet hjälp med läxorna går det före min sons önskan att leka. Om min man inte hunnit äta på hela dagen går det före barnens önskan/behov av att gå ut osv.

Annars ser jag det inte som en familj utan vuxna med barn som lever tillsammans.

Det är därför man ska undvika att bli tillsammans med någon som har barn sedan innan. Det blir obalans. Personen utan barn sätter sin partner främst medan denne sätter sina barn främst.

Det där känner jag inte alls igen.
Det du pratar om handlar ju om att ge och ta och att alla nångång får stå tillbaka även barnen, det är ju precis som du skriver väldigt sitautionsbundet och beroende av omständigheterna.

För mig handlar uttrycket barnen går först verkligen om basala basbehov, inte om barnets vilja.
Behov och vilja är två olika saker.
Men om det börjar brinna här hemma skulle jag ha räddat barnet innan mannen, av en mängd orsaker, inte minst för jag utgår ifrån att han har en större kapacitet att ta sig ut än vad ett litet barn har.
Om han skulle slå barnen skulle jag lämna honom och jag hoppas att han skulle göra likadant. 
Går vi vilse i skogen och är hungriga och det finns bara ett bröd kvar ger vi det båda till barnet som behöver näringen bäst.
Såna saker menar jag när jag säger att barnet går först.
Inte att barnet ska få regera hemmet som en kung. 
Det vore ju inte ens att sätta barnets bästa främst, även barn måste lära sig att dom inte alltid kan få som dom vill.

Ibland kan ju bonusföräldern känna sig utanför när umgängesföräldern umgås med sitt barn, men det innebär ju inte att bonusförälderns behov är viktigare. Den personen är ju vuxen och får försöka jobba med sina egna känslor. Likaså kan det vara så att ett vh-helgbarns aktiviteter alltid prioriteras framför resten av familjen.

Likaså om ett barn blir sjukt får ju föräldern vabba även om de hade något gemensamt inplanerat som får ställas in.

Sedan gäller nog regeln att barnen går före på ett annat vis när man inte längre lever som kärnfamilj. I kärnfamiljen vill båda föräldrarna oftast ge sitt barn det bästa och prioriterar tillsammans. I bonusfamiljen är det föräldern som får ta ansvar för barnets behov, vilja och rättigheter. Det är mycket lättare att försvara sitt eget barn än att känna att det gör fel. Det kan jag märka med sambon som oftast bortförklarar varför hans 10-åring alltid lämnar tvätt eller saker kvar på golvet när hon åker. Han som man ser inte dessa saker och då barnen har gemensamt rum är det jag som får plocka efter henne, inte att han går in och ser till att hon skärper sig.

träffade en ny man, hade två barn innan och jag skulle aldrig flyttat in honom om barnen inte sa att det var okej. Deras hem med... men nu var det okej så vi har gemensamt barn också. Kan säga att än idag så är han mer pappa åt mina stora barn än deras egna pappa är....
Skulle barnen ha sagt nej att dom inte ville ha honom boende här så skulle jag respektera det. Så ja barnen går alltid före min partner, barnen går till och med före mig...

"Ingen vettig människa tvingar partnern att välja mellan partnern och barnen"...Eh... detta är faktiskt ganska vanligt, det är inte uttalat "-Välj mig eller dina barn!", men det är ändå ett val många pappor ställs inför i en ny relation efter att det tagit slut med barnens mamma.

Antingen tvingar den nya fram det valet, eller barnens mamma ställer till det så att man måste välja bort den nya kärleken.

I mitt fall så handlar det om ex att barnen skall få eget rum. Har 2 barn sedan innan och de måste ha var sitt sovrum. Även om sambon knorrar lite så får vi sova i bäddsoffan i vardagsrummet. Detta är att prioritera barnen före partnern.
Eller att partnern får anpassa sina semesterönskemål efter vad jag och barnen vill. Det funkar inte att åka en helg till Barcelona och festa som sambon vill när vi har en 10 och en 12 åring med. Då blir det eurodisney istället exempelvis.

Usch vad glad jag är att inte vara tillsammans med någon som du!! Ni kan alltid få fler barn, men du kan aldrig få tillbaka din fru, dessutom får ditt barn växa upp utan sin mamma.

Småbarnsföräldrar har högre skilsmässofrekvens än andra par.

Det tror jag ingen gör heller, men småbarnsåren kan vara det som sätter tempen på förhållandet.
Det sägs att det finns två perioder i ett förhållande där förhållande sätts på prov, det är småbarnstiden och det är när barnen lämnar boet.
De separationer jag har sett är de som kommer när barnen lämnar boet, ofta har det varit föräldrar som levt genom barnen och tappat bort sin relation någonstans på vägen.
Det är därför jag tror att de relationer där man anser att ens partner, barn och relation är lika viktiga har den största chansen att få relationen att överleva genom dessa prövotider.
Att man under småbarnstiden inte glömmer av att vårda sin relation, att man under hela sin relation kommer ihåg att tanka närhet, energi och tid. Det behöver inte innebära att man åker iväg på spasemestrar eller weekendresor till andra länder, man kan göra det i vardagen.
Att visa barnen att man är rädd om varandra, att vuxenkärleken är viktig är också bra föräldraskap.
Mymlan tyckte synd om mig för att jag inte hade någon nära relation med min mamma, men personligen är jag väldigt glad att mina föräldrar prioriterade sitt förhållande, att de gjorde resor med varandra, när min pappa gick bort för tidigt. Min mamma fick ändå uppleva en massa härligt med min pappa. Hade de väntat på detta tills vi varit vuxna och utflugna ur boet, då hade de kanske bara fått några enstaka upplevelser tillsammans.