Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?
Först och frmst är det modigt och starkt av TS att lyfta denna fråga för den har inga enkla svar eller egentligen något rätt eller fel svar. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter. Jag har två fina barn som båda är dyslektiker,den ene har troligen add också. De är nu 17 och 19 år gamla. I och med deras svårigheter att läsa och skriva har skolan varit svår, för den yngre även på sätt och vis socialt jobbig med ganska mycket ensamhet. Jag själv har inga svårigheter" och har hela tiden undrat varifrån detta kommit. Som många föräldrar så vill man att deras barn ska få alla chanser i världen och jag har lärt dem att kämpa för det de vill uppnå och att inget kommer gratis. Men Gud vad de har kämpat. Betygen är gansk mediokra, tårar och kamp har varit en del av vardagen. Men jag har aldrig gett upp och sagt att de inte behöver, tvärt om. Barn med diagnoser måste kämpa ännu mer än de som inte har dem. Det är en sorg att se att det på betyget inte spelar roll hur mycket man ansträngt sig och att världen inte alltid är så öppen för dem som inte lär sig alla koder och mina barns fall, får tillgång till språket som leder till de bästa utbildningarna osv. Att ha en social funktionsnedsättning är mycket svårare att hantera än dyslexi för att barnen ofta känner att de är annorlunda. In på gymnasiet kom de ganska lätt. Men för min äldsta som kämpat in i kaklet är de eftertraktade utbildningarna omöjliga att komma in på. Na ja. Som förälder har man ambitioner att ens barn ska bli något stort och framför allt lyckligt. Alla förälda4 oroar sig alltid för sina barn. Men jag känner nog att jag har kämpat mer med mina under skolåren än vad föräldrar gör generellt. Jag förstår dina tankar TS. Vill man ha detta jobb och är man nånsin beredd?Men det finns verkligen inga garantier. Som förälder ansvarar du för ditt barns emotionella utveckling. Det är det absolut viktigaste arbetet du kan göra. Där grundlägger du framtiden och livet och deras lycka. jag är oerhört stolt över mina barn och det kommer du att vara över dina också, diagnos eller ej. Säger varken bu eller bä, men du har en del att tänka på. Lycka till.