Separtions- och dödsångest efter förlossning

Hej

Jag har precis samma känsla som du. Verklig dödsångest o helt övertygad om att jag har cancer. Har två barn o ett tredje på väg. Vill bara kunna njuta av mitt liv istället för att gå runt med denna ångest. Känns inte som någon riktigt förstår heller utan inte tar en på allvar. Just nu är jag mammaledig o ensam på dagarna.

Nej det är verkligen fruktansvärt att ha alla förutsättningar för ett fantastiskt liv men det går bara inte känna sig lycklig för man är så rädd att förlora det. Jag tror det är svårt för någon utomstående att förstå faktiskt. Är ju också mammaledig och har precis flyttat till ett nytt hus och känner mig lite isolerad. Man kommer ju längre ifrån "verkligheten" när man är ensam vilket gör att ångesten och katastroftankarna får mer plats tycker jag.

Ja det är klart att ångesten får mer plats om man är ensam. Jag känner mig så hemsk som inte kan njuta o leva nu för mina barns skull. Jag lever ju nu. Men det enda jag kan tänka på är att jag kommer bli sjuk o dö. Inte så upplyftande. Nu har jag ett läkarbesök nästa vecka o jag både vill o vill inte gå dit. Är helt övertygad om att det är nåt farligt. Fast en dr redan tittat på det o sagt att det inte är nåt farligt. Har du varit i den situationen? Hur fixar du dagarna? Har du tänkt på att börja äta antidepressiva? Även om jag inte önskar att nån annan ska må såhär så är det skönt att det finns nån som förstår.

Min oro är inte främst för att vara sjuk just nu utan jag är lika rädd (nästan ännu men ångestframkallande) att jag kommer att BLI sjuk. Skulle nog inte bli lättad av en läkarkontroll som säger att jag är frisk då jag lika gärna kan bli sjuk om en vecka, månad, år. Det är ju så meningslöst för så är det ju faktiskt för alla. Känner ett konstant hot mot min hälsa och får dålig samvete av allt som inte är 100% hälsosamt (vilket inget är). Jag är jätterädd för att ha en sådan bröstcancergen som ger upp till 80% risk för bröstcancer trots att ingen i min släkt (vad jag vet) haft bröstcancer. Jag tror dock bara det är en tidsfråga innan mina släktingar får cancer och vi ska upptäcka den här genen. Förstår ju att detta inte är riktigt friskt att tänka såhär. Har funderat på antidepressiva få jag ätit det tidigare med ok resultat. Känner dock att jag helst inte vill amma med mediciner (trots att det anses helt okej med vissa mediciner). Så jag liksom skjuter på det hela tiden. Är dessutom övertygad om att det inte skulle kunna hjälpa min oro.

Känner igen känslan av att jag kommer bli sjuk. Tänker också att jag är den enda som kan drabbas av sjukdoTanken på att behöva berätta för mina barn att jag ska dö o att de ska växa upp utan sin mamma ger så mkt ångest att jag nästan inte kan fungera. Om allt är bra nu så ska jag amma bara precis i början. Och sedan börja med medicin. Känner själv att det är viktigare för mina barn att jag mår bra. Det funkar ju med ersättning också. Även om det såklart känns jobbigt att behöva välja bort det. :( Vad har du för tankegång när det känns som värst? Just nu tänker jag på död o cancer hela tiden.

Känner igen det också. Hade en del av det när barnen var små. Jag tror att det berodde på två saker: dels att jag visste hur "enkelt" ett liv blir till, lika enkelt kan det ju försvinna. Dels berodde det på att katastrofen skulle vara större om det väl händer. De små är ju så beroende av en.

Jag tränade mig i att tänka att det är därför tankarna på att jag skulle dö kommer, inte för att jag plötsligt har fått förmågan att se in i framtiden, eller kunna känna på mig att jag har cancer.

Cancer är min stora skräck också. Trots att man kan dö av mycket annat. Varenda symtom jag känner skulle kunna vara kopplat till cancer. Får dessutom stark ångest över att försvinna från barnen och inte få se dem växa upp osv. Jobbar med personer med cancer i vanliga fall och det brukar inte påverka mig att bli orolig utan detta har kommit efter förlossningen. När jag var gravid var min stora oro havandeskapsförgiftning och att det skulle hända något med barnet.

Min oro byter ganska ofta skepnad. Jag är orolig för det mesta. Dödsångesten är dock den värsta. Det andra kan jag hantera någorlunda. Det är olika från dag till dag. Min oro har alltid med barnen att göra. Att jag ska försvinna från dem på nåt sätt. Att jag inte är en tillräckligt bra mamma osv. Oron över att inte få se dem växa upp är enorm. Kan inte höra el läsa om nån som blivit sjuk utan att ta det personligt o sen tänka att det kommer att hända mig. Har just nu väldigt svårt att skingra tankarna överhuvudtaget. Tänker bara på samma sak hela tiden. Var hos en psykolog i veckan. Hon tyckte jag skulle börja fokusera på andningen några ggr om dagen i allafall. Inte ens det kan jag. Vet inte vart jag ska ta vägen o känns som man inte oråkar mer. Vilket man måste göra.

Min oro byter också skepnad. Ibland kan det handla om mer banala saker men just nu efter jag fått barn är det nästan bara dödsångest. Jag blir ju så upptagen av min ångest att jag är irriterad och arg hela tiden. Är irriterad på min 3 åring och får så dåligt samvete över det.

Det är viktigt att kämpa med medveten närvaro även om man bara lyckas några sekunder. Det är sådana saker som kan göra att det känns bättre i längden även om det känns som om det aldrig kommer att kunna bli bättre.

Blir också lätt irriterad, fast jag verkligen försöker att inte bli det. Det är ju ingen annans fel att man mår såhär. Hur tar din man/sambo det? Min försöker verkligen va lugn o ha tålamod med situationen. Han är ju ganska van. Man är ju rädd att han ska tröttna till slut. Det finns nästan ingen annan jag kan prata med heller. Min syster, men vi bor några mil ifrån varandra och hon är ju upptagen med sitt. Mina föräldrar vet hur det ligger till men de vill låtsas som inget. Vilket jag tycker är ganska sårande eftersom vi är nära varandra annars.Hur tar du dej igenom dagarna? Tycker du det går bra el känns det outhärdligt? Även fast man har fullt upp med barnen så ligger ju tankarna alltid där.