HäckHäxan skrev 2015-06-30 13:51:24 följande:
Varsågod
Nej man måste inte fräsa eller vara otrevlig och jag tror i sunda relationer så är folk inte det, för man vet så väl att saker växlar, att man inte alltid synkar på alla plan jämt och det är liksom okej, nästa gång är det den andre som inte synkar med något man själv vill osv. Det är inget märkligt, skulle mer vilja påstå att det är normalt. Skillnaden är väl hur folk väljer att hantera det. Lite som med sexbrist, jag tror det är långt svårare att lära sig leva med att vara den som har högre drift och inte får utlopp om man tex samtidigt förlorar närheten, det intima, kramar och allt det där, fungerar den biten så tror jag man kan leva utan sexet längre, för de där andra små bitarna bekräftar ju kärleken och det faktum att man är viktig och älskad. Tappar man alla delar så blir det nog hårt och svårt.
Sen tror jag många har väldigt orealistiska förväntningar som tex alla de som skaffar barn och på allvar tror att livet skall flyta likadant, att deras egon skall och kommer kunna få ta lika stor plats, att deras kvinnor skall vara sexgudinnor två dagar efter förlossningen osv. Klart att det finns såna kvinnor, men det är ingen realistisk förväntning och jag tror kvinnorna har lika orealistiska förväntningar.
Själv var jag själv och hur jag än tänker tillbaka så har jag svårt att se hur jag skulle hunnit eller haft energin till att odla en kärleks relation samtidigt som jag var småbarnsförälder, utan att hamna i läget där man känner sig maktlös och får känslan av att inte räcka till. Såg det hända med så många och jag blev lika ledsen varje gång. Någonstans där kände jag att det nog var en bra sak att jag var ensam och kunde fördela min energi och odla min relation till mitt barn utan krav på annat. Därmed inte sagt att tvåsamhet är fel, för det tycker jag inte. Jag har bara svårt att se hur jag skulle fått ihop det, självklart beror väl det på vilken sorts man man hade delat livet med.
Annat är det nu när barnet blir 8, men samtidigt blir iaf jag bekväm med åren och dessutom skeptisk till att blanda in någon i mitt barns liv bara sådär, så gissningsvis kommer jag nog fortsätta leva själv ett bra tag till. Fast jag kan sakna den där intimiteten, dela vardagen med någon vuxen, vuxensamtal och ja allt det där. Var sak har väl sin charm och sin tid kanske =)
Det som gjorde att jag hamnade i en rejäl svacka som småbarnsförälder var att jag kände att jag förlorade rätten till min egen kropp, till min egen privata sfär. Med sonen kunde jag ta, eftersom han var så liten så det var liksom min skyldighet att ge honom den närheten han behövde, Men när sambon sedan kom och ville ha närhet, så var det som hela kroppen skrek NEJ, INTE EN TILL. Det var som all min energi var borta. Jag hade dessutom svårt att sätta ord på det, eftersom jag innerst inne visste att det var lika viktigt att vårda sin vuxenrelation som den till barnet. Det gick liksom inte att utesluta den ena, även om den personen var vuxen.
Men vi pratade om det och han fick mig sätta ord på vad jag kände (och han förstod, det var ju hans tredje barn, mitt första). Genom att använda mantrat, "alla måste må bra i famiiljen" och genom att arbeta på det, så fick vi igång allt igen. Men jag måste nog ge sambon den stora äran, för han lirkade fram allting.
