Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Det är därför man ska undvika att bli tillsammans med någon som har barn sedan innan. Det blir obalans. Personen utan barn sätter sin partner främst medan denne sätter sina barn främst.

Mina barns känslor/behov/bästa kommer alltid framför min partners, oavsett om det är barnen pappa eller inte.

Det där känner jag inte alls igen.

Det du pratar om handlar ju om att ge och ta och att alla nångång får stå tillbaka även barnen, det är ju precis som du skriver väldigt sitautionsbundet och beroende av omständigheterna.

För mig handlar uttrycket barnen går först verkligen om basala basbehov, inte om barnets vilja.

Behov och vilja är två olika saker.

Men om det börjar brinna här hemma skulle jag ha räddat barnet innan mannen, av en mängd orsaker, inte minst för jag utgår ifrån att han har en större kapacitet att ta sig ut än vad ett litet barn har.

Om han skulle slå barnen skulle jag lämna honom och jag hoppas att han skulle göra likadant. 

Går vi vilse i skogen och är hungriga och det finns bara ett bröd kvar ger vi det båda till barnet som behöver näringen bäst.

Såna saker menar jag när jag säger att barnet går först.

Inte att barnet ska få regera hemmet som en kung. 

Det vore ju inte ens att sätta barnets bästa främst, även barn måste lära sig att dom inte alltid kan få som dom vill.

Ibland kan ju bonusföräldern känna sig utanför när umgängesföräldern umgås med sitt barn, men det innebär ju inte att bonusförälderns behov är viktigare. Den personen är ju vuxen och får försöka jobba med sina egna känslor. Likaså kan det vara så att ett vh-helgbarns aktiviteter alltid prioriteras framför resten av familjen.

Likaså om ett barn blir sjukt får ju föräldern vabba även om de hade något gemensamt inplanerat som får ställas in.

Sedan gäller nog regeln att barnen går före på ett annat vis när man inte längre lever som kärnfamilj. I kärnfamiljen vill båda föräldrarna oftast ge sitt barn det bästa och prioriterar tillsammans. I bonusfamiljen är det föräldern som får ta ansvar för barnets behov, vilja och rättigheter. Det är mycket lättare att försvara sitt eget barn än att känna att det gör fel. Det kan jag märka med sambon som oftast bortförklarar varför hans 10-åring alltid lämnar tvätt eller saker kvar på golvet när hon åker. Han som man ser inte dessa saker och då barnen har gemensamt rum är det jag som får plocka efter henne, inte att han går in och ser till att hon skärper sig.

Min man och jag står enade i vårt svar: Vi räddar våra barn framför varandra. Vi har levt vårt liv.

Ni som var separerade med barn och träffade en ny partner eller ni som träffade någon med barn och inte hade egna, hur var kommunikationen med din före detta eller kommunikationen mellan bioföräldrarna? Jag tänker att det är lite a och o för att det ska fungera. Rätt eller fel?

Av ren nyfikenhet, ytterligare en fråga till den som träffat någon med barn, kände eller har ni känt er åtsidosatta? Har ni förståelse för det eller har er nya partner prioriterat fel enligt er mening? Vad har det handlat om?

I mitt fall så handlar det om ex att barnen skall få eget rum. Har 2 barn sedan innan och de måste ha var sitt sovrum. Även om sambon knorrar lite så får vi sova i bäddsoffan i vardagsrummet. Detta är att prioritera barnen före partnern.

Eller att partnern får anpassa sina semesterönskemål efter vad jag och barnen vill. Det funkar inte att åka en helg till Barcelona och festa som sambon vill när vi har en 10 och en 12 åring med. Då blir det eurodisney istället exempelvis.

"Ingen vettig människa tvingar partnern att välja mellan partnern och barnen"...Eh... detta är faktiskt ganska vanligt, det är inte uttalat "-Välj mig eller dina barn!", men det är ändå ett val många pappor ställs inför i en ny relation efter att det tagit slut med barnens mamma.

Antingen tvingar den nya fram det valet, eller barnens mamma ställer till det så att man måste välja bort den nya kärleken.

Nu var det inte mig du frågade men om jag träffar en ny som vill resa till ställen som inte är för barn så är han mer än välkommen att åka, men då blir det utan mig. Jag kan inte åka iväg t.ex. en hel vecka för har inte barnvakt så länge så ska vi resa så måste jag ta med mitt barn.