My Little Man

Äldre 31 Jul 21:13

117 svar

Snälla förklara för jag förstår inte!!!

Varför är det så svårt att förstå att det kan finnas massor av olika sätt att vara en familj på? Alla dom lever i en kärnfamilj gör inte på samma sätt, men ofta fungerar det ändå. Det finns inga universella rätt eller fel. Det finnes ingen lag eller regel som säger att det du förespråkar är det bästa. Barn är olika, förändrar är olika och bonusföräldrar är olika.

Och vet du, det kan ta lång tid att bygga upp en sådan relation med sin styvförälder att man som barn tycker det känns naturligt att den gör vissa av dessa saker. Samma gäller styvföräldern. I vissa fall klarar man inte bygga upp en så bra relation. Och får man i te till det så beror inte det bara på styvföräldern, det är många andra bitar i pusslet.

My Little Man

Äldre 1 Aug 15:25

#65

Men ts, familjer fungerar på olika sätt.

Det kan fungera utmärkt även fast styvföräldern inte vill göra saker som tandbortsning och rumpetorkning. Det är inte ett krav för att barn och en ny vuxen ska bonda. Det kan vara oerhört positivt för ett barn om personen är lite mer i bakgrunden/på sidan.

Man är inte elak för att man inte vill ta en föräldraroll eller hjälpa till en massa.

Det är inte bara ett sätt, sant ts?

My Little Man

Äldre 1 Aug 15:55

#67

Anonym (pappa) skrev 2015-08-01 15:32:08 följande:

Jag håller med. Lästa tråden om semester och bonusfamilj och lite andra såna trådar och blir matt och förskräckt och ledsen.

Jag har tre "bonusbarn", jag kallar de inte ens för bonus. De är mina barn. Kort och gott. Yngsta var 4 när jag och deras pappa blev ihop, äldsta var 6 och 7. Nu är de 11, 13 och 14. De har en lillasyster som är 6. Jag är inte biologisk pappa åt henne heller, men jag har varit med från dag 1, eller egentligen helt från början med graviditet och mvc-besök och hela köret. För mig är det s.j.ä.l.v.k.l.a.r.t att alla fyra är mina barn, att alla fyra har nattats och badats och skjutsats och hämtats och lämnats och hållit reda på mediciner och lagat favoritmat och tagit tempen och ätit glass och åkt till Kolmården och grälat om läxor och upp och ned och fram och tillbaka och ilska och trots och kramar och tårar och skratt och fest och fredagsmys och och och. Med mig, med barnens biologiska föräldrar.

Sen kanske någon kommer och säger att jag trängt mig på, att deras familj är deras familj och jag har inte där att göra och barnen vill inte ha mig där, de är bara tysta för att deras pappa inte ska bli ledsen, och barnen är inte mina att förstöra, och barn som inte lever i kärnfamiljer är olyckliga och barn som lever i regnbågsfamiljer är ännu olyckligare och de blir förstörda och homosexuella. Till de människorna vill jag bara säga: Har du frågat mina barn? Gör det, istället för att döma på förhand.

Nej det är inte det det handlar om.

Ingen säger att ni gör fel. Fint för er att det passar er att göra så. Att barnen är komfortabla med det. Att det känns naturligt.

Det det handlar om är att detta sätt inte passar alla. Men med vilken rätt kallar man människor som inte känner att detta är naturligt för dåliga styvförälder/extra vuxna el? Det kan bli bra på många olika sätt. Man MÅSTE inte välja den väg ni valt.

Sen är det viktigt att komma ihåg att alla människor har olika förutsättningar och att relationen mellan de vuxna ser olika ut (många ex har ingen jättegod relation och kommunikation) och det påverkar ofta hur relationen mellan ny vuxen och barn ser ut.

My Little Man

Äldre 1 Aug 16:52

#71

Anonym (pappa) skrev 2015-08-01 16:23:31 följande:

Jag har läst TS och bara TS, och jag vet att text tolkas olika av olika personer. Jag tolkar TS som att hon, precis som jag, reagerar mot styvföräldrar som önskar barnet/n försvunnet, som suckar och stönar när barnet är i närheten, som vägrar ta i barnet med tång och absolut inte kan tänka sig att "sitta barnvakt" i 20 minuter när andra föräldern åker till affären, som blir sur för att föräldern behöver ta hand om barnet ibland, som kort och gott inte kan respektera barnet barnets existens. Det är vad jag tror att TS handlar om. Och det är ett liv som är så långt ifrån mig och mina värderingar man bara kan komma. Som TS skriv: En familj. Där hjälps man åt. Sen kan det absolut vara olika grad av "hjälpas åt", och jag vet absolut att steget mellan att respektera barnet och föräldern och deras relation, och att ha det som vi har det är gigantiskt, och det är många steg emellan, men att bli ihop med någon som har ett eller flera barn är ett paketköp och man blir en familj och man kan inte låtsas som att barnen inte finns bara för att det är hans eller hennes barn.

Det MÅSTE finnas ett eller flera mellanting mellan att ignorera, klaga på allt ett barn gör/att barnet existerar och "tandborstning och rumpetorkning". Som sagt, som TS skrev, det minsta man kan göra är att respektera att barnet existerar och är en familjemedlem. DÄR har vi miniminivån. Annars kan man vara särbo eller kk eller något.

Jo, då, det finns gott om människor som säger att vi gör fel. Även här på FL, men kanske inte i just den här diskussionen.

Ja man kan verkligen tolka en text olika.

Det som gör att jag tolkar som jag gör är det väldigt bastanta sättet ts uttrycker dig på. Hen verkar ha åsikten att alla som inte gör en massa vardagssaker med partnerns barn är en som vägrar och klagar och tycker barnen är i vägen. För så tror jag inte det är i majoriteten av fallen. Och det enda exemplet ts drar upp är att hämta/lämna på skolan och det tycker inte jag är en självklarhet att msn gör. Det innebär även mycket kontakt med skolan och andra förälder. Barnet frågar om den kan bli med den eller den efter skolan och barnet i fråga och dens förälder väntar på ett svar. Det är kanske inte sånna situationer en icke-förälder vill hamna i. Man kanske bara vill att föräldrarna tar den biten. Man vill kanska inte heller vill ha ensamt ansvar för barnet i en till...flera timmar (?) innan föräldern kommer hem. Det tycker jag är helt normalt att känna även fast man valt en man med barn.

Och det är inte alla som ser det som att man per automatik har blivit en familj när man flyttar ihop. Om man känner sig som en familj efter ett tag beror på en mängd olika saker. Ibland kan det även vara ett ex (barnens mor/far) som inte vill att barnen ska sin styvmor/far och styvsyskon som familj, och det kan förstöra rätt mycket faktiskt.

Så att säga att "självklart är man en familj" och "man tar hela paketet" är inte rätt. Man måste inte se det sånn. Det viktigaste är oavsett att föräldern och dens nya partner är överens om den nyas roll. Sen kan man organisera som familj eller hemmadituation precis hur som helst så länge ingen blir behandlad respektlöst.

My Little Man

Äldre 1 Aug 19:40

#80

Jag förstår egentligen inte dessa tråder.

Tror de allra flesta är överens om att en styvmor/far som blir sur och tvär bara barnet lyfter en finger på fel tidpunkt, som är elak, fryser ut eller på andra sätt behandlar barnet dåligt, inte är en bra styvförälder/extravuxen.

Men vad är svårt att förstå med att man kan göra olika och fortfarande ha det bra/hyfsad bra hemma? Det finnes inget recept på hur man ska vara som ny vuxen. Det finns inga regler på hur barnen, föräldrarna eller den/de nya ska bete sig utöver att vara respektfull. Så varför bry sig med att klanka ner på folk som väljer att närma sig andra människor (barnen) på ett annat sätt, från en annan vinkel? Att hellre vara en som stödjer barnets förälder utan att krav ställs? En som får ta den tid den behöver för att i egen takt få bygga upp en relation med barnen? En som gör saker baserat på frivillighet?

Inget är rätt eller fel.

Oavsett vilken väg man väljer kan det gå åt helvete.oavsett vilket sätt man väljer kan det bli bra.

Att inte förstå är ok, men respektera att andra hittar sätt som passar bättre för dem.

My Little Man

Äldre 2 Aug 10:27

#94

Anonym (Slirar på sanningen) skrev 2015-08-01 23:20:24 följande:

Nja, stämde verkligen detta? I din n TS tar du upp att alla borde tänka som du; att bonusbarnen är familj, att man delar ansvaret, och att man ska ta "hela paketet" eller låta bli. Du "kan inte förstå" hur någon väljer att inte göra så. I din TS skriver du inte alls att man kan göra olika.

Håller med!

Trådstarten var inte alls undrande eller med en öppenhet för att man kan göra olika. Det var, precis som du skriver, så här måste man göra för allt annat är omöjligt att fatta. Och att MAN ÄR EN FAMILJ, som om det vore tillfället för alla bara för att dom flyttat ihop. Och då MÅSTE MAN TA HELA PAKETET. Nej det måste man inte.

My Little Man

Äldre 2 Aug 11:23

#99

Anonym (Fattar ej) skrev 2015-08-01 21:43:50 följande:

Jag håller med dig om att det kan se olika ut och vara bra/dåligt ändå. Absolut. I min TS menar jag att jag läser många negativa rubriker och trådar som är skrivna av just styvföräldrar som verkligen verkar tycka illa om sina bonusar. Klarar man inte av en bonus så tycker jag inte att man ska ge sig in i leken överhuvudtaget.

Men när du läser alla dessa negativa trådarna, funderar du då lite på varför dessa kvinnor är negativa, irriterade och less på barnen? Eller är din första tanke att de är några egoistiska kärringar som aldrig har gillat partnerns barn?

I många av dessa trådar kommer ofta det fram en mängd saker som ligger till grund för den negativa attityden till barnen. Det handlar ofta om att man inte får ta ansvar eller att det krävs att de ska ta mer ansvar än de känner sig bekväm med. Att partnerns ex gör livet svårt på olika vis, att ens partner är en mes, har dåligt samvete, rädd för att förlora sitt umgänge med barnen osv. Barnen kan också bete sig riktigt dåligt och vara svåra. De problem som då kanske uppstår med barnen direkt blir ljusår värre och tålamodet mycket mindre pga av dessa andra sakerna. Styvmammor är inte mer än människor de heller.

Och det där med att om man inte klarar av en bonus så ska man inte ge sig in i leken överhuvudtaget... Hur tänker du nu?

Vet man alltid vad man ger dig in i när man ger sig in i något nytt man inte vet något om?

Jag hade inte en jäkla aning kan jag säga dig! Att jag var naiv? Visst. 26 år med en tvååring. Var knappt jag visste något om att vara mamma ens. Hade inte hunnit landa i föräldrarollen än, men det så jag inte då på samma sätt. Hade aldrig träffat mannens ex, visste inget om hennes sätt att uppfostra på. Visste inte att hon var gravid och deras dotter skulle bli storasyster för förstå gången ett par månader efter vi flyttat in, och hur det kom att påverka hennes relation med min lilla dotter som avgudade henne. Visste inte hur svårt och jobbigt jag personligen tycker det är med barn överhuvudtaget. Vidare blev jag gravid alldeles för snabbt med vårt gemensamma barn. Och bla bla bla..... Det är en massa jag kan säga om hur det blev för mig. En annan sak jag kan tillägga är jag gjorde ett stort fel och det var att gå in och tro att vi var en familj bara för att vi gillade varann och vi flyttade in hos min man och hans dotter. Jag skulle ta ansvar. Vi skulle natta varandras barn eller natta dem samtidigt. Jag hämtade hans dotter efter skolan varje dag de veckorna vi hade henne, då jag var arbetslös och min dotter bara gick 15/v på dagis. Jag gjorde middag. Gick promenader. Var med och lämnade och hämtade på dans och simning. Kalas. Var på skolavslutning och fikade med hennes mamma och hennes nya man och barn. Bjöd in mitt mans ex på fika och småprat. Min mans dotter var med på semester till mina föräldrar och syskon och jag blev ledsen för att mina syskon gav mer till min dotter än till henne. Ja listan kan göras lååååååång..... Men detta var ett misstag. Jag skulle mycket heller tagit rollen som extra vuxen. En som stod vid sidan om lite. En som passade hans dotter ibland. Som frivilligt hade hjälpt till. För allt detta påverkade min tid och ork med min egen dotter också. Mycket irritation och frustration byggde sig upp genom månader och år, vilket även drabbade min dotter.

Detta är min unika historia. Men hur som helst, det är inte så att man alltid vet vad man beger sig in på innan. Sen får man försöka lösa situationen på det bästa sätt man kan. Men det är inte alltid lätt, och vi människor är olika. För vissa går det ganska lätt, för andra är det skitsvårt. Vissa får aldrig till att bygga upp en god relation med barnen. Men om man klarar det eller inte beror på om man hittat ett sätt som passar just en själv och sin situation. Sitt styvbarn. Sin partner. Det beror på om man kommer överens med sin partner om vilken roll man ska ha och att ens partner respekterar hur man önskar att ha det, hur mycket man vill engagera sig.

Så nej, man kan inte bara ge fan i att ge dig in i styvfamiljslivet, därför att man sällan vet innan vad det innebär. Och det finns inget förhållningssätt och recept som fungerar för alla, då alla är olika.

My Little Man

Äldre 2 Aug 11:30

#100

Ego Lovers skrev 2015-08-02 10:49:34 följande:

Man ogillar beteendet hos barnet som bioförälder, inte barnet som person medan en bonus oftare inte gillar barnet som person pga det dåliga beteendet. De flesta bioföräldrar älskar sina barn villkorslöst men kan störa sig eller inte tycka om saker barnen gör. Därför kämpar de mer för sina barn än bonusföräldern som inte ens behöver älska barnet och inte förstår många gånger hur barn fungerar om de inte har barn själva sedan innan.

Och det är ju inte konstigt!

Vill tillägga att bara för att man har egna barn vet man inte nödvändigtvis hur andras barn fungerar. Man har inte automatiskt en större förståelse för partnerns barn. I mitt fall var mannens barn flera år äldre än mitt barn, och så stora barn och den åldern hon var i hade jag noll erfarenhet av. Jag förstår hur mycket min man älskar sin dotter, men mer än det hjälper inte det faktum att även jag har barn mig.

My Little Man

Äldre 6 Aug 13:19

#111

Anonym (bonus) skrev 2015-08-05 21:18:21 följande:

Kan nog stämma. Tror det beror mycket på varifrån man kommer sedan innan. Jag är yngre än min sambo och vi är på ganska olika platser i livet. Hade han valt en kvinna som är på samma plats som han är i livet, inklusive barn, hade det kanske varit en annorlunda inställning till alltihopa. Säkerligen konflikter, men som barnlös upplever jag att det krävs dendär genomgående förståelsen om vad det innebär att vara förälder (i min sambos fall: ha en relation, gå igenom graviditet, barnet föds, spädbarnsår osv). Som kvinna utan barn upplever jag det som oerhört svårt att relatera till dedär moder/fader/förälder-känslorna där allt känns "självklart" och allt är fyllt med kärlek, liksom.

Bra skrivit. Är man inte förälder vet man kanske inte hur man ska agera eller känna. Man är, som du skriver, på två helt olika platser i livet. Man har valt annorlunda.

Med det sagt, så är det svårt för många av oss oavsett. Jag hade barn från innan men har aldrig kommit dit att jag hyser några djupare, starkare känslor för min mans barn. Det är något helt annat med främmande barn som man inte burit eller stått vid sidan om den som burit ditt barn, som man inte sätt som nyfödd, inte matat, byt blöja på, sätt tagit sina första steg osv osv. Det är bara ett barn som vilket som helst. Och jag har ingen lust att agera förälder år andras barn. Även om det är min mans barn.

My Little Man

Äldre 6 Aug 15:03

#113

AnooYoo skrev 2015-08-06 14:10:38 följande:

Sedan kan det ju upplevas som orättvist att den ena partens vardag är mycket smidigare eftersom det inte finns barn att ta hänsyn till.

Bonusföräldrar som inte har egna barn kan ju spendera sin fritid hur de vill medan föräldrarna sköter sina barn.

Orättvist? Vad finns det för orättvist med att två människor har gjort olika val i livet??

Självklart får den som valde bort barn, eller vill vänta med det, mycket mer fritid än dem som är förälder. Det vet ju den som har barn när hen blir ihop med en person utan barn.

Snälla förklara för jag förstår inte!!!

INNEHÅLL