Fråga till er som gillar att ha barn

Människor är olika. Jag visste själv inte vad det innebar för min del.

Men jag älskar ha mina barn, det vill säga jag tillhör den första kategorin.

Jag är familje-omhändertagande av naturen så barn passar mig.

Låter som att du verkligen behöver jobba med din inställning! Jag tycker inte att allt min (snart) 2åring vill göra är kul men det blir roligt för att jag ser hur roligt han har! Att se honom leka och involvera mig i leken är helt fantastiskt. Att se honom klara av grejer han inte kunde för en månad/vecka/dag sedan är för mig så jävla häftigt (och blir stolt så jag spricker). Att SE honom, att bara betrakta honom när han leker osv.
För ca 1 år sedan så kände jag också att jag förlorat mig själv och mitt liv. Sen började jag hitta på saker själv då och då. Gå på after work med vänner osv. Och visst var det trevligt men samtidigt så kändes det så meningslöst. När jag tänkte att så här var livet hela tiden innan. Jobba, fika, gå ut. Om och om igen. All den där dödtiden som det faktiskt är. Visst är det kul att hänga med kompisar ibland men det kommer aldrig gå upp mot att hänga med mitt barn och min sambo. Och fler barn blir det absolut!

I know, jag måste hitta ett sätt att börja trivas med det här, annars kommer det ju ta död på mig och sannolikt inte vara så bra för barnet heller i längden. 

Men alltså jag tycker vissa saker är roligt med barnet förstås, som du beskriver att det är kul att se när han utvecklas och när han har roligt. MEN - oavsett vad det gäller så skulle jag ALLTID hellre göra någonting annat än att titta på mitt barn när han åker rutschkana, eller visar någon legogrej han byggt för tusende gången etc. 

Och jag hade ingen meningslös dötid innan jag fick barn, jag hade alltid fullspäckat schema med projekt, planer, jobbgrejer, plugg, volontäraktiviteter, osv osv. Nu har allt detta fått kliva åt sidan, och de få gånger jag har möjlighet att göra någonting utan barn, så blir det bara ännu tråkigare att hänga med barnet sedan för att jag påmints om hur mycket bättre jag trivs utan barn :(

Jag är hemsk, jag vet. Jag måste lära mig det här på något sätt. 

Jag tyckte den första tiden va HEMSK. Men ju äldre dottern blev dessto roligare och mer givande har det varit att vara förälder. Tror vi är olika helt enkelt.

Tänker inte ha fler dock! Kanske om man kan få dem som färdiga fyraåringar ;)

Tyvärr finns det ju ingen ångra-knapp eller returrätt utan du får nog, som någon skrev, jobba på din inställningen. För barnet finns ju på jorden nu och kommer i många år till vara 100% beroende av dig. Så du får göra det bästa av situationen!

Jag tycker så här nu när mitt barn precis gått ut andra klass (och jag har inga planer på att "skaffa" fler....)

+
kravet på insats har minskat drastiskt sen barnet passerade 8-9 år och kan börja vara ute själv. Har han klocka med sig säger vi när han ska vara hemma och låter honom röra sig i närområdet (inom 6-800m har vi fotbollsplan, lekpark, kompisar mm, längre än så får han inte gå!). Så jag kan lägga tid på matlagning, bakning, träning, läsa böcker mm utan att det går ut över honom eller vad man ska säga, det är inte så att han ber mig leka och jag säger nej utan han är ju ute själv och leker. Så länge han var yngre så var antalet timmar vi spenderade tillsammans med lek och annat, klart högre.

+
han äter allt

+
kan tala för sig och förklara för oss om något har hänt

+
är kul att föra konversationer med och ställer frågor som man häpnar av

-
jag har svårt med trots och att bemöta kaxighet på ett bra sätt, det jobbar jag mycket med

-
jag kan inte jobba som jag vill då det fortfarande finns många praktiska aspekter av livet som förälder med hämtningar, lämningar, idrottsträningar och annat. Så karriären får ligga på "hold" några år till

-
det påverkar fortfarande mig och min man ganska mycket då vi blir oense om uppfostringsfrågor.

Sen älskar jag mitt barn till döds! Han är inte mitt allt men han är en väldigt stor anledning till att jag går upp varje morgon. Han är fin och söt för det mesta, han är en god kamrat och jag hoppas att han ska växa upp och bli en riktigt skön och kul person! Och de stunderna då han är så här rolig och fin blir jag lite extra stolt över att han "kommer från mig" och att det är vi som uppfostrat honom.
Men så som jag tänker idag vill jag nog inte ha fler. Av det som du skriver i TS är det för mycket med småbarnstiden som jag blev påmind om och verkligen inte vill köra en repris på

Det låter verkligen inte bra. Är du ensamstående? Det måste vara fruktansvärt för självbilden att växa upp med en mamma som känner så! Är du säker på att barnet verkligen ska bo med dig? Har du en obehandlad förlossningsdepression?

Jag tycker att det är roligt att leka med, och prata med, mina barn (de är små). Jag tycker framförallt jättemycket om att sitta och kramas med dem, läsa saga etc.

Det är helt enkelt roligt att vara tillsammans med dem. Att prata med dem, lyssna till saker de berättar, se när de upptäcker nya spännande saker, lär sig nya grejor.
Att dammsuga är något trist men nödvändigt. Att dammsuga tillsammans med en 1-åring kan däremot vara hysteriskt kul. Att ha en 2-årig medhjälpare vid disken gör den tråkiga uppgiften också rolig. En promenad runt kvarteret med en 2-åring kan ta evigheter, men hjälp, vad mycket man ser som man inte skulle ha sett annars. Jag tycker också väldigt mycket om att lära ut saker till barn. De är vetgiriga och ställer i bland väldigt svåra frågor, och det är en utmaning att hitta svaren och dessutom förklara dem begripligt.

Nej, att stå och titta på ett barn som leker självt, det kanske inte är så kul och inget jag gjort särskilt mycket. Att göra saker tillsammans med barn däremot, det är kul!

Jag tycker synd om ditt barn.

Barngrejer ÄR astråkiga. Vem hoppar av glädje över att hänga i lekparken i två timmar eller äta samma låtsaskorv 150 ggr. Men att det var jättetråkig visste du väl innan du fick barn?

Däremot ifrågasätter jag att du på riktigt älskar ditt barn om du mår bäst när barnet är nån annanstans. Det paradoxala med kärleken till ett barn är ju att man hellre äter dessa jävla låtsaskorvar 218 ggr än att sakna sitt barn. Att låtsaskorvarna ändå är det bättre alternativet än att vara borta från sitt barn. Dem biten verkar saknas hos dig.

För mig är det inte svart eller vitt. Livet slog ju in på en helt annan väg. Dock går den på ett sätt parallellt med den jag tidigare gick på. Det har varit och är skit jobbigt. Samtidigt ger det mig en glädje och kärlek jag inte fått någon annan stans. Inte går man omkring på rosa moln som förälder. Innan vi fick barn hade jag och maken aldrig bråkat och sex hade vi ofta. Snyggare kropp hade jag och pengar och tid lades på annat. Jag kan verkligen sakna den tiden. Men jag vill verkligen inte byta tillbaka till den. Barnen har givit mig en ny dimension av livet som jag aldrig vill bli utan.

Jag tror du älskar ditt barn men du låter deprimerad? Barnet är litet, kanske en tuff första tid? Är du ensam förälder? Jag tycker du ska tala med någon utomstående. Du behöver inte känna så. Innerst inne vill du inte att barnet ska veta så jobba på det.

För att svara på frågan, jag är nog ingen som säger någon av dessa saker du hör. Möjligtvis att det är värt det. Mitt liv hade en mening innan barnen var här, jag hade väldigt roligt då, jag såg världen och levde för dagen. Nu när barnen är här kan jag dock inte tänka mig ett liv utan dem, det är en omöjlig tanke. Den är så omöjlig att jag inte ens ser hur jag skulle kunna överleva det.
Även om det är jättejobbigt att sitta och vänta vid en av alla pausar på deras fotbollsträning eller höra "bajs" tjugo gånger om dagen eller titta efter maskar i nån rumpa eller hata sig själv för att man säger nej till att leka med barbie när man tycker man borde så är det värt det det. Det är värt det när jag ser glädjen i ögonen på mitt barn när hon har bollen, när de skrattar högt, när jag får tag i den där jäkla masken som ingen medicin biter på och det slutar klia och när ungen säger att jag är världens bästa mamma även om jag sa nej till att leka som så många förr. Små saker började plötsligt betyda mer och ju äldre de blir, desto mer gillar jag det. Jag älskar att prata med mina barn, djupa och långa konversationer och tycker ofta de har riktigt coola tankar och idéer, lär gamla inrutade mig nåt. Jag fylls av kärlek när jag ser dem. Just nu har jag en sjuk pojke som ligger här bredvid mig, hade jag kunnat få hans feber och halsont hade jag tagit det så att han kunde springa omkring och vara den härliga kille han är.
Jag har inte förändrats jättemycket men om jag har är det till det bättre. Jag är inte lika självisk och kontrollerade, det är mycket barnens förtjänst. Jag är samma rastlösa skäl och kommer aldrig bara vilja leva familjeliv och med en sambo som känner och förstår mig får jag även utlopp för den sidan.

Jag älskar att prata med min 5-åring, det är helt fantastiskt och sjukt kul att prata om livets frågor med henne. Jag älskar att läsa böcker ihop. Jag älskar att längta till fredagsmyset ihop med henne, jag älskar att se på henne när hon spelar tennis och simmar. Jag älskar att se lyckan i ögonen på julafton, kalas och lördagar. Jag älskar när det är läggdags och vi får mysa ihop en stund. Jag älskar inte att bråka om tandborstningen och jag älskar inte att leka i sandlådan heller.

Min 10månaderspojke är också rolig, men just nu är det mycket springa efter och hindra honom från att stoppa saker i munnen :P men hans kramar och blöta pussar är guld värt!

Kolla upp familjehem/kontaktfamilj och gå i terapi. För visst kan man tycka att det är tufft, men att känna såhär inför sitt barn är inte normalt.

Är det så att du är deprimerad? Är det något du har svårt att släppa taget om? Du kanske skulle gå och prata med någon.
Sedan tror jag inte att det behöver vara något dåligt för barnet att du tycker att småbarnslekar är tråkigt, det är vanligt att känna så som vuxen. Min mamma avskydde att leka och gjorde det typ aldrig, men vi gjorde massa annat som andra föräldrar kanske inte gjorde. Vi pratade jättemycket och hon tog mig på allvar, vi bakade, jag fick vara med på allt - även på vuxenaktiviteter. Det var bra det också.

Jag känner mer åt ditt håll. Tycker det är mer jobbigt än kul.

Tror inte heller att du måste lära dig att tycka om det, det är ju bra om det går, men tror inte alla lyckas med det.

Jag tänker mer att det handlar om att acceptera.

Acceptera att livet är såhär nu, och det kommer inte vara för evigt. Jag har bestämt mig för att det är ok att känna såhär, en behöver inte vara som "alla andra".

När jag gjorde det så kunde jag lägga tankarna år sidan, och bara försöka göra så gott jag kan.

För att gå och hata situationen och anklaga dig själv kommer inte göra det roligare. Jag är den jag är och jag älskar mina barn ändå.

Och fast det är svårt, kom ihåg att du har massor av år kvar när barnet börjat klara sig själv.

Kram

Det låter som du är deprimerad? Tycker du ska kontakta vårdcentralen och boka in en tid så du får hjälp både för ditt barn och din egen skull.

Jag tycker det är kul att spendera tid med min son, han är as rolig och vi gör roliga saker ihop. Älskar att åka på utflykter, äventyrsbad m.m och ju äldre han blir ju roligare har vi tillsammans. Tycker inte jag är begränsad för att jag har barn, är ensamstående med han får hänga med på det mesta. Är det något som han inte kan följa med på så kan han ju vara med mormor och morfar en stund.. Men det är sällan jag är på såna saker han inte kan följa med på.

Förstår dig precis! Det var verkligen INGEN som hade förberett mig på hur mycket mitt liv förändrades efter jag fick barn. Det blev en chockartad upplevelse. Min dotter sov verkligen knappt något alls. Hon fick theralendroppar utskrivet när hon bara var några månader gammal, och läkaren ville sjukskriva mig (vilket jag inte kunde ta emot) Jag fick antidepressivt utskrivet osv. Jag hade knappt någon hjälp av min dotters pappa för han var tvungen att jobba så mycket. Jag hade heller ingen hjälp av vare sig mor eller farföräldrar eller vänner. Jag var nästan helt själv. Jag sov inget. Kan verkligen inte minnas att jag sov någonsin!! Min man fick ta över kl 03:00 på natten, sedan skulle han stiga upp kl 05:00. Jag fick vila, men väntade hela tiden på att han skulle komma in med henne för att hon ville amma. Hon tog varken ersättning, nappflaska eller napp, så min man kunde inte ha henne någon längre tid. Hon var helt beroende av mig. Fast just att amma var ändå okej. Då var hon lugn. Annars skrek hon konstant och ville konstant ha min uppmärksamhet. Kunde inte ligga i babygym, eller babysitter. Inte heller bärsele. Hon ville att jag skulle bära henne. Jämt.

Att få ett spädbarn var det värsta jag varit med om!! När hon blev omkring två år tyckte jag det lättade lite. Plötsligt kunde hon sitta vid tv'n och titta på drömmarnas trädgård i 5 minuter. Minns att jag var helt förundrad!

Nu är min dotter 6 år. En underbar liten tjej, hon är trygg i sig själv och jag är stolt över att allt mitt kämpande med att ge henne trygghet har lyckats! Oavsett hur mycket jag grät och hur trött jag än var så gav jag hela tiden av mig själv. I dag är hon så fantastisk och klarar så mycket själv. Jag älskar henne högt!

Vad jag vill säga är att det verkligen blir lättare med tiden! Man tror inte det just då, men allt blir bara lättare och roligare! Nej, jag har inte älskat min dotter från första stund. Min kärlek till henne kom först när hon började prata och förstå lite mer. Jag hatade inte henne heller. Hon bara fanns helt enkelt. Jag tror helt enkelt att jag inte orkade med några känslor över huvudtaget. Jag orkade bara längta efter att få vara själv. Om jag fick ta en dusch kändes det som rena lyxen! Jag överdriver inte. Det var skitjobbigt, men allt blir bättre jag lovar. :)

Hej ts! Jag tror precis som några andra i tråden, att du kanske är deprimerad. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, om än inte fullt lika brutalt. Har två barn och älskar dem - i mina bra stunder - över allt annat, men jag känner ofta precis som du att det mesta har blivit sämre sedan de kom.

För mig är det avgörande att jag också får egentid, ifrån familjen, för att jag över huvud taget ska kunna uppskatta tiden ihop med familjen. Så om du har en partner att dela föräldraansvar för, se till att ni verkligen delar det rättvist, så att du inte drar det tyngre lasset utan att det är en delad börda. Och att ni ger varandra egentid, ofta.

När jag fungerar som jag ska och tänker rationellt vet jag ju att det mesta i mitt liv egentligen har blivit bättre med barn. Det är den sjukligt egoistiska delen av mig som önskar bli fri från ansvar, men då förstår jag ju inte hur oändligt mycket kärlek som skulle försvinna från mitt liv om inte barnen fanns.

Hoppas att du kan få hjälp mot din depression, så att du kan härda ut och ditt barn kan få en gladare mamma, men också att du kan få riktigt mycket avlastning. Och ifall det gör dig gladare att vara ifrån ditt barn ett tag, försök att ordna det så för dig oftare.

Nu är ju ditt barn fortfarande ganska litet, men ensak som jag började med när min dotter var i ungefär samma ålder var att i den mån det går istället involvera henne i aktiviteter som JAG tycker om att göra (inser såklart att det finns massor av begränsningar här, men nu får vi ju jobba med det vi har). Tar ofta med henne ut på stan och fikar, shoppar, äter lunch osv. Gärna med en kompis. Hon är idag 3,5 år.

Småbarnstiden är den tristaste tiden.

Men jag fixade den genom att precis som velvet inkluderade mitt barn i mina saker.

För sjutton, barnet kunde leka småbarnslekar på dagis, sitta i sandlådan där. När han var med mig gjorde vi andra saker, behövde inte alls upprepa det man gjorde på dagis

Det bästa med att ha barn är ju att kunna uppleva saker MED dem. I morgon ska jag t.ex. gå på museum med min 7-åring och det är ju mycket roligare än om jag hade gått själv dit. Det blir mening med att göra saker. Men jag tycker verkligen att det är roligare med större barn. Barn i 2-årsåldern där har man ju inte det utbytet av dem utan det är mer passning och service hela tiden. Det roliga kommer senare skulle jag vilja säga TS....