Vems är problemet?

Jo, vi har pratat om det. Hon vet att sex är nödvändigt för mig om jag ska må bra, och jag vet att hon tycker om sex, men det är inte alls en nödvändighet för henne.
För mig och för många andra män är det troligen också ett sätt att få bekräftelse av sin partner. Det blir ett sätt att visa varandra att den andra är lite "speciell", att det är ett annat förhållande än till barn och barnbarn och kompisar. Blir man ständigt avvisad så känner man sig inte speciellt omtyckt...

Kul att läsa. Den du beskriver kunde lika gärna vara jag.
Men hur kan det vara så svårt för en kvinna att förstå - det är ganska självklart att när man hela tiden får "avslag" på sin fysiska uppvaktning så blir man ledsen och ger upp. Det är inte jättekul att bli avvisad gång efter gång och ändå vara lika trevlig och outtröttligt uppvaktande. Eftersom det inte ger resultat så lägger man av och skaffar istället ett känslomässigt "skal" i form av att istället gömma sitt intresse för sex. Det är ju en fullständigt naturlig reaktion.

Men det är precis som hos oss...
Jag vill gärna bygga upp en stämning inför sexet, och självklar vill jag att den "uppladdningen" ska ge resultat. Ett idealsex börjar egentligen flera timmar innan samlaget med att man bygger upp både sin egen och sin partners spänning och kåthet genom fysisk kontakt och uppskattning. Om man då vet att det verkligen ska bli sex blir ju uppladdningsfasen inte en chansning. Men om 95% av "uppladdningarna" resulterar i en stor besvikelse så ger man upp, varje missad uppladdning gnager ett hål på självkänslan - och efter ett tag är självkänslan i botten och man slutar att uppvakta för att slippa besvikelsen.  Och då är äktenskapet illa ute - eller övergår i nån slags ekonomisk förening.
För mig är allt jättelogiskt. Jag kan inte förstå hur man inte kan förstå det här?

En nobbad uppvaktning är precis som att man inte uppfyller sin partners förväntningar, man duger inte. Och samtidigt finns känslan där - om en annan man hade uppvaktat henne - hade hon velat knulla med honom då??

Jag tror det ligger en hel del gamla instinkter i det här som vi inte riktigt kan ändra på.

Jag tycker det blir ett problem om den ena (i mitt fall min fru) är den som skall "komma på" att det vore skönt med lite sex. Som du sen skriver att "han vill ju alltid" ser jag som ett tecken på att han lite desperat tackar och tar emot de gånger han får sex. Det går helt enkelt inte att säga nej och det är av två anledningar:
1. Man är så sjukt sugen eftersom det förmodligen var länge sen.
2. Man har ingen aning om när detta sug hos frun kommer igen så det är bara att haka på när chansen yppar sig.

Detta gör att det blir en enorm obalans i förhållandet när det gäller sex. Den ena får alltid sex när hen är sugen och behöver aldrig bli nekad. Den andra får förlita sig på att partnern vill ha sex lite då och då, men kan aldrig riktigt lyfta sina behov när de är som störst. Denna tvingande tystnad om sina behov är lika nedbrytande som att bli nekad. Dessutom känner man själv ständigt ett sug efter sex och får själv idéer om att man har ett sjukt stort behov av sex när allt man oftast vill är att ha ett avslappnat sexliv med sin fru. Om man visste att det kommer max ta 5-6 dagar till nästa gång och inte 5-6 veckor blir hela situationen kring sex mer avslappnad.

Men kvinnor (ursäkta) är specialister på att känna press så fort mannen är sugen på sex. De vill inte att han skall ha sex med andra när lusten är stark men de vill inte heller att han skall lufta sina behov för då kommer stressen. Så vad skall han göra?

Vårt problem är nog mest att min man skulle önska att jag ngn gång tog initiativ till sex. Mitt problem är att jag har svårt att ta initiativ utan att vara jättesugen. Och jag går igång på att han bestämmer och dominerar mig. Så hos oss är det inte för lite sex som är problemet eftersom vi har sex alla gånger min man vill och jag då såklart också vill om jag blir "igångsatt" på rätt sätt. Samtidigt förstår jag absolut att han vill känna sig sexig, önskad etc och jag försöker kompensera så gott jag kan även om jag tycker det tar emot och då menar jag just att ta initiativet till sex. Det tar såklart inte emot att ge komplimanger, kyssar, kramar mm! Eftersom min man vet hur han får igång mig så funkar det jättebra alla ggr han tar initiativ. Problemet är att när jag tar initiativ så är det som att allt han vet om mig och hur jag vill ha det bara försvinner. Då ska vi istället "älska" och ha mysigt vaniljsex. Då blir det ju dubbelt motigt för mig. Jag vill ju bli påsatt! Hårt! Men efter att ha läst många inlägg i denna tråden och på FL i övrigt så ska jag verkligen inte klaga! Jag ställer såklart upp och tar initiativ även om det blir vaniljsex, men sen dröjer det ett tag innan jag tar initiativ igen...
Och ja vi har pratat om det, men det är väl för långt emellan gångerna som jag tar initiativ eftersom det blir samma sak varje gång.

Jo det är nog så jag får göra. Ska försöka hitta ett bra sätt där han upplever att jag tar initiativ men att det ändå blir sex så som båda gillar.

Min erfarenhet är att kvinnor är som kåtast när de känner att mannen ifråga är på väg att glida ifrån dem. Då känner de omedvetet att de måsta erbjuda bra sex för att hålla kvar honom. Det kan vara både i början av ett förhållande eller om mannen är lagom ointresserad eller lite osäker på förhållandet, samtidigt som han fortfarande är attraktiv givetvis.
När kvinnor av den typen vet att de är i ett stabilt förhållande blir de helt ointresserade av sex, de blir helt enkelt inte upphetsade av sin man. Dock kan de som regel inte själva förstå vad det beror på, och även om de kunde det är det inte säkert att de kan ändra på det då det är väldigt svårt att applicera introspektion på känslor som är grundade på så pass djupt liggande instinkter. Därför hänsvisar de allt som oftast till "för trött", "får inte tillräckligt med hjälp hemma", "saknar lust", "har liten sexdrift" mm mm. Medans allt egentligen handlar om att kvinnan inte blir kåt eftersom hon redan har mannen där han behövs (ta hand om kvinnan och avkomman) och inte behöver använda sex för att få behålla honom. 

Och då skapar du förväntningar och blir besviken istället för att ta det som det kommer.
Lite råd från en kvinna, som har levt med samma man i över 20 år, där vi fortfarande har ett sexliv.
Humor, distans och ta det inte så allvarligt. Blir det inte av. så blir det inte. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt. Det viktigaste är väl att man kan prata om det och att man har någon form av sexliv och närhet.

Klart att det inte är som vilken hobby som helst. Men om en i förhållandet inte vill ha sex och inte vill göra något åt det är det ganska grymt att förbjuda den andra att inte tillfredsställa sina behov. Att tvinga in någon i celibat är inte särskilt humant. 

Men skilj dig då? Visst, men livet kanske inte är så enkelt? Man kanske har väldigt mycket utbyte av varandra i övrigt.

Det finns bara ett fåtal regler kring sex.
Du får inte ha sex med barn (OK döda och djur också)
Du får inte ha sex mot någons vilja (vilket bör vara självklart)
Finns det några mer regler?
Till saken är att sex med andra är ingen rättighet, vilket vissa tror.

Såklart man får, men det kan ge konsekvenser. Om min sambo hade sex med andra. så hade vi troligen inte varit sambos längre, även om jag älskar honom. Det är ingen regel, det är ett val jag skulle göra. Han bryter inte mot någon regel (eftersom vi inte satt upp några regler), men jag vill inte dela honom med andra kvinnor på det sättet.

Vaddå krav. Vårt förhållande bygger på frivillighet. Vi stannar hos varandra för att vi vill vara tillsammans, vi respekterar varandra, vi behöver inte ens gifta oss för att stanna hos varandra.
Den dagen man börjar ställa krav på varandra för att stanna hos varandra, den dagen så är förhållandet över.
Varken han eller jag har sex med andra, inte för att vi kräver det, utan för att vi respekterar varandra (däremot kan vi båda flirta och umgås med andra av motsatt kön, inga problem). Varken han eller jag går i taket om vi tycker någon av motsatt kön är snygg eller sexig.

Tja, jag ser det inte som ett krav, eftersom vi inte har sagt något om det. Hade han varit en man som ville ha ett öppet förhållande (för det är det vi pratar om antar jag) så hade jag nog inte valt att leva med den mannen, eftersom jag själv inte vill leva så.
Men det är ju det man även väljer bort när man går in i en relation. Man väljer att dela vissa saker endast med den personen.
Det finns en massa saker till, men slår inte varandra, man behandlar inte varandra illa, man hjälps åt i vardagen och framför allt, man älskar varandra

Jag vill nog använda ordet önskemål. Såklart han förstår att han riskerar att förlora mig om han skulle göra något sådant, sedan är det upp till honom att värdera vad han tycker är viktigast för honom. Att få knulla runt så mycket han vill (eller kanske tror att han ska få göra) eller leva med mig och knulla något mindre. Uppenbarligen så vill han leva med mig och ha det sexet som vi har tillsammans. Och eftersom han värderar vårt förhållandet så mycket, så är han kvar hos mig. För det har jag förstått att den där gröna ängen med massor av kåta kvinnor som väntar på mannen, den är ofta en illusion hos många män. Därför stannar de kvar och gnäller istället (och det gäller självklart kvinnor också, men de brukar gnälla om annat istället)
Jag är av den åsikten, känner man att förhållandet mer tär en ger, då bör man överväga om man ska stanna kvar.

Jag förväntar mig att min sambo inte slår mig, det finns liksom inte ens i min värld att någon slår en annan.

Dvs vissa saker ingår i den normala sociala strukturen, det är att man inte idkar våld, att man inom en relation är trogen, respekterar varandra etc. Jag förutsätter att man som normal individ håller sig till detta.
Inte ens äktenskapslöftena säger något om krav, de säger att man lovar varandra att vara trogna, inte att man ställer krav.
Så slutsatsen är detsamma för både dig och mig, men vi ser varför man är det på olika sätt.
Jag sviker inte den jag älskar, så enkelt är det bara. Jag vill inte att den som älskar mig sviker mig.

Det är just de juridiska kraven i äktenskapsbalken som gör att vi inte gifter oss. Jag är ganska säker på att just att vårt förhållande är byggd på frivillighet från oss båda gör att vi är kvar hos varandra och håller våra känslor i liv, det kanske finns något i det vissa säger, när de gifte sig så dog passionen. Min sambo säger det, att deras förhållande börja dö när de gifte sig, då gick det bara utför

När jag läser det här inlägget förstår jag varför vi har så olika åsikter.
Helt klart har du aldrig upplev en så stark sexdrift som är vardag för mig och många andra. Du har sex mer "för nöjes skull" medan många andra har ett oerhört stort behov som liksom bara ropar efter att tillgodoses. Och ett behov som får oss att må dåligt om vi inte lyckas...
Vet inte om det handlar om manligt/kvinnligt eller om det är mer individspecifikt?