Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?
Och jag håller helt med dig - det är inte att sätta barnets bästa främst. Men det ser nog inte dessa skribenter...
Jag tror det finns en risk i att alltid sätta barnens behov först. Som nyblivna föräldrar är det jätteviktigt att inte lägga all energi på barnen. Man måste vårda sitt förhållandet också. Det är nog många äktenskap som gått i graven för att man fokuserat för mycket på barnen och låtit partnern komma i andra hand.
Det är en skitsvår balans. Ett parförhållande funkar inte i evighet bara för att man bestämt sig för att leva ihop - det måste "matas" med sex och ömhet i princip dagligen för att det ska överleva tills man blir gammal.
Ni som var separerade med barn och träffade en ny partner eller ni som träffade någon med barn och inte hade egna, hur var kommunikationen med din före detta eller kommunikationen mellan bioföräldrarna? Jag tänker att det är lite a och o för att det ska fungera. Rätt eller fel?
Av ren nyfikenhet, ytterligare en fråga till den som träffat någon med barn, kände eller har ni känt er åtsidosatta? Har ni förståelse för det eller har er partner prioriterat fel enligt er mening? Vad har det handlat om?
I mitt fall så handlar det om ex att barnen skall få eget rum. Har 2 barn sedan innan och de måste ha var sitt sovrum. Även om sambon knorrar lite så får vi sova i bäddsoffan i vardagsrummet. Detta är att prioritera barnen före partnern.
Eller att partnern får anpassa sina semesterönskemål efter vad jag och barnen vill. Det funkar inte att åka en helg till Barcelona och festa som sambon vill när vi har en 10 och en 12 åring med. Då blir det eurodisney istället exempelvis.
"Ingen vettig människa tvingar partnern att välja mellan partnern och barnen"...Eh... detta är faktiskt ganska vanligt, det är inte uttalat "-Välj mig eller dina barn!", men det är ändå ett val många pappor ställs inför i en ny relation efter att det tagit slut med barnens mamma.
Antingen tvingar den nya fram det valet, eller barnens mamma ställer till det så att man måste välja bort den nya kärleken.
Barnen är det viktigaste i ens liv.
Partnern är utbytbar eller behövs inte.
Kärleken till barnen kan aldrig dö. Den är störst av allt och villkorslös. Man skulle ge sitt liv för dem.
Kärleken till partnern dör eller får sig en massa smockor. Förhållandet till partnern tar ofta slut.
Barnen ger dig förhoppningsvis barnbarn.
Partnern ger dig ofta grå hår och bekymmer - till och med olycka.
Folk väljer bort sina sambos, män, pojkvänner - ofta flera gånger om.
Barnen är det ingen vettig förälder som någonsin skulle välja bort.
Hur orkar ni hålla på?