Går detta under någon form av otrohet?

Jag har precis som Sara varit med om att börja prata med en person via WF, prat som utvecklades först till en rolig grej, sedan till intresse och slutligen till ett möte IRL. Den här personen bodde nästan 100 mil bort, men åkte ändå för att träffa mig. Och liksom Sara hade jag inga som helst problem i mitt äktenskap - allt funkade fint, inklusive sexlivet. Det fanns liksom ingen egentlig "brist" på något som ledde mig in i detta, det var bara roligt och en möjlighet att pysa, berätta om bra saker och dåliga saker. Ordens makt kan vara extremt stor och om någon når fram med sina ord, ja då kan man plötsligt göra saker man aldrig trodde att man skulle göra - träffa en WF-motspelare IRL t.ex.

Jag berättade omgående för min pratpartner att jag var gift och hade barn. Det är ju en vardaglig sak att berätta och sällan något som avskräcker någon från att prata. Att det sedan ledde till mer än prat är en annan diskussion, men TS tanke om att det faktum att hon har man och barn skulle avskräcka fruns kontakt tror jag är orealistisk.

Att TS kollar igenom chatten tycker jag känns rätt olustigt. Berätta för din fru att du ogillar att hon håller på att chatta med mannen ifråga. Det är OK och uppriktigt. Att smygläsa känns mindre sympatiskt (även om jag förstår varför). Det känns som att du väntar på det där Tillfället med stort T då det är dags för ett stort avslöjande, och då kanske det är för sent. F ö finns det en uppsjö med kommunikationsytor, och om hon verkligen vill prata med den här mannen så kommer hon att göra det ändå fast på ett annat sätt. WF är ju dumt/bra (beroende på hur man ser det) ur den synvnkeln eftersom det inte går att logga ut.

Jag vill påstå att ditt smygläsande är mer osunt än hennes chattande. Hon visar t o m dig vad han skrivit, men då har du redan läst det. I ett sunt förhållande snokar man inte, man litar på varandra och om man hittar något man ogillar så talar man om det. Sedan får partnern avgöra om det är något som bör ändras på eller ej. Något slags "utrymme" måste man ge varandra, men om du inte gillar det som pågår bör du göra det tydligt typ NU.

Med oss "blev det inget". Vi blev båda jättekära (det var vi redan innan vi sågs, bara genom alla ord och allt skrivande) men avståndet gjorde en fortsättning omöjlig. Hade vi bott närmare varandra hade utgången kanske varit annorlunda. Jag vet inte. Som det är nu var det en jättefin upplevelse som jag inte hade velat vara utan. Det blev ett äkta behov av att prata, skriva, utbyta tankar... Intressant men otroligt smärtsamt när verkligheten kom ikapp och vi insåg att det aldrig skulle bli vi.

Till att börja med är det intressant att du tar för givet att jag är kvinna. Det behöver nödvändigtvis inte vara så.

Nej, det fanns inget i mitt äktenskap som föranledde något av det som hände. Det förvånade mig att det plötsligt skapades ett behov av något som jag inte ens kände till. Det är lite som att man har exakt den bil/soffa/vadsomhelst man behöver och är nöjd med den, och sedan får man plötsligt nys om en annan bil/soffa/vadsomhelst och vill verkligen verkligen VERKLIGEN ha den. Utan att man alldeles nyss visste om att man ville det. I vårt fall var det "tack för matchen", "grattis, bra spelat" och "ska vi ta en match till?" som utvecklades till "hur mås det idag?" och annat vardagsprat. Vanliga trevligheter, och omtanke. Snällhet. Detta kommunikationsbehov var inget som framträdde på några dagar - det tog månader. Och vid det laget var vi fast, båda två. Precis som du trodde jag inte att man kunde bli kär om man lever i ett lyckligt förhållande, men det kan man. Jag har insett att det finns plats för flera personer i mitt hjärta. Intressant upptäckt, om än moraliskt förkastligt om man väljer att se det så. Jag väljer - numera - att se det som att jag har ett stort hjärta.

Du skriver att du aldrig lämnar utrymme för frestelse. Jag tycker att det är just det du gör, genom att veta om din frus chattande och genom ditt snokande. Du lämnar utrymme för henne att göra något du tycker är fel och inte gillar, och är beredd att agera när/om det "går för långt". Vänta inte på att det ska hända! Om du verkligen älskar din fru och vill behålla henne så tycker jag att du ska tydliggöra hur mycket hennes kontakt med andra män stör dig, hellre än att snoka, förfasa dig och förbereda dig på "det värsta". Det tär på dig, och din fru kommer att bli jävligt förbannad och kränkt den dag det uppdagas att du snokat. I nuläget tycker jag att ditt beteende är värre än hennes, eftersom hon kan visa dig vad mannen skrivit medan du inte berättar att du redan vet om det då du snokat.

Lycka till, hur du än gör. Jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter; kanske blir någon klokare av dem.

Med vänlig hälsning,

Pys