• Ramborg

    Nu sa hon det för femhundrafemtionde gången

    TS, du kanske kan prata med din pappa om situationen. Är han normal borde han inse att din mamma behöver psykiatrisk hjälp. Fast det är klart, lever man ihop med någon och inte skyddar sitt barn när personen går in och skriker på barnet om natten, då är man nog långt inne i någon form av medberoende.

    Du ska inte låta din mamma komma undan med det här längre. Småprata om vädet och vind kan hon göra med någon annan i fortsättningen.

    Ring henne inte. Låtsas inte som allt är som vanligt. Ringer hon dig, avbryt henne direkt efter "hej": "Jag trodde du ringde för att be om ursäkt för att du var så bottenlöst elak sist. Är det inte därför du ringer så vill jag inte prata med dig. Hej då."

    Ingen diskussion, TS. Du säger ju själv att man inte kan vinna över henne.

    Jag förstår att det är svårt. Så du behöver inte konfrontera henne med allt skit hon gjort under hela ditt liv. Håll dig till det här senaste och diskutera inte! Ringer hon inte så låter du relationen rinna ut i sanden. Du får träffa din pappa på annat sätt.

    Om någon undrar eller om din mamma pratar skit om dig på byn, säger du ungefär såhär. "Min egen mor sa något så elakt att jag inte kan tåla det. Hon måste be om ursäkt annars kan jag inte träffa henne mer, och du får förlåta att jag inte vill gå in på några detaljer. "

    Du är stark TS. Du klarar det här .


    42.
  • Ramborg

    Att säga till sin egen dotter att det är tur du inte har några barn - det är så elakt att jag blir helt andfådd bara jag tänker på det. Hur jag skulle känna om min mamma sa så till mig.

    Jag tycker verkligen det är att gå över alla gränser.


    42.
  • Ramborg

    Du behöver inte konfrontera henne, TS. Behöver inte göra något statement "nuuuu bryter jag med dig!" Bara låt relationen stanna av lite.

    Ring inte upp ifall du inte känner för det. Svara i telefon om du vill, men prata inte länge. Förbered ursäkter. "Jag måste lägga på luren nu, maten kokar över på spisen. Hej då, vi hörs imorgon." Därefter väljer du själv om du svarar i telefon dagen efter.

    Svara nej, du kan tyvärr inte träffas just den här gången. Förbered ursäkter.

    Så kan du känna efter hur du mår av att minska umgänget, utan att behöva fatta något stort beslut om att aldrig mer träffa din mamma.


    42.
  • Ramborg
    Anonym (Sommarregn) skrev 2015-07-30 16:36:57 följande:

    Vet inte om någon läser längre men skriver ändå.

    Har bara pratat med henne en gång den senaste veckan. Hon har inte hört av sig heller.

    Det jag funderade på var att när jag var yngre och "borde" ha skaffat barn så fick jag nästan panikångest, illamående, svårt att andas och en betongklump i hjärtat när barn kom på tal överhuvudtaget. Om någon sa att vi borde skaffa barn, att jag skulle bli en så bra mamma, att vi skulle bli bra föräldrar, om mannen sa att han ville ha barn, om hans föräldrar ville ha barnbarn, om någon frågade när vi ska ha barn, rent generellt när barn kom på tal bara. Varför? Jag älskar barn och alla barn dras alltid till mig och vill vara med mig. Jag har en naturlig connection med barn. Det är inte så att jag aldrig drömde om att få barn men det blev inte så bara för att jag fick ren panik när jag var tillräckligt ung för att få barn. Varför tror ni att jag påverkades med sån rädsla och panik när barn kom på tal?


    Vet inte. Konstigt det där.

    Hur känns det, att inte ha så tät kontakt med din mamma?
    42.
Svar på tråden Nu sa hon det för femhundrafemtionde gången