Tänker sakta

Varning för WoT!

Hej, jag har under större delen av mitt snart 22åriga liv tänkt väldigt sakta. Med större delen menar jag de senaste ~11åren. Ett av mina första klara minnen var i 10års åldern när jag "lurade" min kusin att sparka undan stolen jag stod på - med en snara runt halsen. Föräldrarna trodde vi lekte men jag var lika medveten då som jag är nu att jag inte alls skojade.

Det var här någon gång som jag i princip slutade tänka själv, jag blev knäpptyst i skolan och hemma gjorde jag inte mycket väsen av mig. Jag hittade datorn och har mer eller mindre levt i den fram tills nu. Det har blivit ett beroende och det känns som att jag slutat utvecklas; jag har känt mig som om jag vore fast i tidiga tonåren sedan jag var i tidiga tonåren.

Jag har aldrig levt för stunden, jag tror att mina 6 småsyskon har gjort att jag längtat tills jag växt upp, nästan blivit besatt över att bli vuxen, men min utvecklingsstörda och autistiske storebror samt alkoholiserade far har gjort att jag fått en skev uppfattning om mig själv och vuxna människor.

Jag är socialt missanpassad i nästan alla situationer, jag kan inte ta ett eget beslut. Jag "hör inte" vad andra säger längre - det går in i ett öra och ut genom det andra. Jag har svårt att se andra i ögonen och får lov att pressa undan ett brett flin varje gång jag försöker. Jag har börjat känna mig som en jättebebis då jag jobbar inom ett familjeföretag med min kusin, farbror och far. Jag har en sjuklig besatthet över min far - bland annat så har jag hela livet försökt vara som honom, nu har jag börjat analysera och felsöka honom hela tiden. Jag har ingen kontakt utanför släkten och ser det som omöjligt att prata med folk utanför.

Från början av tonåren till 18 så var jag "alkoholist" och drack mer eller mindre varje dag, vid arton hade jag försökt ta livet av mig ett par gånger - lite halvseriöst - men självmordstankar var dagliga. Sedan dess har jag holkat större delen av min vakna tid, med diverse t-pauser. Fram till förra veckan så hade jag inte rökt på 4 månader, men sedan en och en halv vecka tillbaka så har jag rökt varje dag.
Jag vet själv att det inte är hållbart att leva såhär och hade därmed slutat holka för 4 månader sedan. Jag lyckades under dessa månaderna även sluta med nikotin. Jag tycker inte om alkohol då jag blir både självmordsbenägen och ett as mot omgivningen. Men holkarna gör att jag tänker bättre och kan följa en tanke fullt ut. Nykter så har mina tankar alltid avbrutits av antingen varann eller sig själva. Bland molnen så har jag även drivkraft - en mening - att jobba mot i livet, och det sociala på jobbet fungerar mycket bättre än annars. Men jag vill inte behöva vara hög för att känna denna mening med tillvaron. Dels för att jag tänker saktare, men däremot så kan jag ju "höra" mina tankar.

Jag har motionerat ca 4 - 6h (relativt högt tempo) i veckan de senaste veckorna. Detta och att jag slutade med nikotin som jag mot slutet enbart kände abstinens av (efter 10års växlande rökning och snusning). Samt att jag inte hade rökt på fyra månader gjorde att jag fortfarande inte kunde lösa problem jag egentligen aldrig haft problem med. Utåt är jag en ganska stillsam och tråkig person och jag känner ofta att jag är dum i huvudet, men att det är lite för att jag håller mig inlåst i mig själv.

Jag kan nästan ingenting längre, och jag förstår inte särskilt mycket av någonting. Jag hänger inte med i samtal, jag har börjat läsa jättesakta - när Harry Potter och Fenixorden kom ut så läste jag ut den på en kväll, nu läser jag den på två veckor. Jag har försökt läsa upp betygen på komvux men har nu på andra kursen totalt tappat viljan och koncentrationsförmågan. Mina självmordstankar har börjat komma tillbaka men jag känner inte att jag mår sådär jättedåligt, mer att jag bara mår (varken bra eller dåligt). Men nu har jag börjat känna oro för efter ett par år av halsbränna och sura uppstötningar så har jag gått till läkarna. Jag har gått upp ungefär 20 kilo på två år. Detta trots att jag inte ätit nämnvärt mycket. Jag har tagit avföringsprov hos läkaren som inte visade några konstigheter.

Vad jag ska göra åt min livssituation, åt mig själv - åt någonting - vet jag ej.
Jag tvingar mig själv ut för att motionera men känner inte av det nämnvärt mycket.
Psykolog hjälpte mig inte något mer än att skriva ut mediciner som fungerar i en vecka, aka placebo-effekt.

Jag vet inte om jag är curlad, förbisedd eller förståndshandikappad som min storebror, däremot vet jag att livet har blivit en dimma, inget jag gör eller ser spelar någon egentlig roll (min syster har nyligen fått barn och jag kunde inte bry mig mindre) - och jag har aldrig varit mer vilse.