Penida skrev 2015-06-23 18:25:50 följande:
Ni som var separerade med barn och träffade en ny partner eller ni som träffade någon med barn och inte hade egna, hur var kommunikationen med din före detta eller kommunikationen mellan bioföräldrarna? Jag tänker att det är lite a och o för att det ska fungera. Rätt eller fel?
Av ren nyfikenhet, ytterligare en fråga till den som träffat någon med barn, kände eller har ni känt er åtsidosatta? Har ni förståelse för det eller har er partner prioriterat fel enligt er mening? Vad har det handlat om?
Jag har skrivit min åsikt i det. Jag vänder mig mot det att det förväntas eller krävs en massa saker av mig men att det inte gäller tvärtom, dvs att jag inte har några som helst rättigheter i gengäld. Jag är en person som är väldigt kärleksfull, lojal och jag ger mycket av mig själv till de jag älskar. Jag älskade mannen väldigt mycket även hans barn. För det hade jag önskat bli en i familjen. Dvs att jag skulle räknas fullt ut, känna mig älskad, uppskattad och respekterad. Att jag får ta beslut rörande barnen, köpa kläder åt dem i den smak jag vill, klippa deras hår och naglar utan att fråga om lov, göra om hemma utan att be om tillåtselse osv....Kunna få vara med och fatta beslut angående barnen och familjelivet. Ja, känna att jag är en del i familjen. Nu kände jag aldrig det - jag var en som inte hade några rättigheter och som sades vara en nummer två. Varför skulle jag då fortsätta ge och ge till barnen när det ändå inte betydde något? Han såg inte ens det. Värdesatte det inte, min kärlek och tid till barnen. Det var väldigt sårande och jag kan inte säga hur det känns att vilja bli en familj och inse att man aldrig blir det.
Angående din tidigare kommentar att du skulle vara jävlig mot en ny man - varför? Vad för ont har man gjort när man kommer in i en redan existerande familj och vill dela sin kärlek och tid på lika villkor med sin partner och de barn som finns? Jag förstår inte varför man anses kunna behandlas hur som helst och ändå förväntas vara kvar i den relationen. Att bege sig in i en relation med barn sedan tidigare - det är en kärleksförklaring till partnern om något! För styvfamiljssituationen innebär mycket negativt och många utmaningar så bara att ändå välja det säger ju en del om ens känslor för partnern. Då anser jag att man verkligen behöver bli bemött tillbaka med det man ger, bli sedd, bekräftad och lyssnad på. Inte bli undanskuffad som en som alltid kommer sist eller som inte har något att säga till om i familjen.
