Besviken på min terapeft, hon tror inte att jag kommer klara av ta hand om barnet som jag väntar
Jag går i kognitiv beteende terapi sedan ett år tillbaka.
Jag går där för att göra en utredning vad som är mina problem.
Jag har en depression som gör att jag har svårt att koncentrera mig och att jag ofta känner mig trött. Jag har problem med ångest och är blyg i sociala relationer.
Jag blev jätte glad när jag fick veta att jag är gravid och allt kändes mycket lättare och jag har slutat känna mig lika hopplös, värdelös och ledsen hela tiden.
Jag berättade om graviditeten för min terapeft och hon tyckte inte att jag var oansvarsfull eller nåt sånt, som jag var lite orolig att hon skulle säja, eftersom jag inte har något arbete. Det kändes bra och det verkade inte som hon tänkte att jag inte kommer att klara av att ta hand om ett barn.
Idag så var jag och träffade henne igen, men idag var det inte ett lika positivt möte 
Hon är snäll och hon säjer inte rätt ut att jag inte kommer klara av att ta hand om barnet.
Men allt hon sa idag antydde på det.
Det kändes som att hon satt och berättade massa skräckhistorier om vad som kunde hända.
Hon frågade mig vad jag gör om barnet skulle bli utvecklingsstört.
Jag svarade att det beror på hur utvecklingsstört barnet är, men är det bara lite utvecklingsstört så tror jag att jag klarar av det, men att jag inte vet om jag orkar om det skulle visa sig vara mycket utvecklingsstört.
Då sa hon att man kanske ska fundera på att inte skaffa barn alls om man inte känner att man orkar ta hand om ett barn ifall det skulle visa sig vara mycket utvecklingsstört.
På det svarade jag att "jag tror inte att det är så som man tänker om man vill ha barn,
att man låter bli helt bara för att det kan vara mycket utvecklingsstört och man inte orkar ta hand om ett så krävande barn."
Tänker ni så?
Jag och min pojkvän har planerat den här graviditeten ihop, och är lika glada över den båda två, han är medveten om min depression och kommer finnas där för mig hela tiden och vi kommer att ta hand om vårat barn tillsammans.
Så jag tror inte att det kommer bli några problem, känner jag mig trött så finns ju han där och hjälper mig.
Jag är medveten om risker som att barnet kan bli utvecklingsstört eller handikappat, men det är inget som jag vill gå runt och oroa mig för nu, även om jag vet att risken alltid finns.
Är det rätt av min terapeft att berätta allt som kan hända och skrämma upp mig?
Hon verkade så positiv när jag berättade om graviditeten, men idag så var hon inte alls det, utan tvärtom jag kände mig misstrodd som att hon inte tror att jag kommer att klara av det. Istället för att vara uppmuntrande så sa hon exempel på exempel, vad gör du om det och det händer....
T.e.x om jag blir jätte trött och inte orkar.
Då svarade jag att då finns ju min pojkvän där och hjälper mig.
Då sa hon, men om han måste arbeta.
Då sa jag att då får han vara hemma iallafall, och då frågade hon hur det blir med ekonomin isåfall...
och så vidare..... inget uppmuntrande alls.
Jag vet att hon bara vill göra mig medveten om vad som kan hända, och det är ju bra,
men det känns inte bra för hon är hela tiden så negativ till graviditeten och drar bara upp risker, hon ser inte det positiva känns det som.
Ni andra som har gått i terapi när ni varit gravida hur har era terapefter talat om graviditeten, och hur det blir när barnet kommer?
Har dom också skrämt upp er och berättat skräckhistorier?
Eller har dom varit glada för er skull och trott att allt kommer gå bra?