Skulle jag hänga över ett stup med frun i ena handen och mitt barn i andra, skulle min fru tyvärr inte komma upp om jag var tvungen att välja! Och tvekar jag fast det var uppenbart att jag inte orkar bägge skulle min fru själv släppa taget!
Jag kan inte heller få tillbaka det barn som i det fiktiva fallet skulle dött? Eller? Barn är ingen förbrukningsvara!
Menar du verkligen: exempel! Din man/kvinna jobbar natt och när han kommer hem är huset övertänt! Du har fått en bokhylla över dig och kommer inte loss och kommer inte kunna gå själv. och ditt barn(säg6-7 år gammal) ligger av någon anledning avsvimmat i ett annat rum. Din man/kvinna kanske hinner rädda dig först och sedan barnet men det är en chansning.
Skulle du verkligen ropa "skit i ungen! Vi kan alltid få ett nytt barn senare! ?
Varken jag eller min fru skulle göra det!
Skulle min man välja att rädda mig istället för våra barn skulle jag aldrig förlåta honom.
Partners går att ersätta, ett nytt barn kan inte ersätta det barn man förlorat.
Helt ärligt så förstår jag inte ert tvärsäkra resonemang om att den som inte offrar sin partner till förmån för sina barn är ett monster. Själv har jag otroligt svårt att ens kunna föreställa mig en situation där jag skulle tvingas välja och än mindre kan jag föreställa mig vilket val jag i så fall skulle gjort. Jag har tre barn och jag älskar dem oändligt mycket och jag kan inte tänka mig livet utan dem. Å andra sidan älskar jag deras pappa oändligt mycket också och jag kan inte föreställa mig livet utan honom heller. Om några år kommer mina barn att flytta hemifrån. Då måste jag klara att leva utan dem eftersom de kommer skapa egna familjer och nya liv. Då är min man allt jag har. Jag ser på min svärmor som förlorade sin man för några år sen hur svårt det är när ens livs kärlek bara försvinner. Visst, hon har sina barn kvar men de kan ju aldrig ersätta ens livs kärlek. De finns där men aldrig på samma sätt. Så till skillnad från alla er som är så tvärsäkra på att barnen alltid går först, hur kan ni vara så säkra? Jag kan helt ärligt säga att jag hoppas jag aldrig behöver välja för jag vet inte om jag skulle kunna välja.
Barnen är det viktigaste i ens liv.
Partnern är utbytbar eller behövs inte.
Kärleken till barnen kan aldrig dö. Den är störst av allt och villkorslös. Man skulle ge sitt liv för dem.
Kärleken till partnern dör eller får sig en massa smockor. Förhållandet till partnern tar ofta slut.
Barnen ger dig förhoppningsvis barnbarn.
Partnern ger dig ofta grå hår och bekymmer - till och med olycka.
Folk väljer bort sina sambos, män, pojkvänner - ofta flera gånger om.
Barnen är det ingen vettig förälder som någonsin skulle välja bort.
För mig är det en självklarhet och jag skulle inte kunna klandra en partner som offrade mig för sitt barns skull - jag skulle göra samma sak.
Då förstår jag. Du har inte ännu ingen haft ett sådant förhållande som t.ex jag har. Jag trivs självklart med min son, men det är hos min sambo jag tankar energi och lycka. Jag älskar självklart min son men han är inte den jag tankar energi hos. Det är inte hos honom jag bollar mina tankar och känslor hos.
Jag har levt längre ihop med min sambo än vårt barn. Han är den som känner mig bäst.