Efter 3 härliga veckor med lugn och ro kom styvdotter hit igen. Lägger sig i stora soffan och jag , min sambo sitter fällkniv i den mindre soffan eftersom den stora är hennes "tror hon"
Gick och la mig 21.30 då orkade jag inte ha ont i kroppen mer.
:/ Ville bara avreagera mig
OK, ingen av er kan säga till henne?
Stackars dig då! Du får väl sätta gränser. Det är ditt ansvar som vuxen. Eller om ni hade haft en bra relation kanske ni hade suttit tillsammans i den stora soffan och haft det mysigt?! Men du verkar inte vilja ha en bra relation, utan bara bli av med flickan.
Ni som inleder en relation med en partner som redan har barn borde veta att man tar hela paketet. Annars får man hitta en partner som inte har barn. Så trött på ansvarslösa vuxna som beter sig som 3 åringar! Och då lever Jag själv i en kärnfamilj. Men har sett hur vissa vänners respektive beter sig mot bonusbarn!
Ledsen att säga det men hon är en del av din familj.....
inte mitt hem. flyttat in till pojkvän och hans barn
ja
Jag upplever att det är svårt att tillrättavisa en 15 åring, som har under hela sitt liv haft vissa rutiner, speciellt i hennes egna hem. Jag tycker inget illa om flickan och det är inte hennes fel, men jag känner bara att jag drar mig undan både henne och min sambo. Tyvärr får min sambo lida för detta och småsaker likt "detta med soffan" gör mig väldigt irreterad.
Jag flyttade oxå in till min sambo och hans tonåring. Precis som dig har jag ingen lust att uppfostra andras barn, så om ngt stör mig tar jag upp det med sambon så brukar han prata med bonusen. Har du tagit upp det med honom?
Fast då är det din sambo som behöver "uppfostran".. Gör inget för att underlätta divafasonerna, dvs rör inte disken el likn. Lämna allt åt sambon. Då kommer det bli fart på honom att lära henne hur en diskmaskin funkar..
Jag vet att det inte ligger något ont i flickan om soffliggandet men som ovanstående skrev hon har alltid legat i stora soffan och pappan i den mindre.
Jag har bra kommunication med pappan och kan tala om när saker är fel men detta själv tycker jag är lite barnsligt även om det irreterar mig något fruktansvärt.
Jag hade en liten förhoppning av att flickan själv skulle inse sina divalater men inte.
Ett annat tydligt exempel är att vi ska ut och resa tillsammans. Vi planerade resa ihop och "vi" planerade resmål ( jag blev snarare nedröstad och orkade inte ta en disskussion) till ett land där pappan och dottern varit flera gånger tidigare.
Känslan hos mig är nu att jag ska följa efter de till ett land de känner väl och jag inte tidigare varit.
Detta irreterar mig med. Besviken på sambons tankesätt. Hade det inte varit roligare att resa till något nytt vi tillsammans?
Har du tagit upp detta med din sambo?
Jag förstår att du tycker att det är jobbigt att hon vräker ut sig i den stora soffan,medan du och din sambo trängs i den mindre soffan.
Varför inte flytta till ett gemensamt boende som ni inreder efter att alla ska kunna få plats och sitta bekvämt. Då blir det dessutom så att ingen har pinkat revir ännu, utan alla har chans att finna sig tillrätta.
Vissa klarar av att flytta in hos någon och göra det till sitt hem, men de flesta jag känner (utom en) får det inte att funka.
Stackars dig, vuxna människa som flyttar in med andra personer som bott tillsammans i åratal, och tror att du inte kommer att behöva ta en enda konflikt. Sedan blir du irriterad på att en tonåring inte kan tankeläsa dig. Du är äldre och har valt den här situationen, så du har ett betydligt större ansvar för kommunikationen än vad hon har.
Mina sympatier går till den så kallade divan. Från hennes synvinkel ser det nog ut som att hon kommer hem och får sitta granne med ett litet åskmoln. Hon känner förmodligen av vibbarna, men eftersom du inte säger vad det är får hon gissa. Antingen så kommer hon då att tro att du är skitsur av naturen eller att du tycker illa om henne. Det senare verkar ju dessvärre stämma.
Du känner dig åsidosatt, skriver du. Kanske dags att börja hantera dina känslor istället för att projicera dem på ungen. Annars blir det soffan du stör dig på ena dagen och nästa kommer det att vara något nytt.
Du kommer att få bo med en helt olidlig unge tills du lär dig att hantera dig själv och säga vad du vill.
Varje gång jag läser en sån här tråd är jag extra glad att jag inte längre har några styvbarn!
Åh, så jag njuter när jag tänker på att jag slipper dem!
Men har du helt glömt hur det var att vara 15 år? Inte ens de allra mest väluppfostrade barnen som tidigt har utvecklat stor empati kan förväntas göra rätt i det sammanhang du beskriver här. Att pappa och hans flickvän/fru/sambo sitter i tvåsitssoffan och att frun/sambon/flickvännen verkar sura över det (om hon nu alls satte ditt tidiga sänggående i samband med att du satt illa i en vanlig soffa) är ju inte något som kan anses ska framkalla medmänsklighet.
Du kunde inte förmå dig att fråga om du kunde få sitta i soffan vid sidan av henne då? Det var min poäng i ett tidigare inlägg - det behöver ju inte bli eller vara en konflikt alls, att föreslå att man delar på en soffa eller annat i samma stil. Men att sitta och förvänta sig medmänsklighet över en i grunden bagatell tror jag kommer att bli mycket besvärande för allas era relationer.
Jag håller med dig. Vad är det för jävla fasoner? Aldrig att mina barn, och dom är betydligt yngre skulle bete sig så, vare sig hemma eller någon annanstans. Nä, det är brist på respekt, jag håller med dig.
De som verkligen på riktigt älskar sina styvbarn är nog få.
Varför öht kalla dem för "bonus"`? En bonus innebär en fördel och ett styvbarn är definitivt INTE någon fördel. Alls. Mer ett ok, en belastning, som ofta innebär att förhållandet spricker.
Jag tyckte inte ens om styvbarnen för det mesta, hade en liten period där ena barnet och jag fungerade ihop men det var tidsbegränsat.
Att de skulle vara min familj var det inte frågan om på några villkor även hur hesa vissa gapar sig om att så var fallet. Någon annan ungar är inte och kommer aldrig bli min familj.
Fast, som tur är så är jag av med hela rasket nu. Ungarna och deras båda föräldrar, pappan som jag gjorde misstaget att satsa på och lägga 8 år av mitt liv på. Det var dumt.
Jag förstår dig ts.
Nej, fine, hon har inte skrivit det ordagrant men väl att hon ifrågasätter varför man skaffar barn om man ändå separerar. Undrar om hon inser att hon i och med det också ifrågasätter sin sambos livsval och livsstil. Och visst, hon har inte skrivit rent ut att hon tycker illa om flickan men det skiner igenom o det är inte rätt mot någon inblandad att ha det på det viset.