Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Jag undrar ofta hur man kan ha ett fungerande förhållande om man alltid sätter partnern i andra hand. När jag möter det uttrycket "klart barnen kommer först" så handlar det SÄLLAN om barns basala behov utan att partnern (ofta i sammanhanget där partnern inte är barnens andra förälder) skall komma i andra hand i ALLT. Då kan jag inte låta bli att undra om det inte finns en anledning till att det gamla förhållandet sprack...

I vår familj är alla lika mkt värda. Ingen kommer på andra plats utan alla är lika viktiga. Dock prioriteras familjemedlemmar behov och önskningar efter vad som, basalt , är viktigast just då.

Om min minsta skall sova får resten av familjen vara lugnare o tystare. Om min bonus behovet hjälp med läxorna går det före min sons önskan att leka. Om min man inte hunnit äta på hela dagen går det före barnens önskan/behov av att gå ut osv.

Annars ser jag det inte som en familj utan vuxna med barn som lever tillsammans.

50 % procent av alla äktenskap blir dåliga med tiden. Fyra år är en magisk gräns. Klarar man sig igenom fyra hela år, kan man klara betydligt fler år.

De flesta som förr eller senare väljer att leva tillsammans gifter sig.

Andra bara bryter upp. Av de som enbart är sambos eller särbos, är det betydligt fler än 50 % som avslutar sina förhållanden.

Detta kan vara svårt att begripa när man är 18-30 och tror på drömprinsen.

Drömprinsar finns inte, bara en föreställning om dem. Prinsessor finns inte heller, utom de som föds till titeln.

Varje mor som älskar sitt barn skulle ge sitt liv för barnet. Svårt att förstå? Nej, inte för den som älskar sitt barn över allt på jorden.

Det var inte vad jag skrev. Vet du vad existentiella funderingar betyder?

Det är väldigt vanligt i tonåren. De allra flesta tonåringar funderar på meningen med livet.

Meningen med livet är bra mycket lättare att förstå då man fått barn.

Det betyder inte att barnlösas liv är meningslösa. Det betyder just bara att har man någonsin haft existentiella grubblerier, försvinner de med barnets ankomst.

Jag antar att den partner som dog inte  inte var din förste? 

Förmodligen har du haft fler, som inte har dött. Den som dog följdes av en annan. Ska man se det krasst så byttes han ut, även om det inte var med vilje eller planerat.

Det jag vill säga är att du enligt egen utsago haft flera förhållanden. Där du inte dött av att det tog slut. 

Ett barn man levt med i flera år, går däremot inte att ersätta med ett annat. Inte i min och inte i de flestas värld. Man sörjer detta barn hela livet. Samhörigheten och kärleken till ett barn är så mycket starkare än till en partner. Vilket många av er inte verkar tycka. Jag lider med de barn som inte får känna sig allra viktigast för sina föräldrar. 

Därför är barnen viktigare än en partner. Mina barn växer upp med en grundtrygghet och tillit, som jag vet att de kommer att bära med sig hela livet. De vet att mamma alltid finns där för dem. det är mig de kommer till när livet krisar. Det är den största kärlek man kan få från sina barn. Och ge dem. Trygghet och tillit.

Och var fick du trygghet och kände tillit innan din man kom in i bilden? 

När du var litet barn, tonåring, övergiven i ett förhållande?

Och var fick du trygghet och kände tillit innan din man kom in i bilden? 

När du var litet barn, tonåring, övergiven i ett förhållande?

Vad menar du med "skiter sig"?

Att ett förhållande tar slut finns det lika många anledningar till som det finns förhållanden.

Och att barnlösa i förhållande skulle leva lyckligare än de med barn är en sanning med modifikation.

Själv är jag bra mycket gladare ensam med mina barn än i något tidigare förhållande.

Då var det som jag misstänkte. Stackars arma unge!

Det förklarar varför du resonerar som du gör.

Ja, stackars dig!

Klart att du inte har problem med något du aldrig upplevt.

Självklart står barn och föräldrar varandra nära om det är en sund familj.

Och självklart att det sociala arvet formar människor. Du tycker inte att barnen är det viktigaste i livet - det beror på din egen erfarenhet.

Det är ju bra att du kan känna trygghet hos din partner, men vad händer den dag han försvinner?

Du vet väl att det finns Skype, Messenger och vanlig telefon? Och tåg, flyg och båt som kan ta en dit man vill? Man behöver inte vara isolerad från varandra för att det är tusentals mil som skiljer en åt.

Dessutom finns det något som heter vänner.

Och visst har din/dina tidigare relationer inte hållit utan ersatts av en ny sambo/pojkvän.

Varför inte erkänna att pojkvänner du haft har bytts ut mot nya i dina tidigare förhållanden?  Dina tidigare älsklingar är ju en del av statistiken över avbrutna förhållanden.