funderingar…

Hej.
Vet inte riktigt vart jag ska börja det här inlägget, men är en kille kring 20 år. Tänkte att det kan vara bra att skriva av sig lite, så hoppas att någon vill läsa.

De senaste åren har jag börjat ifrågasätta min sexualitet. På gymnasiet var jag på "g" med ett par tjejer. Men vi blev aldrig tillsammans, och vi hade aldrig heller sex. Jag kunde helt enkelt inte bli kär i de. Jag tyckte mycket om de, men det stannade där. Det pirrade inte i magen när vi kysste varandra och allt var helt jävla dött.
Jag har dock fått fjärilar i magen när jag sett en söt kille, ni vet? stamma och det? haha. Men har inte haft en relation (förhållande, sex) med en kille.
Frågan är ju? varför intresserade jag mig för tjejer när jag inte känner något. Varför ens få upp ett intresse från början?

Jag vill säga att jag är gay, men skulle jag ljuga då? Är jag bi? Vet att många har problem med sin sexuella identitet, så jag vet att jag inte är ensam.
Grejjen är också den att jag bor hemma, så det skulle ju märkas rätt tydligt om jag började dra hem killar, eller började sova borta... Hur fan ska jag kunna komma till reda med min sexualitet. Jag mår skitdåligt stundvis.

Jag har alltid varit rätt tillbakadragen av mig. Är introvert, alltså får jag mer energi av att vara själv. Detta har resulterat i att jag skaffat mig få vänner. Få riktiga vänner. Inte flera ytliga.
Jag blev riktigt bra vän med en kille under gymnasiet, likaså en tjej. Vi hade skitkul tillsammans och var med varandra rätt ofta. Förra sommaren våldtog dock killen sin flickvän, vilket gjorde att jag klippte med honom helt. Det var en skitjobbig tid för mig och tyngde mig varje dag under ett halvt år, det tynger mig fortfarande men inte lika mycket. Jag och min tjejkompis gick igenom detta tillsammans och hon är min enda riktiga vän. Hon flyttar nu till hösten, vilket gör att jag finner mig helt ensam.

Jag är ensam. Helt enkelt. Singel, sexuellt förvirrad och ofrivilligt vänlös. Har ett bra jobb, med bra lön. Ser rätt bra ut, tar hand om mig. Men inuti känns det rätt tugnt just nu.
Utåt sett ser folk mig som glad, social, bekymmerslös. Hur kan du vara olycklig när du har ett så bra jobb?

Ville bara skriva av mig lite. Tankarna snurrar och snurrar. Att vara en kille kring 20 år, vara oskuld, aldrig haft ett förhållande, sin nästan ende bästa vän visade sig vara en våldtäktsman, sitta hemma på helgerna då vännerna är få och har annat för sig? det är inte kul. Visst andra har det mycket värre än mig. Get a grip, nobody likes a crybaby skulle jag sagt till mig själv. Men ja? vet inte? 
Sorry för osammanhängande text. Känns mycket bättre att få skriva av sig lite! :)

Tack för att du läste.