Kan en andra chans fungera?

Är det någon som tror på ett andra försök, en ny chans för kärleken?

(risk att det här bli långt)

Jag har bara haft ett längre samboförhållande innan och när det tog slut så fanns det absolut inga känslor kvar (iaf från min sida) Vi umgicks ibland efteråt som bara vänner.

Sen några år senare träffade jag mannen som fick mig att se vad kärlek verkligen var. Det var komplicerat från början, vi var på olika plan i livet, han kom med barn, en annan bakgrund, ett större behov av frihet och kanske inte viljan att ha allt gemensamt. Men det var sååå bra, bästa åren i mitt liv! Riktig passion och många lika drömmar. Han var dock inte så inne på att dela allt, bo ihop och så, men efter ett par år flyttade vi ändå ihop efter en del kompromissande och i stort var det väldigt bra även om familjelivet kanske inte riktigt var för mig.

Ganska i samband med det så ändrades min jobbsituation drastiskt och jag trivdes väldigt dåligt. Såhär i efterhand kan jag tänka att det började gnaga på vårt förhållande och jag drog ganska hårt för att hålla på mina delar i kompromissandet hemma. Jag insåg att jag behövde förändra situationen och bytte jobb som innebar att jag var borta väldigt mycket, men insåg snart att jag bytt helt fel och blev ganska deppig och ställde då rätt mycket krav på att allt skulle vara ?supermysperfekt? när jag väl fick vara hemma. Och det blev det ju inte, utan det blev lite smågnabb allt oftare. Jag var lite osäker på vad jag faktiskt kände och tyckte att han kanske inte fanns där för mig riktigt som jag behövde, det var inte samma känlsa när vi rörde varandra, knappt någon sexlust och jag försökte några gånger (3-4?) under ett par månader lyfta frågan att vårt förhållande inte riktigt kändes likadant, men han agerade ganska oförstående.

Sen en kväll när vi satt i soffan och det mest kändes ganska slentrian så sa jag något i stil med att våra kyssar inte hade samma känsla och där o då tog det slut. Odiskuterbart. Han hade funderat, samtidigt som mig, ett par månader och precis nu insåg han att han inte älskade mig längre. Jag blev ledsen och lite chockad, jag hade ju försökt lyfta frågan och eftersom den ignorerades så trodde jag att jag hade all tid i världen att fundera. Men egentligen kände jag också att det kanske var bra att han vågade ta beslutet, det var inte dåligt, bara att vi mer kände för varann som vänner, inte hade sexlust så ofta och så.

Eftersom jobbet gjorde att jag knappt var hemma tog det lite tid att flytta isär. Jag var hemma på helgerna de första veckorna och packade och plötsligt när alla krav var borta var allt jättebra. Mysigt. Bra sex. Bra samtal. Och så fortsatte helgerna ett tag. Och vi undrade både varför det inte var såhär medan vi var tillsammans. Sen träffade han ganska snabbt en tjej han började dejta. Och jag flyttade ut. Men han har verkligen fortsatt vara min allra bästa vän och jag vet att jag är hans också. Redan några månader senare träffades vi igen och hade jättemysigt och bra sex. Och sen kom julledigheten och vi umgicks flera kvällar, också jättebra! Och våren likadant. Men han dejtade fortfarande sin nya tjej och det var mer som att vi hade ett behov att umgås och få ligga och de hade inget seriöst.

Sen kom sommaren nu och vi var ute och reste på en sedan länge planerad grej och hade det i mitt tycke jättebra, mycket bra sex, kul och avslappnat. Och då kände jag att vi började hitta tillbaka. Efter det var han borta en vecka, men direkt han kom hem hörde han av sig och han sa att han saknat mig med, men han tror inte på ett nytt försök, att vi bara är tillbaka på samma ställe om ett halvår om vi provar igen. Jag har svårt att släppa det, när jag känner att jag trivs bra med honom. Han är min bästa vän som jag dessutom är rejält attraherad av och har bra sex och sköna kyssar med! Blir det liksom bättre än så?  Sen kommer vi alltid ha en del olika syn på en del viktiga saker och jag vet inte om det kan hålla, men så börjar jag tänka att antingen satsa igen eller krascha det helt. Vi kan ju inte fortsätta som nu och ha bra sex i flera år och ingen riktigt går vidare och att klippa helt vill ingen av oss? Jag är nog lite förvirrad över vad kärlek är, visst den där nykära förälskade känslan var ju inte kvar, men det som jag känner att det hela föll på var att passionen försvann. Och den finns ju igen. Eller är det kört och bara att släppa om man väl flyttat isär? Mina vänner och min familj tycker att jag bara ska gå vidare och hitta någon annan, men jag har provat dejta en del det här året och det känns aldrig rätt, han var min stora kärlek. Sen menar jag ju inte att jag kan tvinga honom, men jag kan ju välja att försöka från min sida. Den nya tjejen han träffade är han inte kär i och har inga krav hos, det är väl mer hans sätt att försöka gå vidare och vi har pratat ganska öppet om det, men det har väl ändrat min bild lite att han ?träffar två?, samtidigt har det varit helt öppet.

Tar gärna alla tankar och råd. Är det någon som gett det en andra chans och hur gick det?