Bonusbarn eller nja nästan....

52 visningar och ingen som har nåt bra tips?

Förstår att det känns jobbigt för er båda om barnen inte riktigt går ihop. Du vill skydda ditt barn och din särbo kanske inte vill klanka så mycket på sina. Din dotter verkar vara i en känslig ålder och jag kan förstå att bonusbarnen tycker det är jobbigt att hon ska framstå som en besserwisser. Men de är äldre och bör förstå bättre, istället för att vara elaka så ge henne uppmärksamheten och i alla fall låtsas som om man är imponerad. Alla människor har mer eller mindre behov av uppmärksamhet, och om din dotter inte har en far som bryr sig om henne har jag full förståelse för att hon kanske känner sig lite bortglömd och söker bekräftelse hos andra. Om du har en någorlunda bra relation med bonusbarnen tycker jag det är bättre att du pratar med dem om dotterns bakgrund med faderns svek och din sjukdom och att det är bättre om de bara "spelar med". Att du förstår att det kan vara frustrerande men att det förhoppningsvis är en övergångsperiod som snart går över.

Deras pappa har pratat med dem, men han är samtidigt rädd att de ska tröttna och inte vilja vara hos honom om det blir för jobbigt.

Som tur är har de roliga stunder emellan också, med skratt, bus o prat. Men jag känner att jag ständigt är på spänn när vi är tillsammans för att hon ska uppföra sig och hålla sig lugn. Vilket givetvis inte gör det hela bättre

Det finns inte så mycket att tillägga. Det funkar inte mellan barnen och då är det inte aktuellt att flytta ihop. 
Jag tror att hans barn kommer att tröttna på att va hos sin pappa om din dotter bor där. Hade dom varit så stora att dom kommit och hälsat på några timmar, så kan man be dem att "stå ut". Men iom att dom bor på halvtid så tror jag inte att det kommer att funka.

Jag tycker inte att man ska lägga något ansvar på tonåringarna (som också är en känslig ålder). De har inte valt situationen.

Det är nog bara att avvakta. Man behöver inte ha bråttom med att flytta ihop.

Man behöver inte ens bo ihop. Utan förbli särbo några år till och sedan tror jag att din dotter kan behöva stödsamtal för att hantera sin sorg och frustration

Jag tycker man kan förvänt sig att tonåringar klarar sånt. Har de varsitt rum så de kan gå undan?

Nej jag anser inte att man ska kräva att tonåringar ska ta detta

Jag ansåg inte att min sambos tidigare barn skulle behöva stå ut när deras lillebror var i värsta trotsåldern.

Är det några som verkligen ska få ta russinen ur kakan så är det barnen.

Varför ska tonåringarna klara sånt i vardagen? Att orka med någon dag ibland är en sak, men de ska inte behöva ta det varje dag.

TS och hennes pojkvän är vuxna, de klarar av att vara särbo i några år till så hinner lilla tjejen växa till sig och tonåringarna flytta ut.

Håller med om detta, och om vad sextiotalets skriver. Varför ska tonåringar behöva stå ut med någon som flyttat in permanent och som det inte fungerar med? Flytta in en svärmor som det inte fungerar med till en vuxen kvinna och ställ samma krav, vet jag.

Flyttade ihop med min sambo som har en dotter och jag har en son. Ganska tätt inpå min separation så sonen blev det lite mkt för. Sambons dotter har i princip alltid levt med separerade föräldrar iaf kommer hon inte ihåg när föräldrarna var tillsammans. Barnen var 6 och 7 när vi flyttade ihop. I början var det ganska mkt gränsdragningar som kunde visa sig genom tjuvnyp, men med tiden hittade de sina roller/platser gentemot varandra...
Med den bakgrund du berättar är det inte konstigt att din dotter vill ha bekräftelse, även att 'synas' bland äldre barn och inte 'försvinna'.. Tror nog de hittar sin trygga plats även om man får ge det lite tid. Prata även ned de äldre barnen (dvs inte vara läxa upp dem för att de är elaka) och berätta lagom mkt varför tjejen är som hon är...så de förstår att det är övergående.

Det är ju inte så att vi tänkt flytta ihop imorgon eller nästa månad men vill ju inte vara särbo tills de flyttar hemifrån heller. Hans yngsta barn är 13,5 så det lär ju dröja. Dessutom blir ju känslan då som att man väntar på att de ska bli stora nog att flytta. Alla barnen har egna rum, min dotter också när vi är där.

Min dotter har haft stödsamtal men vill inte mer, vi har ju redan pratat säger hon, varför måste jag...

Psykologen tyckte inte det behövdes mer när hon kände så.

Blir bara så trött och orkeslös ibland på situationen, även jag har haft det tufft.

Det var en jobbig separation och sedan sjukdom med långa o svåra behandlingar.

De stunder vi får tillsammans är guld värda, tyvärr blir de alltför få eftersom avstånd, läxor och aktiviteter försvårar i vardagen

Varför ska just barn slippa allt det jobbiga som livet och familj kan innebära? Det är ju en del som göra att vi växer och mognar. Förnekar man inte barnen det tillfället?
Visst ska de vuxna ta ansvaret. Men i en familj får väl alla visa varandra hänsyn.

Jag kan tänka mig att om alla barn i ts fall varit biologiska syskon så hade det varit en annan sak, om ett syskon haft speciella behov hade troligen de övriga syskonen anpassat sig till det.

I ts fall tror jag inte på att begära att sambons barn ska finna sig i detta för någon redan skrivit är de också i en känslig ålder, och om de får höra att ge efter när ts dotter blir jobbig kan de tro att hon favoriseras
En annan aspekt av detta har också nämnt, nämligen att anta att ens besvärliga svärmor skulle flytta hem till en, svärmodern stör en genom att denne är jobbig, men när man klagar säger mannen att på grund av x orsak beter hon sig så, det är bara att spela med och göra henne till viljes.

En lösning i ts fall kan vara att  ts och sambon pratar med sambons barn, förklarar att de förstår att ts dotter är jobbig när hon agerar på detta sätt, sedan förklara bakgrunden till varför hon beter sig på lite kort, För att till sist säga att om ni tröttar på henne och hon inte lyssnar, gå till ts eller hennes sambo, som kommer och tar ts dotter ur denna situation. Hon kommer säkert protestera mot detta men jag kan tänka mig att det också är bra för henne på sikt. För om hon inser att det blir konsekvenser av henens beteende kanske hon börjar tänka efter själv

Du har rätt i att det nog är bra att det blir konsekvenser för dottern när hon beter sig illa. Ofta tror jag föräldrar tillåter för länge att ett barn uppför sig illa.