Vad gör man när man testat allt? (övervikt)

Hej TS!

Skit i idioterna i tråden som skriver att det minsann bara handlar om hur mycket man äter och springer. Givetvis är det mer komplicerat än så, annars skulle alla smala personer leva jätte-hälsosamt och springa massor, vilket är det knappast är alla som gör.

Kan inte säga vad som skulle funka bäst för dig, men kan dela med mig av vad som funkade för mig. Jag gick ner ca 15 kilo förra året, vilket var lagom för mig i förhållande till min vikt och längd.

* Jag delade upp mina portioner i två delar, åt först bara den ena halvan. Om jag fortfarande var hungrig 20 minuter efter den första delen av portionen så åt jag även den andra. Förvånansvärt ofta behövde jag dock inte äta den andra delen och  kunde låta den stå kvar i kylen tills nästa gång det var dags att äta.

* Om jag kände att jag blev hungrig någon gång då jag egentligen inte hade tänkt äta så testade jag att dricka ett STORT glas citronvatten, ibland två. Inte sällan kände jag efter tio minuter att jag inte behövde äta. Jag hade egentligen bara varit törstig.

* Jag undvek att äta mig proppmätt. Man ska äta sig mätt, men inte proppmätt.

* Särskilt undvek jag att äta stora portioner på kvällarna, då det ofta är det man lägger på sig. Mycket av det man äter under resten av dagen hinner man förbränna, men kvällsätandet var ett av mina största problem. 

* Istället för att sitta hemma och äta på kvällarna började jag gå ut och gå promenader. Jag bestämde mig för att gå t.ex en halvtimme varje kväll. 

* Jag undvek snabba kolhydrater så mycket som möjligt då dessa dels blir till socker i blodet och dels ger en blodsockerrush, som dessvärre gör att du snabbt blir hungrig igen. Istället åt jag fett och proteiner som jag kunde hålla mig mätt på i många timmar.

* Då och då (högst någon gång i veckan) hade jag "snålisdagar", vissa skulle kanske kalla dem fastedagar. Då åt jag något som jag kunde stå mig på på morgonen och sen ingenting under dagen. På kvällen åt jag något lättare som det är svårt att bli proppmätt på, exempelvis en tallrik fil med solrosfrön. Nästan alltid vaknade jag dagen efter och hade droppat ett helt kilo. 

* Självklart går godis och annat rent socker bort. Jag förstår att detta kan vara jättesvårt om man är beroende och jag föll själv dit några gånger trots att jag inte ens har något särskilt starkt sockerberoende. Men ofta när man blir godissugen handlar det som att man egentligen har lågt blodsocker och behöver äta i största allmänhet. Citronvatten gjorde återigen underverk för mig, hade alltid med mig en flaska i väskan.

* Många har skrivit att man "bara" måste bestämma sig. Saken är den att man måste bestämma sig för att man ska göra det här OAVSETT hur lång tid det tar. För mig tig det över ett halvår att gå ner mina 15 kg. Någon annan hade säkert kunnat göra det snabbare, men jag bestämde mig för att det viktiga inte var att det gick snabbt utan att det blev gjort. Varje gång jag tabbade mig upprepade jag för mig själv att den enda jag behövde göra var att ta nya tag och fortsätta. "Om du inte slutar kan du inte misslyckas", var en fras som gjorde det lättare för mig när det kändes svårt. Ett tag hade jag den till och med uppskriven i mobilen. Varje gång jag kände att jag hade "misslyckats" tog jag fram och läste den och fortsatte kämpa.

* Engående det här med att ha en "partner in crime" så är min erfarenhet att det absolut bästa trots allt är att göra det mesta jobbet själv. Det kan absolut vara bra att ha någon att gå promenader med, men jag körde på varianten att inte berätta för någon var jag höll på med. När jag gjort det tidigare har det snarare lett till att jag känt mig kontrollerad av omgivningen och risken är att man får kommentarer av typen "skulle inte du gå ner i vikt?" så fort man råkade ta en pytteliten kaka till kaffet. Jag bestämde mig för att det inte var värt det och körde mitt eget race. På så sätt kunde jag istället överraska min omgivning. För varje gång jag kunde köpa mindre byxstorlekar började fler och fler notera förändringen. I början låtsades jag som ingenting, jag lät viktnedgången bli min egen lilla hemlighet eftersom jag inte ville att någon annan skulle få förstöra för mig. Men jag tog till mig av kommentarerna och till slut kunde jag stolt säga att jag hade lyckats.

Hoppas att du kan finna råd som du kan ha nytta av!
Kram och lycka till! 

Hej TS!

Skit i idioterna i tråden som skriver att det minsann bara handlar om hur mycket man äter och springer. Givetvis är det mer komplicerat än så, annars skulle alla smala personer leva jätte-hälsosamt och springa massor, vilket är det knappast är alla som gör.

Kan inte säga vad som skulle funka bäst för dig, men kan dela med mig av vad som funkade för mig. Jag gick ner ca 15 kilo förra året, vilket var lagom för mig i förhållande till min vikt och längd.

* Jag delade upp mina portioner i två delar, åt först bara den ena halvan. Om jag fortfarande var hungrig 20 minuter efter den första delen av portionen så åt jag även den andra. Förvånansvärt ofta behövde jag dock inte äta den andra delen och  kunde låta den stå kvar i kylen tills nästa gång det var dags att äta.

* Om jag kände att jag blev hungrig någon gång då jag egentligen inte hade tänkt äta så testade jag att dricka ett STORT glas citronvatten, ibland två. Inte sällan kände jag efter tio minuter att jag inte behövde äta. Jag hade egentligen bara varit törstig.

* Jag undvek att äta mig proppmätt. Man ska äta sig mätt, men inte proppmätt.

* Särskilt undvek jag att äta stora portioner på kvällarna, då det ofta är det man lägger på sig. Mycket av det man äter under resten av dagen hinner man förbränna, men kvällsätandet var ett av mina största problem. 

* Istället för att sitta hemma och äta på kvällarna började jag gå ut och gå promenader. Jag bestämde mig för att gå t.ex en halvtimme varje kväll. 

* Jag undvek snabba kolhydrater så mycket som möjligt då dessa dels blir till socker i blodet och dels ger en blodsockerrush, som dessvärre gör att du snabbt blir hungrig igen. Istället åt jag fett och proteiner som jag kunde hålla mig mätt på i många timmar.

* Då och då (högst någon gång i veckan) hade jag "snålisdagar", vissa skulle kanske kalla dem fastedagar. Då åt jag något som jag kunde stå mig på på morgonen och sen ingenting under dagen. På kvällen åt jag något lättare som det är svårt att bli proppmätt på, exempelvis en tallrik fil med solrosfrön. Nästan alltid vaknade jag dagen efter och hade droppat ett helt kilo. 

* Självklart går godis och annat rent socker bort. Jag förstår att detta kan vara jättesvårt om man är beroende och jag föll själv dit några gånger trots att jag inte ens har något särskilt starkt sockerberoende. Men ofta när man blir godissugen handlar det som att man egentligen har lågt blodsocker och behöver äta i största allmänhet. Citronvatten gjorde återigen underverk för mig, hade alltid med mig en flaska i väskan.

* Många har skrivit att man "bara" måste bestämma sig. Saken är den att man måste bestämma sig för att man ska göra det här OAVSETT hur lång tid det tar. För mig tig det över ett halvår att gå ner mina 15 kg. Någon annan hade säkert kunnat göra det snabbare, men jag bestämde mig för att det viktiga inte var att det gick snabbt utan att det blev gjort. Varje gång jag tabbade mig upprepade jag för mig själv att den enda jag behövde göra var att ta nya tag och fortsätta. "Om du inte slutar kan du inte misslyckas", var en fras som gjorde det lättare för mig när det kändes svårt. Ett tag hade jag den till och med uppskriven i mobilen. Varje gång jag kände att jag hade "misslyckats" tog jag fram och läste den och fortsatte kämpa.

* Engående det här med att ha en "partner in crime" så är min erfarenhet att det absolut bästa trots allt är att göra det mesta jobbet själv. Det kan absolut vara bra att ha någon att gå promenader med, men jag körde på varianten att inte berätta för någon var jag höll på med. När jag gjort det tidigare har det snarare lett till att jag känt mig kontrollerad av omgivningen och risken är att man får kommentarer av typen "skulle inte du gå ner i vikt?" så fort man råkade ta en pytteliten kaka till kaffet. Jag bestämde mig för att det inte var värt det och körde mitt eget race. På så sätt kunde jag istället överraska min omgivning. För varje gång jag kunde köpa mindre byxstorlekar började fler och fler notera förändringen. I början låtsades jag som ingenting, jag lät viktnedgången bli min egen lilla hemlighet eftersom jag inte ville att någon annan skulle få förstöra för mig. Men jag tog till mig av kommentarerna och till slut kunde jag stolt säga att jag hade lyckats.

Hoppas att du kan finna råd som du kan ha nytta av!
Kram och lycka till! 

Då är nog Special K en av bovarna. Mestadels socker i den skiten.

Så lite! Bara glad om jag kan hjälpa någon! :) 

För min del räcker det att se sig omkring för att inse att det där inte alls är "fysikens lagar". Finns massor med folk som lever på socker men är smala som tändstickor likförbannat, utan att springa en meter. Det tror jag du också vet. Beror på flera saker. Dels påverkar olika kalorier kroppen olika. Det ger inte samma effekt att äta 100 kalorier av grönsaker som att äta 100 kalorier av choklad. Och dels spelar givetvis ämnesomsättningen stor roll. En del personer förbränner allt de stoppar i sig utan att behöva anstränga sig ett dyft, andra får kämpa för varje gram. 

Det borde väl inte vara så kontroversiellt att det ligger till på det viset?

Strålande! Ser fram emot att du bevisar detta genom att leva på McDonalds i tre månader utan att gå upp ett enda hekto. Givetvis får du bara äta antalet kalorier du gör annars. Ska bli kul.

Självklart blir man till slut tjock om man konstant överäter eller lever på skräpmat livet igenom, men min poäng är att vissa tål betydligt mer sånt än andra, oavsett ålder. Samma mat kan påverka olika kroppar olika. Och som du själv skriver så har ungdomar ofta en högre "tolerans" mot dålig kosthållning. Man ser få 20-åringar med kulmage. Om allt bara handlade om kalorier in och ut så skulle ju samma mäng kalorier påverka en person lika mycket oavsett om personen är 22 eller 72, eller hur? 

Jag förstår. Det var inte det jag menade, men däremot kan jag inte förneka att jag tycker det verkar finnas folk vars kost till stor del består av mindre nyttiga grejer men ändå håller sig förhållandevis slanka. Alltså, jag tycker inte det verkar helt ovanligt med folk som äter rätt dåligt och inte motionerar och ändå inte rullar fram. Men visst, för att hålla sig pinnsmal krävs nog nyttigare kost och viss motion.

Ja, det är intressant. Jag vet folk som nästan verkar leva på choklad, godis och chips. Men de äter bara lite av allt åt gången. Så jag antar att dom hinner förbränna det dom äter mellan "måltiderna".