Förlossningsdepression - är jag den enda som känner såhär
Hej
Jag är så förtvivlad. Kort bakgrund : har en son som just fyllt 9 månader. Han föddes en månad för tidigt så hans korrigerade ålder är 8 mån. Ända sen graviditeten har jag varit livrädd för att något ska bli fel. Mina tankar bekräftades när han kom 1 mån tidigt. Jag fick havandeskapsförgiftning. Det blev snitt. Han var på gränsen till tillväxthämmad och kunde inte amma först. Men vi fick vara på vanligt bb, han behövde inte ligga i kuvös eller så. Vi åkte hem efter två dagar. Jag kände mig misslyckad som kvinna eftersom min kropp svikit honom och mig själv. Jag var orolig och målade upp hemska katastroftankar. Jag föreställde mig att han skulle bli förståndshandikappad och/eller autist. Sen när han var 2 månader föll han ur sängen och slog i sidan av huvudet. Vi åkte in akut men de sa att det inte var någon fara. Jag har dock inte kunnat släppa detta utan får ofta flashbacks till olyckan. Jag mådde allt sämre och gav till slut upp amningen för antidepressiv medicin. Men medicinen hjälpte inte. Tvärtom mådde jag sämre. Amningen upphörde ju helt och det blev flaskmatning istället.
Jag försöker verkligen att inte oroa mig men jag kan inte släppa tanken på att det är något fel på honom. Jag är orolig för ALLT. Att jag ska ha förorsakat havandeskapsförgiftningen själv genom att jag var så nojjig, att han ska ha tagit skada av att inte ammas, att han ska ta skada av att jag och min sambo har tjafs ibland. Att han ska visa sig vara förståndshandikappad, framför allt.
Jag förstår att jag säkert är deprimerad men är det nån annan vars förlossningsdepression yttrat sig på dethär sättet, dvs att man är fixerad vid tanken på att det ska vara något fel på barnet? Jag är rädd för förståndshandikapp och autism/Asperger. Som det är nu verkar han någorlunda normal för sin ålder, men jag har denhär känslan liksom. Han kan inte prata än och jag tror inte han förstår ord. Om man gömmer en leksak kan han inte hitta den. Han kan inte vinka, inte klappa händerna. Han lyfter inte upp armarna mot en. Han gråter inte om man går ut ur rummet. (Enligt BVC är det för att han är "trygg" men jag tolkar det som att han är känslokall) Min sambo har stannat hemma då jag är så värdelös och han tycker inte det är nåt fel på sonen alls. Jag har dragit mig undan helt för jag vill inte att mon son ska se mig ledsen. Min sambo är den perfekta föräldern och de har jättebra kontakt. Sonen skrattar och busar mycket, kryper och går längs möbler. Det jobbiga är att det hela tiden finns milstolpar som ska uppnås och andra barn att jämföra med. Det skär i hjärtat då jag ser lyckliga mammor sitta och amma sina stora tjocka barn. Så kommer jag där med min lilla, lilla pojke och nappflaskan. Jag har så svårt att släppa kontrollen och bara älska honom. Känner mig så fruktansvärd. Vad ska jag göra? Finns det nån annan som känt likadant? Tar det nånsin slut? Har sökt psykolog men är på väntelista... Förlåt för långt inlägg. Snälla skriv inte att jag ska "rycka upp" mig eller så. Men gärna konkreta tips. Kram