Snälla förklara för jag förstår inte!!!

Klart man ska respektera barnen, men rent juridiskt så har en bonusförälder inget som helst ansvar för bonusbarnen, alls. Inga skyldigheter att hjälpa till med dem.
OM en bonusförälder ändå gör det - vill ta ansvar och hjälpa till så är det ju just det - El STOR BONUS ;)

Håller inte med riktigt.. Ja man är en familj och ja man ska respektera och vara vänligt inställd till barnet. Däremo ser jag inte att man har några skyldiheter att hämta på dagis, natta, torka rumpan eller skjutsa till fotbollsträningar. Barnet har ju redan en mamma och pappa. Visst kan man hjälpa till att avlasta sin partner om man känner för det men man har ingen skyldighet och det är inget han kan förvänta sig.

Barnet har redan en mamma och pappa. Att välja att bli del av familjen innebär inte att man tar på sig ett föräldraansvar. Jag kan rent av anse att det är moraliskt tveksamt att att göra det. Barnet har som sagt redan en mamma.

Jag valde min man TROTS hans barn, det innebär inte att jag inte gillar bonus eller hittar på saker och har kul med honom. Men jag har valt att inte skaffa barn eller ta ansvaret som barn innebär. Min man valde inte heller att skaffa barn MEN han har valt att ta ansvar för barnet som blev, och det klarar han utan att sätta några krav på mig.

Att DU anser att man måste ta ansvar och fixa är ditt problem, har barnet vettiga föräldrar klarar de sig utan att det kommer in andra vuxna och "tar ansvar".

Kanske handlar lite om när man kom in i bilden? Om barnen är över 10 eller till och med tonåringar så kanske man inte kan komma in på samma sätt. Jag lever själv med mina två barn och min sambo som inte är deras pappa. Han har funnits med sen de var 1 och 3 år gamla, nu är dom 6 och 8 år. Här hjälps vi verkligen till med allting, förutom att jag nattar fler kvällar än honom. Men han hjälper till med hämtning, lämning, dusch, borstar tänder och allmän omvårdnad överhuvudtaget. Han köper kläder till dom vid behov, skor etc. Inget jag propsat på honom utan han gör det för han vill. Nu får vi ju hoppas att vi håller ihop, när man läser här verkar han alldeles för underbar med oss.

Vad kommer din frågeställning ifrån? Är du en bonusmamma som tagit på dig att bli extramamma till din bonus och vill höra hur bra och unik du är eller är du en biomamma som är sur över att exets nya kvinna slipper torka ditt barn i rumpan?

 Men som sagt att det skulle vara en förväntning eller en moralisk skyldighet bara för att man flyttat ihop kan jag absolut inte hålla med om. Jag skulle aldrig acceptera att en ny partner med barn hade såna förväntningar på mig och aldrig heller skulle jag förvänta mig nåt sådant.

Givetvis inte. Har man tagit på sig ansvarer för att ta hand om barnet medans pappa är borta så har man också ansvar för att tillgodose barnets behov under den tiden. Annars får man tacka nej till att vara ensamt med barnet. Däremot anser jag inte att det är en skyldighet eller nåt som min partner kan förvänta sig av mig bara för att vi är ett par, att jag ska vara barnvakt.

Vad är det för konstig förälder som lassar över ett föräldraansvar på den nya partnern TS?

DÄR ligger det konstiga i mina ögon.

Så "rent moraliskt" är det inte föräldrarnas uppgift att ta hand om sina barn , utan den nya partners?

Varför skaffar barn om man vill dumpa över dem till någon annan?

Jag tar gärna hand om andras barn , vänners , släktingars också , men skulle dumpa en pappa som inte vill ta hand om sitt barn.

Jag upplever att det ofta är bonusmammor som har svårt för sina bonusbarn och inte bonuspappor. Troligen för att det ställs fler krav, om än outtalat, på bonusmammor än på bonuspappor. Och kanske också för att det är fler kvinnor här än män :-P

Min egen erfarenhet är att män ofta är mjäkiga och inte vill ta en konflikt med mamman.
Jag har haft bonusbarn i två omgångar, nr ett gick smidigt då barnen var större, pappan tog ansvaret själv och jag inte hade några krav på mig att fungera som förälder. Om de var där när inte pappan var hemma så klarade de sig själva, det enda var att om jag lagade mat så lagade jag till dem också, men det är ju liksom självklart. Däremot, om de inte meddelade att de skulle till oss under mammavecka, ja då kunde de inte räkna med att det fanns mat heller. Vissa maträtter är ju svåra att utöka hipp som happ men det var de ok med. Kommunikation och att föräldern samordnar med bonusföräldern är nog a och o.

Gång nr två var det värre med. Pappan hade noll och intet intresse för sitt barn men ville inte ta konflikten med barnets mamma. Alltså hade han umgänge fast han inte var intresserad och mamman tilläts ändra som hon ville för det enda han ville när hon ringde var att få lägga på. Innan jag kom in i bilden innebar det också att han åkte till henne så fort hon ville ha hjälp. Det kunde vara allt i från att sätta upp en tavla, skjutsa henne och handla till att passa barnet så hon kunde duscha eller gå till tvättstugan.
När han träffade mig valde han själv att inte åka till henne för sånt, skjutsades hon och handlade åkte vi vanligen med båda två för då passade vi på att handla också, men då betalade inte han hennes mat vilket han gjort ibland tidigare för att hon 'glömt' plånboken eller liknande.

Det var så klart mitt fel, den där nya bitchen som tvingade honom att sluta bry sig om sitt barn. (Hur nu att sätta upp en tavla åt henne och stå till pass för hennes infall var för barnets skull begriper inte jag, men tydligen så är det så...) Att pappan aldrig velat ha barn med henne glömde hon bort tror jag. Att han aldrig haft mer än helgumgänge, en dag åt gången även innan mig glömdes också bort i all bitterhet.

Visst finns det bonusföräldrar som är vidriga, men det finns minst lika många bioföräldrar som är det, om inte mer, för de som stannar hos någon som beter sig som skit mot deras barn är inte bättre själva.

OK, hur mycket "hjälpa till" pratar vi om då?

Jag vet ingen som inte hjälper till ibland, men därifrån till att dela/nästan 50-50 är steget ganska stort.

Hur kommer det sig att föräldern går från att ha klarat all barnskötsel själv i x tid, till att förlita sig på sambon?

Har man dessutom vv så har man väl än mer ork och lust som förälder att ta hand om sitt barn?

Jag har läst TS och bara TS, och jag vet att text tolkas olika av olika personer. Jag tolkar TS som att hon, precis som jag, reagerar mot styvföräldrar som önskar barnet/n försvunnet, som suckar och stönar när barnet är i närheten, som vägrar ta i barnet med tång och absolut inte kan tänka sig att "sitta barnvakt" i 20 minuter när andra föräldern åker till affären, som blir sur för att föräldern behöver ta hand om barnet ibland, som kort och gott inte kan respektera barnet barnets existens. Det är vad jag tror att TS handlar om. Och det är ett liv som är så långt ifrån mig och mina värderingar man bara kan komma. Som TS skriv: En familj. Där hjälps man åt. Sen kan det absolut vara olika grad av "hjälpas åt", och jag vet absolut att steget mellan att respektera barnet och föräldern och deras relation, och att ha det som vi har det är gigantiskt, och det är många steg emellan, men att bli ihop med någon som har ett eller flera barn är ett paketköp och man blir en familj och man kan inte låtsas som att barnen inte finns bara för att det är hans eller hennes barn.

Det MÅSTE finnas ett eller flera mellanting mellan att ignorera, klaga på allt ett barn gör/att barnet existerar och "tandborstning och rumpetorkning". Som sagt, som TS skrev, det minsta man kan göra är att respektera att barnet existerar och är en familjemedlem. DÄR har vi miniminivån. Annars kan man vara särbo eller kk eller något.

Jo, då, det finns gott om människor som säger att vi gör fel. Även här på FL, men kanske inte i just den här diskussionen.

Jag förstår egentligen inte dessa tråder.

Tror de allra flesta är överens om att en styvmor/far som blir sur och tvär bara barnet lyfter en finger på fel tidpunkt, som är elak, fryser ut eller på andra sätt behandlar barnet dåligt, inte är en bra styvförälder/extravuxen.

Men vad är svårt att förstå med att man kan göra olika och fortfarande ha det bra/hyfsad bra hemma? Det finnes inget recept på hur man ska vara som ny vuxen. Det finns inga regler på hur barnen, föräldrarna eller den/de nya ska bete sig utöver att vara respektfull. Så varför bry sig med att klanka ner på folk som väljer att närma sig andra människor (barnen) på ett annat sätt, från en annan vinkel? Att hellre vara en som stödjer barnets förälder utan att krav ställs? En som får ta den tid den behöver för att i egen takt få bygga upp en relation med barnen? En som gör saker baserat på frivillighet?

Inget är rätt eller fel.

Oavsett vilken väg man väljer kan det gå åt helvete.oavsett vilket sätt man väljer kan det bli bra.

Att inte förstå är ok, men respektera att andra hittar sätt som passar bättre för dem.