Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Nej, lite äldre, inte gammal, men du skrev att din barn snart var utflugna, så jag misstänker att du inte är 25 längre
 (så du inte blir alltför sur på mig )

Men hade jag haft det som heltidsarbete (dvs hemmafru) då hade jag nog avskytt detta liv

Det finns roliga, tråkiga, lätta, svåra heltidsjobb.
Vem har sagt att det heltidsjobb/heltidssyssla som egna barn innebär är besvärligt? 
Du får kalla det vad du vill, men det innebär att du måste finnas tillgänglig och vara beredd på att axla rollen som handledare, tröstare, konfliktlösare, lärare, kock, omplåstrare, tvätterska, städare och inte minst fysiskt nära tillgänglig - under dygnets alla timmar.
Det kan vara väldigt krävande och det kan vara svårt, men det är alltid i slutänden givande. Tyvärr ser man inte resultat direkt - det dröjer tills barnen blir stora och har skaffat egna familjer. Då ser man hur väl man lyckades med sitt jobb som förälder.

Och jag ser inget negativt med hemmafru heller. Om man kan och vill, gärna för mig.

Vill du att folk ska missförstå dig?

Du har fortfarande inte svarat på var du fått det ifrån att jag "satt och väntade på en stol i fjorton år". Och vad du menar med det.

Och inte heller kan du svara på var du fått det ifrån att jag fött barn på löpande band.

Sedan är det så att uppoffring och omprioritering är två helt olika saker.

Skillnaden mellan dig och mig är att jag inte ser en fotbollsmatch som en uppoffring. Och då ogillar jag sport i allra största allmänhet.
Och hade jag extrabarn, bonusbarn, styvbarn, grannbarn eller vilka barn som helst, så vore det inte heller en uppoffring att gå med dem, eller ta med dem på en sportaktivitet.

Varför tar du för givet att alla har körkort och bil? Har du funderat på det?

Förbjuda?
Menar du allvar?

Spelar det någon roll vad en person skriver när du och många andra med ert bagage inte läser vad som står utan att tro annat än just det som står?

Ni har ju redan bestämt er för att inte lyssna. 
För att ni inte gillar min inställning att mina barn är viktigare än en vuxen.
Barn ÄR viktigast. Det är de som ska leva vidare. Det är de som tvingas ta hand om all skit tidigare generationer åstadkommit.
Kärleken till barnen kan aldrig dö. Det kan den dock till andra vuxna - och det gör den bevisligen.

Mymlan en sak kan vi enas om, vi har olika syn på föräldraskapet.

Jag har sett min roll som förälder att vägleda mitt barn. Det innebär att jag visar honom relationer (för mig innebär det t.ex att man inte rangordnar relationer, inte kärlek heller). Att man inte kan förvänta sig att man kan få allt från en person, så vår grabb kunde leka med ett syskon, mysa och läsa sagor med det andra syskonet ( perfekt då det syskonet behövde den träningen). Göra vissa saker med mig, andra saker med sin pappa..

Lära sig det sociala samspelet..

Däremot har jag aldrig varit hans lekkompis, inte heller så har jag satt honom främst alltid. Han har fått lära sig att allas behov är lika viktiga. Världen kretsar inte kring honom, vi kretsar kring varandra

Det vi också visat honom hur viktigt det är att man vårdar sina relationer. Hur viktigt det är att man som vuxen vårdar sin kärleksrelation. Att vi vuxna finns som en bas i familjen.

Det är inte det minsta normalt att inte vilja veta av sina barn, eller förskjuta dem. Det är sådant religiösa sekter håller på med, men inte en normalt funtad förälder.

Då skulle jag uppskatta om du tog ditt förnuft till fånga och slutar med de påhopp du faktiskt gjort.

Och nej, jag hoppar inte på någon som inte först hoppat på mig.
Ni får alla ha hur totalt avvikande åsikt eller värdering som helst, bara ni har en respektfull ton. Vilket ni inte har.
Dock är detta obetydligt i denna diskussion: TS ville ha svar på hur barnen kommer främst. Det är där fokus ska ligga. 
Jag verkar i detta forum, åtminstone i denna tråd, vara nästan ensam om att värdera mina barn viktigare än alla andra vuxna. För mig kommer de alltid, hela livet igenom, gå före en vuxen. Jag antar att jag kommer att känna samma sak för barnbarnen, när och om de hinner komma innan jag dör. 

Barn är den finaste gåva man någonsin kan få. Jag är ateist, men jag tackade högre makter för det små knyten jag fick när barnen föddes.
Och så är det fortfarande, varje dag är jag evigt tacksam över mina barn som är fantastiska, smarta, intelligenta, begåvade, vackra och mina ögonstenar. Jag har anledning att vara hur stolt som helst över dem - och det tycker även deras vänner och andra vuxna.
Hade inte jag funnits där och stöttat, supportat, hjälpt och krigat för dem, hade de inte alls haft möjlighet att klara skolan, läsa vidare och ägna sig åt sina intressen och yrkesval. Deras och mitt liv har varit en kamp och en resa som svetsat oss samman. Det har varit hårt och för jävligt många gånger, men vi ser ut att klara oss riktigt bra till slut. 

Så . . . , krävdes det skulle jag slänga mig framför det som höll på att skada dem. Jag har redan gjort det flera gånger. 
När det gäller mina barn är jag en tigermamma. Det har behövts eftersom alla svårigheter kommer av att deras far var och är en skitstövel och ett stort svek i deras liv.
Tack och lov finns min bror där för dem. Och de har under senare år haft mycket bra förebilder i manliga lärare.

Jag förmodar att det är sådana här saker TS vill veta.

Hackar?

Jag ville ha en förklaring till det du skrev, men du vill ju inte svara. Om jag då frågar igen, så hackar jag?

Varför skulle du bli kränkt av att folk har andra åsikter än dig?

Du behöver inte svara på detta inlägg, om du inte kan skriva hövligt och utan personangrepp.