Anonym (Ts) skrev 2015-08-05 22:09:54 följande:
Är ensamstående med små barn. De bor på heltid hos mig. Börjar inse att det nog kommer dröja år innan jag kan träffa någon ny.
Kanske inte är redo heller men det känns som ett jätteprojekt bara att dejta... Sedan att lyckas träffa någon som ser det som positivt att starta något med någon som har små barn. Ingen liten grej precis.
Skulle vara skoj att höra solskenshistorier i ämnet :)
Jag är nyseparerad, med endast ett barn dock, på halvtid.
Jag är man och ca 30.
Alla skriver och pratar om att det minsann inte är några problem. Att det sker när man minst anar det. Suck och stön.
Allt beror så mycket på. Hur man är, vem man är, vad man gör på fritiden, var man bor, osv, osv. Mängder med parametrar, och allt blir ungefär 2000 gånger svårare med barn i bilden. Nu är jag relativt ung, har ett bra jobb, ser väl "vettig ut" om man kan säga så om sig själv, men jag har ytterst få vänner, och inga särskilda intressen. Min familj var mitt stora intresse. Vårt hus. Ett syskon till dottern hade blivit ett stort intresse.
Nej jag räknar med att vara singel för en lång tid.
Känns som ett evighetsprojekt att få ihop något vettigt med någon när man har barn.
Inte ens om man råkar träffa någon fin person kanske det inte fungerar pga barn. Att träffa någon som inte har barn känns uteslutet. Vem vill ha det? En separerad farsa med dotter på halvtid.
Å andra sidan gör jag allt för min dotter, så henne har jag aldrig ångrat. Då får jag helt enkelt leva själv istället i så fall.
Ja, vi får se. Men jag går i samma tankar som du/ni.
Var glada ni som har skaffat syskon till era barn. Den möjligheten fick aldrig jag ge min dotter. Något jag lär gräma mig över hela livet.