ekonomi som sambo
Inte precis ett relationsproblem men hittade ingen mer passande kategori.
Jag och min pojkvän har kommit till den punkt i förhållandet då vi vill och känner oss redo att bo ihop. Jag har inte tänkt så mycket på hur ekonomin skulle se ut, tog väl för givet att vi till att börja med skulle betala hälften var av gemensamma kostnader. Det har liksom aldrig blivit några vidare diskussioner kring pengar mer än att han i början av förhållandet då jag pluggade sa att han gärna försöker betala större del av de saker vi gör. Nu har jag jobb och tycker att vi delar ganska lika. Det har aldrig uppstått diskussioner kring vem som ska betala liksom, någon gör det bara. Men så kom frågan "hur mycket skulle jag betala om jag flyttade in i din lägenhet?" Svarade att halva hyran är 3000 varpå han konstaterade att han ekonomiskt inte skulle tjäna något på att flytta ihop. Jag antar att han grundade frågan på att jag har två barn vilket gör att vi måste bo större.
Blev bara paff av frågan då jag inte ens hade tänkt på att vi skulle flytta ihop av ekonomiska skäl utan för att bo gemensamt och ha alla våra saker på ett ställe ist för att pendla mellan två boenden.
Vi åkte även på en resa ihop nyligen och han frågade innan hur vi skulle dela upp betalningen. Jag svarade självklart att jag betalar biljetter för mig och barnen och så delade vi lika på hyrbil. Mat och nöjen på resan turades vi om att betala för och shopping betalade jag såklart för mig och barnen och han för sig själv. Resan fick mig dock att inse hur olika möjligheter vi har ekonomiskt. För honom blev det ett par tusenlappar medan det för mig gick på Tiotusentals kr och då jag har ett lågbetalt "kvinnoyrke" rök en del besparingar. Han tjänar ca 10 000 mer per månad än vad jag gör och har jobbat längre och bodde hemma länge så han har även hunnit spara mycket.
Jag har haft ett samboförhållande tidigare och där körde vi till en början på att den som har pengar betalar. När jag blev gravid slog vi ihop allt och levde på att alla pengar var gemensamma, alltid. Dock var vår ekonomi mer jämn då han i omgångar var arbetslös och blev försörjd av mig för att i andra omgångar dra in mer pengar. Är även uppväxt med att allt är gemensamt och att det är självklart att man lever med samma standard och förutsättningar. Dock hade jag väldigt svårt att handla saker jag ville ha/behövde när pengarna var gemensamma och kände att jag inte ville "slösa bort hans pengar".
Åh, allt känns bara snurrigt! Å ena sidan tycker jag att man ska leva gemensamt i alla avseenden, jag vill t.ex inte behöva diskutera vem som ska betala när vi köper något till hemmet, det ska ju vara VÅRT men om jag ska betala blir det ju betydligt billigare/färre saker, samtidigt som jag inte vill snylta på någon annan.
Eftersom jag har barn ser jag inte samboskapet som något jag ger mig in i för att det känns bra just nu utan har för avsikt att gifta mig och dela hela livet med denna man. Jag ser alltså väldigt seriöst på samboskapet. Hade jag inte haft barn hade jag nog flyttat ihop tidigare i förhållandet och sett mer lättsamt på samboskapet.
När det kommer till övriga saker som hushåll, städ osv är jag inte orolig, det är just ekonomin som känns knepig. Någon som har tips och råd kring hur vi ska göra? Har funderat på om man skulle dela upp procentuellt men vet inte hur det skulle se ut då han tjänar mer men jag som sagt går in med två barn.
Vet inte om någon orkat läsa igenom denna röra av text men skönt att få skriva av sig lite iaf, och hoppas att någon vill komma med något råd :)
