Varför tog det en sådan lång tid? Tecken på: Utvecklingsstörrning, låg IQ, personlighetsstörning eller något annat?
Det tog en lång tid för mig att jag skulle börja känna känslor IGEN.
Under barndomen var jag en liten pojke med stor empati & sympati. Jag förstod precis hur det kändes för den andre människan. Jag vart också rädd för att själv bli drabbad, liksom inlevelseförmåga. Att jag förstod hur jag själv hade känt om jag var i samma situation. Jag kunde även må jättedåligt för att någon annan mådde dåligt, jag klarade inte heller av att se andra människor puckla på andra och så vidare.
Till och med filmer kunde få mig att gråta och må dåligt, för att någon i filmen mådde dåligt eller hamnade i en hemsk situation.
Under tonåren försvan dessa känslor. Jag blev självsik, och känslorna försvann. Samtidigt som jag ville mer än gärna bli omtyckt, och rädsla för att bli ensam. Men jag brydde mig inte om andra. Absolut inte! Det handlade bara om mig, och hade i tron om att jag var i centrum.
Jag vill också understryka att jag hade en svår uppväxt, mycket svår. Till och med idag i under min mors tak så är det obehagligt. Fortfarande massa lögner, kontrollbehov och verbal bråk om struntsaker som de gör till stora saker. Min äldre bror bor fortfarande hemma. Han har blivit fullständigt bortskämd. I mitt fall handlade mycket om svek, fysisk och psykiskt smärta. Misshandel både verbalt och fysiskt.
En far som var frånvarande som slutligen försvann i princip förgått.
Jag är tjugoett år. Och träffar en psykolog en gång i veckan. Kan knappast säga att det är tack vare henne som jag börjar känna känslor igen. Jag berättar bara om mina tankar och känslor. Berättar även mina upplevelser. Hon är mer som en lyssnare och säger vad hon tror. Och ingenting mer än så. Önska dock att hon kunde säga mer psykologiska saker. Men nej, det blir det tyvärr inte. Och därför kan jag dra slutsatsen att det inte är tack vare henne som jag börjar känna känslor igen.
Vart skall jag börja?
Jag börjar återigen känna sympati. Kanske inte empati. Men sympati definitivt. Dock är jag ganska hatiskt av mig, så jag känner inte sympati för alla människor. Men några gör jag det. Väldigt få. Även om jag känner sympati för en person, så är det inte säkert att jag känner sympati för honom eller henne hela tiden. Hur konstigt det än låter så är det så.
Jag är tjugoett år, och hur kommer det sig att känslorna kom hux flux?
Det är inte så att någon brytt sig om mig, vilket det skulle bli en rimligt anledning till varför jag börjar känna igen. Men nej, jag känner inte att någon bryr sig om mig och aldrig gjort det heller. Det är snarare att jag ''bryr'' mig om andra. Och tar hand om de. Ger de råd och tips, och helt enkelt ''bryr'' mig om de.
Men ingen gör så mot mig och inte heller gör de det tillbaks. De uppskattar min gest, men det blir inte mer än så.
Visserligen önskade jag att någon frågade om hur jag mår, eller om jag är ledsen och så. . .
Jag har problem med ångest. Och mående. Kan även vara väldigt frustrerad hyfsat länge i visa perioder.
Men hur kommer det sig att jag känner känslor igen. Hur tog det en sådan tid med (Utvecklingen?). Tecken på låg IQ, låg intelligens, låg social kompetens. Eller något annat?
Vad var det som kunde ha gjort att jag kände känslor igen, hur kom det sig att de kom tillbaka? Att jag stängde av mina känslor är nog inte en sådan stor gåta egentligen . . .och det är det som får mig att fråga. Hur kom det sig att de kom tillbaka när jag väl stängde av de? Jag tror inte att jag ens hade någon tanke på att vilja ha tillbaks de. Och som sagt, ingen kom fram till mig och brydde sig om mig. Så hur kände jag igen?
NU KOM JAG OCH TÄNKA PÅ EN SAK? Min gamla lärare ifrån folkhögskolan! Han brydde sig om mig, han vart dessutom som en far för mig. Och han var den förste som jag respekterade på riktigt under denna period av känlolöshet. Respekten gick över till känslor av rädsla att han skulle må dåligt. Därefter började jag känna känslor sakta, sakta för andra.- Bara en gnutta. Hmmm . . .Kan jag ha svarat på min egna fråga?
Kan verkligen, tack vare en enda man. Ha gjort så att jag har börjat känna igen, hur kommer det sig att en man kan ha gjort det?
Innebär det att det skulle funka för psykopati eller narcissister. Psykopater föds man nog till. Men narcissister utvecklas på grund av svek, hemsk barndom. Om man visar narcissister kärlek, och visar att man bryr sig om de. Kan de då börja känna igen?
Nu vart det två frågor i en tråd. Svara gärna på dessa två och ursäkta för en långt inlägg!
Tack på förhand!
