Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Inte alla kvinnor, men de allra flesta. Exfruar vill oftast jävlas på varje sätt de kan, flytta långt bort för att försvåra umgänge, bearbeta ett av barnen (hennes favorit) för att dela upp syskonen, försvårar för den nya kvinnan i mannens liv mm mm. Allt för att jävlas.

Ny fruar med egna barn beter sig illa mot mannens barn och tvingar honom mlm att välja mellan henne (kanske även den nya familjen) och de tidigare barnen.

Men jag har lärt mig att 95% av alla kvinnor är egoistiska, småsinta, misunsamma och elaka, så jag nöjer mig med att vara singel och pappa. Varannan helg och på lov kan jag träffa kvinnor, annars får det vara.  

Begriper inte hur det kan vara såååå svårt att fatta begreppet "barnen kommer först" om man är normalbegåvad? Det är väl uppenbart att ingen menar att barnens vilja och önskningar går före allt annat i meningen "min partner hänger från fönsterbläcket men om lillen vill leka med lego så är det viktigare än att ge min partner en stege"

Att barnens behov kommer först handlar även om att barn ska lära sig dela, vänta och ta hänsyn till andra.

Att sätta barnen först handlar om mer fundamentala saker, som vem räddar jag om huse brinner, eller vem får sista brödsmulan om familjen svälter. Det handlar även om saker som grundläggande trygghet och levnadsvillkor. Låter jag mitt barn leva i otrygga förhållanden för att min partner super eller har kort stubin? Lämnar jag min ettåring till barnvakt en hel vecka för att min partner har behov av partid... Kärleken till ett barn SKA vara nåt utöver annan kärlek. Det är ordnat så av naturen. Allt annat är avvikelser.

Jaha.

Och var kan man läsa om den forskning som bekräftar ditt påstående?

Du har fel, helt enkelt. Beklagar.

Och vi hoppas att du aldrig behöver bevisa din egen teori.

(I dina exempel är kvinnan inte i absolut livsfara själv, och kan därmed överväga sitt beslut innan hon kastar sig in i jättevågen. Många fattade inte hur farligt det var.) 

Usch vad glad jag är att inte vara tillsammans med någon som du!! Ni kan alltid få fler barn, men du kan aldrig få tillbaka din fru, dessutom får ditt barn växa upp utan sin mamma.

Men partners är förbrukningsvara? Man kan inte få tillbaka någon av dem, men du kan få nya barn, där är skillnaden.Nej, men hur vet hen vilket rum barnet är i, hen kanske få leta hur länge som helst och riskerar sig själv och alla andra. Hade min man hittat mig först, så ja, hade han hittat barnet först men inte visste vart jag var, då skulle han såklart tagit ut barnet först. Men jag tycker det är förjävligt att tänka "äh, mitt livs kärlek får dö, för ungen ska ut!".

Jag hade nog mått sämre om min partner dog än barnet.Alla tycker olika.Eh, va? Så ditt livs kärlek går att ersätta, men inte barnet? Du kan få nya barn, men sitt livs kärlek hittar man inte ofta.

Helt ärligt så förstår jag inte ert tvärsäkra resonemang om att den som inte offrar sin partner till förmån för sina barn är ett monster. Själv har jag otroligt svårt att ens kunna föreställa mig en situation där jag skulle tvingas välja och än mindre kan jag föreställa mig vilket val jag i så fall skulle gjort. Jag har tre barn och jag älskar dem oändligt mycket och jag kan inte tänka mig livet utan dem. Å andra sidan älskar jag deras pappa oändligt mycket också och jag kan inte föreställa mig livet utan honom heller. Om några år kommer mina barn att flytta hemifrån. Då måste jag klara att leva utan dem eftersom de kommer skapa egna familjer och nya liv. Då är min man allt jag har. Jag ser på min svärmor som förlorade sin man för några år sen hur svårt det är när ens livs kärlek bara försvinner. Visst, hon har sina barn kvar men de kan ju aldrig ersätta ens livs kärlek. De finns där men aldrig på samma sätt. Så till skillnad från alla er som är så tvärsäkra på att barnen alltid går först, hur kan ni vara så säkra? Jag kan helt ärligt säga att jag hoppas jag aldrig behöver välja för jag vet inte om jag skulle kunna välja.

Kan det vara skillnad mellan män o kvinnor? Många kvinnor är beredda att offra sina liv för att få barn. Kanske ändras vår syn där, under graviditeten då vi kan känna barnet klappa vår mage inifrån?

Självklart, men då befinner man sig i ett dåligt förhållande. Jag skulle aldrig nånsin anse min partner som utbytbar eller inte viktig. Min partner betyder så mycket för mig, jag älskar honom. Det gör man knappast om man har den synen att man lika gärna lever utan sin partner kan jag tänka mig.

Utan dina barn, du har alltså mer än ett. Men om ett av barnen dör, hade du inte velat leva vidare för det andra då?

Nej, jag har inte barn, jag vet att jag inte är mammamaterial och vill inte ha barn. Jag hade nog inte klarat mig utan mitt livs kärlek, vet inte vad jag gjort om han dog, men alla är olika.

Där halkade du inte lite väl slarvigt på ett bananskal!

Det var inte dig jag vände mig till. 

Det är rätt hemskt om man ser det som uppoffringar.

Det finns ambulans!

Dessutom är de flesta inte läkare, så det vore idioti att tro att en lekman skulle kunna göra något.

Hur menar du att en vuxens plötsliga sjukdom skulle hindra någon från att ta hand om sitt barn?

Varför skulle jag göra det?

Varifrån har du fått  "satt och väntade på en stol i fjorton år"?

Och vem har sagt att jag fött barn på löpande band?

För att finna meningen med livet?

Hur var din egen barndom?

Hur många barn har du?

Hur gammal var du när du födde dem?

Och så kan jag fortsätta ...   men det är ingen vits eftersom du inte förstår vanlig skriven text utan tillför  en massa som inte finns.

Jag har aldrig skrivit att jag skulle vägra SKJUTSA någon till akuten. 

Sluta "tolka" en massa som inte finns; läs i stället texten rakt upp och ner så blir det rätt!

Du behöver inte förstå varför man bor på landet utan att ha bil eftersom du själv inte gör det. Det är ett val jag gjort.

Jag behöver inte redovisa varför här.

Det finns många i staden som har bil, men inte behöver det.

Det finns många på landet som inte har bil och klarar sig bra ändå. 

Åter igen: Jag har ALDRIG nämnt ordet skjutsa. Det är DU som TROR utan att ha läst.

SKÄRP DIG!

Du kanske skulle läsa rakt upp och ner i stället för att "tolka". Läsa är bra mycket bättre och då blir det rätt.

"Tolka" en text kan man göra när man läser poesi och skönlitteratur.

Inte när det handlar om ren info.

Spelar det någon roll vad en person skriver när du och många andra med ert bagage inte läser vad som står utan att tro annat än just det som står?

Ni har ju redan bestämt er för att inte lyssna. 

För att ni inte gillar min inställning att mina barn är viktigare än en vuxen.

.

Det där var ett rent påhopp och ditt behov av att förminska och sätta dig på mig!

Du kanske inte tål folk som inte tycker som du?

Eller uttrycker sig som du?

Eller så är det helt enkelt så att du behöver en hackkyckling. Det är många som har det behovet. Vad det beror på ligger i din historia.

Då skulle jag uppskatta om du tog ditt förnuft till fånga och slutar med de påhopp du faktiskt gjort.

Och nej, jag hoppar inte på någon som inte först hoppat på mig.

Ni får alla ha hur totalt avvikande åsikt eller värdering som helst, bara ni har en respektfull ton. Vilket ni inte har.

Dock är detta obetydligt i denna diskussion: TS ville ha svar på hur barnen kommer främst. Det är där fokus ska ligga. 

Jag verkar i detta forum, åtminstone i denna tråd, vara nästan ensam om att värdera mina barn viktigare än alla andra vuxna. För mig kommer de alltid, hela livet igenom, gå före en vuxen. Jag antar att jag kommer att känna samma sak för barnbarnen, när och om de hinner komma innan jag dör. 

Barn är den finaste gåva man någonsin kan få. Jag är ateist, men jag tackade högre makter för det små knyten jag fick när barnen föddes.

Och så är det fortfarande, varje dag är jag evigt tacksam över mina barn som är fantastiska, smarta, intelligenta, begåvade, vackra och mina ögonstenar. Jag har anledning att vara hur stolt som helst över dem - och det tycker även deras vänner och andra vuxna.

Hade inte jag funnits där och stöttat, supportat, hjälpt och krigat för dem, hade de inte alls haft möjlighet att klara skolan, läsa vidare och ägna sig åt sina intressen och yrkesval. Deras och mitt liv har varit en kamp och en resa som svetsat oss samman. Det har varit hårt och för jävligt många gånger, men vi ser ut att klara oss riktigt bra till slut. 

Så . . . , krävdes det skulle jag slänga mig framför det som höll på att skada dem. Jag har redan gjort det flera gånger. 

När det gäller mina barn är jag en tigermamma. Det har behövts eftersom alla svårigheter kommer av att deras far var och är en skitstövel och ett stort svek i deras liv.

Tack och lov finns min bror där för dem. Och de har under senare år haft mycket bra förebilder i manliga lärare.

Jag förmodar att det är sådana här saker TS vill veta.