Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Jag tror att man måste vara en rätt okomplicerad, trygg-i-sig-själv och självständig person, för att kunna leva med någon annans barn. D.v.s., om man överhuvudtaget fastnar i grubblerier om "första hand, andra hand...", försöker mäta och jämföra kärlek, grubblar över vad det betyder att mannen sa si till sitt barn och så till en själv, och köpte en sådan present till sin dotter men bara en sådan till en själv, o.s.v., så är man inte rätt person för att leva med någon som har barn sedan förr. Och nu menar jag inte att det är något FEL att tänka och känna så - vi är alla olika, och vi passar till olika saker helt enkelt.