Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

50 % procent av alla äktenskap blir dåliga med tiden. Fyra år är en magisk gräns. Klarar man sig igenom fyra hela år, kan man klara betydligt fler år.

De flesta som förr eller senare väljer att leva tillsammans gifter sig.
Andra bara bryter upp. Av de som enbart är sambos eller särbos, är det betydligt fler än 50 % som avslutar sina förhållanden.

Detta kan vara svårt att begripa när man är 18-30 och tror på drömprinsen.
Drömprinsar finns inte, bara en föreställning om dem. Prinsessor finns inte heller, utom de som föds till titeln.

Varje mor som älskar sitt barn skulle ge sitt liv för barnet. Svårt att förstå? Nej, inte för den som älskar sitt barn över allt på jorden.

Har du svårt att acceptera att 50 % av alla äktenskap kraschar? Att folk bryter upp och går vidare? Ofta med en känsla av frihet och lycka.
Har man levt några år VET man att ens partner är utbytbar. Eftersom man har hunnit med några förhållanden. Har man dessutom fått barn, VET man att barnen är det viktigaste i universum. Att de aldrig är utbytbara och att man aldrig skulle komma över om de försvann.
Läs vad andra i tråden som ÄLSKAR sina barn och som har avslutat några parförhållanden har att säga.

Det finns ingen evig kärlek förutom till barnen. Den eviga kärleken är en illusion som är lätt att ta till i stället för verkligheten.
Om du anser att partnern är viktigare än ditt barn, ska du inte ha hand om barn.
Barnen är alltid viktigast. I alla lägen. 

 
Fråga någon som förlorat sitt barn hur hon klarade att leva vidare så ska du få svar. Att förlora ett barn är den största sorg och tragedi en människa kan utsättas för.

Det är väl ingen (jo en) som påstått att de lika gärna lever utan sin partner. Jag älskar min partner högt och vill leva resten av mitt liv med honom. Men jag går inte under om det inte skulle bli så. Jag kan leva utan honom om jag måste. Jag har älskat högt tidigare och blivit lämnad. Jag har även älskat högt och min dåvarande partner dog. Jag överlevde och hittade lyckan igen. Utan mina barn hade jag inte velat gå vidare.

Tack och lov så känner jag inte igen bilden av separationer. Jag lever med min drömprins. Mannen som jag älskar djupt. Han är inte utbytbar. Självklart är inte vår son utbytbar.

Däremot så kommer han lämna boet inom några år. Jag förväntar mig att leva tillsammans med min sambo livet ut, inte med min son.

Kärleken till min son och min sambo ser olika ut, men lika stark.

Jag är säker på att man ser annorlunda på detta när man har en lång kärleksfull relation än när man endast har en kortare relation bakom dig

Vet inte om det var mig du menade?
Spelar ingen roll; jag är glad att jag slapp ur det förhållandet. Mina barn undrade år innan upplösningen varför vi inte separerade. Nu mår vi mycket bättre utan deras farsa. De som genom separationen vunnit mest i sin utveckling och som den betytt mest för hälsomässigt är barnen.
De flesta svenskar har nog ett par förhållanden bakom sig innan de gifter sig. De flesta frånskilda söker nog en ny partner förr eller senare. Större delen av samtliga förhållanden avbryts så småningom.

Att förlora någon man älskar genom dödsfall är en helt annan sak. Jag beklagar verkligen din förlust.

Jag skulle inte heller velat gå vidare utan mina barn. Jag skulle inte klara det.

Åter igen: Jag har ALDRIG nämnt ordet skjutsa. Det är DU som TROR utan att ha läst.
SKÄRP DIG!

Det kanske är så för dig, men knappast för den som är nykär.

Sedan spelar det ingen roll om det är en helt ny eller en 30 år gammal relation; mina barn skulle ändå komma i första hand. 

 
Menar du alltså att du tycker man ska strunta i barnen när de blir 18?
Det finns folk som slänger ut sina 18-åringar i kylan. Säger åt dem att de nu får klara sig själva. Vilket generalsvek!
 

 
Menar du alltså att du tycker man ska strunta i barnen när de blir 18?
Det finns folk som slänger ut sina 18-åringar i kylan. Säger åt dem att de nu får klara sig själva. Vilket generalsvek!
 

Jag verkar i detta forum, åtminstone i denna tråd, vara nästan ensam om att värdera mina barn viktigare än alla andra vuxna. För mig kommer de alltid, hela livet igenom, gå före en vuxen. Jag antar att jag kommer att känna samma sak för barnbarnen, när och om de hinner komma innan jag dör. 

 
Menar du alltså att du tycker man ska strunta i barnen när de blir 18?
Det finns folk som slänger ut sina 18-åringar i kylan. Säger åt dem att de nu får klara sig själva. Vilket generalsvek!
 

Vore trevligt om det gick att föra en dialog med dig, men det är omöjligt med en som inte vill utan har bestämt sig för att jävlas.

Och så är du där och hackar igen!
Ge dig!
Du tror väl inte på allvar att jag blir kränkt av dina taffligheter?