Vems är problemet?

Jag har varit på båda sidor, först i ett lång äktenskap med barn där jag var den som hade låg lust och senare i ett förhållande där mannen slutade ha lust. Vet ärligen inte vilken roll som är svårast.

Vem som äger problemet är verkligen ett intressant ämne. Jag tror framförallt att man behöver lära sig att hantera sina frustrationer och besvikelser själv som Sextiotalist skriver. Självklart vill man ha bekräftelse och förståelse från sin partner, men hela ens liv får inte hänga på det. Jag rekommenderar verkligen artikelserien i SvD om makt i parförhållanden, särskilt del 2 och 3: www.svd.se/om/makt-i-parforhallanden.

Under äktenskapet ansträngde jag mig periodvis ganska hårt att få mer lust. Läste erotiska texter, såg på porr, tänkte medvetet positivt på sex, gick på rådgivning, slutade med P-piller, you name it. Det gjorde bara marginell, kortvarig nytta. Jag vet fortfarande inte säkert varför min lust försvann men jag anar att det hade med vår maktbalans att göra och att vi inte kunde kommunicera om det.

De känslor av ilska, sorg och vad det nu är som man kan känna när man blir avvisad kan grunda sig i många olika saker samtidigt. Förutom att man blir utan en skön stund med sex så kan det riva upp gamla obearbetade sår efter att man har blivit avvisad tidigare, kanske så långt bort som i barndomen. Sådana sår kan en partner aldrig läka åt en, dem måste man ta hand om själv och om man gör det så kanske man kan tolerera ett avvisande lättare sedan. Det är väl det som kallas personlig utveckling och det är verkligen inte lätt!

Det handlar alltså inte om att inte visa sina känslor, utan att handskas med sina egna känslor av övergivenhet och otillräcklighet istället för att lasta över dem på någon annan.

Jag har läst dina inlägg i den här tråden och en del andra och tolkar det så att du har kommit en god bit på väg själv.