Hej, tråkigt att du fått missfall. Jag har också haft missfall, alla tidiga. Hade först svårt att bli gravid tog nästan tre år innan vi lyckades, så även om jag fick missfall, blev jag glad att jag faktiskt kunde bli gravid. Efter de första två missfallen, blev jag gravid igen och det blev en liten pojke. Blev lättare att bära sorgen. När han var sex månader blev jag oplanerat gravid igen, lite chockad att blivit med barn så snabbt när det varit så svårt innan. Men även det slutade i missfall. Ett år efter sista missfallet blev jag gravid igen, och då fick vi en till liten pojke. Jag var livrädd hela graviditeten och vågade inte tro att det skulle gå vägen, fick fint stöd från barnmorska och extra ultraljud så jag fick se hjärtat tidigt.
Det är svårt att bära sorgen, så klart man är ledsen. Försökte tänka att det var kromosomfel som kroppen naturligt stötte bort tidigt, så att jag inte behövde gå längre och få ett sent missfall. Innan jag hade haft en fullgången graviditet, bestämde jag mig för att öppet berätta för kollegor och vänner om mina missfall, tänkte väl att de skulle kanske förstå mig, och ge mig stöd, även tycka lite synd om mig. Och oj vad jag fick stöd av dem, det var guld värt. Vad som förvånade mig mest, var att jag var långt ifrån ensam om att råkat ut för missfall. Det är otroligt vanligt, speciellt nu när man kan få veta att man är gravid så tidigt.
Mitt råd är att försöka vara öppen, även om det kanske känns svårt. Det är lättare när man berättar och får höra andras bekymmer. Däremot reagerade jag på att du skrev att man inte skulle göra någon utredning, vad jag fick höra var att om jag skulle fått tre missfall utan fullgången graviditet, och om missfallen var ungefär vid samma tid i graviditeten, skulle man göra utredning på mig. Så jag tycker nog du ska kontakta en kvinnoklinik och be om utredning, du har ju haft fyra.
Hoppas du uppskattar min berättelse. Lycka till!
