Klurig fråga / diskussion

Ta ansvaret för  vaddå? Ta hand om barnen, dela upp sakerna? Tycker det är ett gemensamt ansvar.

Möjligheter eller förutsättningar att göra vaddå? ta hand om sina barn? Har man skaffat barn tar man jävlar i det hand om dem. En seperation är alltid svår och i en övergångsperiod får väl kanske den starkare ta mer ansvar men det ligger ju i bådas intresse att något går framåt. Man kanske vill ha med sig något ut ur förhållandet, lösas ur lån man inte längre behöver ha,dela upp boende med barn och hitta nytt boende? Det kan man inte enbart lägga på den ena. Man är två i ett förhållande och man löser saker ihop. Vad exakt menar du med möjligheter eler förutsättningar? Psykologiska eller ekonomiska eller vad?

Absolut kan man hamna fel. Men Sverige, som ska vara hela världens samvete, hjälper sådana människor. Lever man på tillfället på inget så  är det klart svårt att ex betala lån, underhåll med mera men det finns bidrag, FK kan betala underhåll (alt.att man kommer överrens med den andra föräldern om att betala retroaktivt sen), skuldsaneringar och annat. Att en tar mer ansvar under en övergångsperiod om den andra lider av ex depression är helt okej om det finns barn som inte ska behöva se sin förälder ledsen. Men att helt släppa ansvar för allt, framför allt sina barn, för att man inte har råd- nej de går inte. Man kan inte alltid rå för vad som händer men skaffar man barn så har man ansvar för dem oavsett vad som händer. Man kan inte lägga allt ansvar på den andra. Däremot kan den andra ta mer ansvar- naturligt blir det nog så med gällande barn, att den föräldern barnen bor hos har lite mer ansvar. Men som umgängesförälder tycker jag att man försöker bidra så gott man kan. Att gå igenom en  skilsmässa är jobbigt nog gällande sitt eget ansvar, att då behöva ta ansvar för en annan med är väldigt jobbigt.

Ja inte menar jag  bara invandrare i alla fall, som du verkar tro.
Sådana människor= Människor som inte kan klara sig själv ekonomiskt (oavsett om du är kvinna eller man, ljus eller mörk, gammal eller ung). Och för att svara på din andra fråga- definitivt tycker jag att man ställer upp för barnens skull, men ställa upp för partnern behöver man ju inte.  Och jag är, efter att ha läst de andra svaren, inte ensam om att tycka det. Nu vet vi inte varför du inte har förutsättningar att ha hand om barnen, eller varför förhållandet tagit  slut. Möjligen har din partner svikit dig, den personen behöver du inte ställa upp för mer. Men barnen har inte gjort något, och de ska inte drabbas av att föräldern inte längre vill ta ansvar. Man ser till att fixa nytt boende själv, kontaktar FK om man inte kan betala underhåll nu, alternativt kommer överrens med den andra föräldern. Man delar upp sina ägodelar mellan sig, kommer överrens om barnens boende. Får ett avslut, det blir bara värre om man drar ut på det. Sen försöker man fixa sitt liv, få en inkomst och må bättre.

Det blir bättre, även om det är mörkt nu. Men låt inte dina barn drabbas av dina motgångar.

Har inte någonstans påstått att du eller andra med bidrag är skitstövlar? Sen avslutade jag inlägget med en uppmanande fras; att inte ge upp. Tycker inte det är att kasta skit, inte heller kastar jag skit på dig för att jag anser att du har ett ansvar för dina barn oavsett vilken summa ditt konto har. Det man skapat gemensamt har man ett gemensamt ansvar för, så som hus, barn etc. Att däremot ställa upp med att låna ut pengar eller måla om exets hus är en helt annan sak. Men du verkar tyvärr rätt ensam om åsikten att du ska bli befriad från allt ansvar för att du inte har så mycket pengar nu och att allt ansvar gällande skilsmässan med att fixa nytt boende, dela upp ägodelar etc faller på exet. Men visst, du kan bara sticka om du vill. Förlora kontakten med dina barn, som känner sig oönskade, gå miste om alla saker du varit med och bidragit ekonomiskt till och stå med en skuld till försäkringskassan. Vill du det så kör. De är bara att dra.

Jag förstår din tanke med att man tänker på sig själv i första hand, du måste ju äta och bo någonstans. Det är klart. Men det är det socialen finns för, hade du bott i andra länder så hade myndigheterna sagt fuck off. Ta hjälp av dem.

Sen lite mer goda råd, eller "kasta skit" som du uttryckte det som:  Ta ett steg i  taget, försök att lösa sakerna med exet fort, så att du kanske kan få anstånd med underhåll. Klarar du inte att dela upp sakerna själv, så anlita en boutredningsman. Det kostar lite, men kan vara värt det för att få det överstökat. Ta hjälp psykologiskt och leta jobb. Vad som helst för att få en inkomst. Du är inte den första som går igenom något sånt här, men acceptera situationen och gör något åt den. Att överrösas med alla problem i nuläget gör en inte mer motiverad att lösa dem, det gör en motiverad till självmord. Som aldrig är en bra utväg.

Sen undrar jag vad jag vilka "såna som jag" är. Sist jag kollade var jag inte någon välbetald advokat med femsiffrig summa på kontot.

Ingen som gett dig rådet att ta livet av dig heller. Snarare att ta det som en vuxen person och ta tag i sina problem. Man har ansvar för sina barn- punkt slut. Om man anser att barn "tar livet av en" för att de kräver omsorg ska man nog tänka om gällande att skaffa barn. Förövrigt så har jag varit i dina barns skor. Min pappa blev deprimerad efter skilsmässan och kom hit och skrek och hotade oss. Gick i personlig konkurs och hotade om  att begå självmord. Har ingen kontakt med honom idag eftersom han betedde sig som en femårig som inte kunde ta konsekvenser av sitt handlade. Men vad jag hört har han inga skulder mer och ett riktigt jobb. Så det gick ju bra för honom och många andra i liknande situation. Och det kommer säkerligen göra det för dig med.

Ska förresten höra med en släkting som är kurator om hon anser att jag behöver psykologisk hjälp för att jag anser att man tar hand om sina barn. Kan återkomma med svar. Troligtvis kommer hon undra om jag behöver psykologisk hjälp för att jag överhuvudtaget ställer en sådan fråga.

Du har uppenbarligen barn, vilket gör att jag antar att du är över 18 i alla fall. Alltså vuxen. Det är alltid sjukt bra med medhåll, det älskar man. Men ber man i inledande inlägg om en "seriös diskussion" får man ta att folk har motsatta åsikter. Då kan man inte hålla på att kalla folk "fitta, sinnessjuk och djävla djur". Speciellt inte dem som kommer med fakta grundat på lag och inte egna åsikter. Vill du att man ska bli befriad från ansvar för sina barn vid ekonomisk kris så kontakta en lokal politiker som kanske, men troligtvis inte, kommer ta upp frågan i högre instans så det kanske blir en lagändring.

Jag hoppas för din egen skull att det löser sig eller att det trillar in nån annan med samma åsikter som dig i tråden, så du inte känner dig så ensam om dina åsikter. Nu ska detta sinnessjuka djävla djuret tacka för sig och önska lycka till!