Döda barn

Tragiskt... Men vi vet inte omständighetens. Jag håller inte full koll på min nyligen fyllda 6åring. Har fullt upp med en tvååring, plus att 6åringen kan simma.

Var i mitt inlägg står det att jag inte bryr mig om min sexåring? Jag skrev att jag inte har full koll eftersom jag har fullt upp med min tvååring. Och att sexåringen kan simma. Jisses. Att säga att du ska slå mig och att jag förtjänar att brinna i helvetet är lite överdrivet. Att ha en dömande människosyn är en riktigt ful egenskap, men får det dig att känna dig som en bättre människa så kör på det :)

Herregud, snacka om att dra på stora växlar. Var står det att jag inte håller koll på min 6åring? Jag skrev att jag inte håller "full koll". Jag tittar inte på henne hela tiden, men det är ju inte så att jag tar med barnen till stranden, säger till sexåringen att vi ses om några timmar! Jag finns alltid i närheten, finns tillgänglig, och dottern har REGLER att följa. Inte simma utåt, hålla sig där hon bottnar och inte simma för långt ut. Håller hon inte sig till dom så åker vi hem, det vet hon. Hon kan simma över 300 meter. Exakt hur gör detta mig till en person som inte kan ta hand om mina barn, en person som förtjänar att brinna i helvetet?

Men har man inte lagt tid på att träna sina barn vattenvana under året så ska man nog inte tro att dom plötsligt klarar av att hantera vatten på ett säkert sätt. Men som sagt, jag har prioriterat att få mina barn vattenvana, kunna simma och förstå vikten av att förstå och följa de regler som jag som förälder sätter upp. Gör det mig till en olämplig mamma, ring soc eller vad nu ni perfekta mammor som aldrig släpper era barn med blicken gör.

Det var någon annan perfekt människa högre upp som sa att denne både ville slå mig och att jag förtjänar att brinna i helvetet. Du skrev bara att jag inte borde ha barn.

Såhär är det: jag tycker att det är helt sinnessjukt att folk hoppar på en som har en annan åsikt. Inte en enda har försökt att se "min" sida av saken. Inte en enda har försökt att förstå min vinkling, utan det har varit mer "du ska inte ha barn". Ingen har frågat hur vattenvan mitt barn är, hur bra hon är på att simma, var jag har mina barn. Att folk bara ser "sin" sida och vrålar ut sitt agg (att slå någon, att man inte ska vara förälder, att man förtjänar att brinna i helvetet) utan att ens försöka förstå den andras synvinkel är helt sjukt.

Jag tar själv med mina barn till stranden, sex och två år gamla. Vi är vid en insjö, inga vågor, inga strömmar. Dottern på 6 kan simma över 300 meter på DJUPT vatten, hon får inte gå ut så att hon inte bottnar, inte simma utåt, utan hon ska hålla sig vid kanten. Jag är hela tiden på stranden och kollar var hon är, vilka hon leker med, hur hon leker, men jag bevakar inte henne hela tiden men håller koll. Ibland får jag ta ögonen ifrån henne, när jag byter blöja eller behöver ha totalt fokus på tvååringen. Vi tillbringar 2-3 månader om året utomlands, med dagligt bad så hon har antagligen mer vattenvana än medelsvensson. Så nej, jag känner inte att jag behöver ha mer koll på henne än jag har, vid en insjö, långgrunt och med hennes simförmåga och vattenvana.

Jag tycker att det är helt sjukt att folk anonymt tycker att sådana som jag inte borde ha barn, att dom hade slagit mig om de sett mig, att jag förtjänar att brinna i helvetet. Det är antagligen sådana som ni som hellre filmar dramatiska olyckshändelser där det är fara för människors liv istället för att hjälpa till.

Att en familj precis förlorat sin femåring visar ni ingen empati för alls utan kallar det darwinism, det naturliga urvalet. Allvarligt, det om något är helt sjukt! Ett barn har dött, och ni hugger på föräldrarna? Ni vet ingenting om vad som skedde!

Jag ber dig att återigen läsa vad jag skriver. Jag är tillräckligt trygg i mitt föräldraskap och letar inte efter att folk ska ta någon sida. Det jag reagerar på är dels att folk har en total brist på empati när någon förlorat sitt barn och kallar det Survival Of the fittest, det är helt sjukt. Olyckor händer. Och att jämföra stranden med en varm bil är så sjukt att jag inte ens tänker nämna varför det är sjukt, men i det ena är ett dödsfall en möjlighet, särskilt om barn är vattenovana, inte kan simma, simmar utåt, inte bottnar etc, och det andra är dödsfallet ett faktum.

Det jag sedan reagerar på är att folk säger att jag inte klarar av att vara förälder, att jag inte borde ha barn pga att jag inte står och vrålstirrar på mitt extremt vattenvana och simkunniga barn när vi är på stranden, utan bara vrålar ut sitt agg. Man är inte det minsta intresserad av hur jag resonerat för att hantera mitt föräldraskap på det sättet. Är sjukt trött på folk som skuldbelägger, hatar etc. Jag förstår inte hur man kan anse mig vara en dålig mamma, förtjänar stryk och att brinna i helvetet för att jag prioriterar 100% koll på min vilda tvååring, och någorlunda koll på min fullt simkunniga, otroligt vattenvana 6-åring när vi är på stranden med regler, med insyn.

Det går ALDRIG att ha full koll i numerärt underläge. Med ditt resonemang borde ensamstående med två barn aldrig vara på stranden, likaså föräldrar med fler än två barn.

Om man läser på FL så ser jag massor av folk som får mig att tycka att soc borde vara mer aktiva i sitt omhändertagande, men definitivt inte i mitt fall. Det finns dom som lever med misshandlare, unga som knappt kan räknas som vuxna, sådana som inte har råd med de barn de har och ändå ber om råd att skaffa fler. Alkoholister, och människor med diagnoser som knappt klarar av att ta hand om sig själva.

Men i denna tråden ger man sig på dom som har en livskris och förlorat ett barn, och tycker att dom får skylla sig själva, helt i brist på empati. Man ger sig på mig, och anser att jag inte borde ha barn eftersom jag, HERREGUD!!!, tar med mig båda barnen till stranden, SJÄLV! Man vet absolut ingenting om hur mitt familjeliv ser ut, ingenting om hur mitt föräldraskap är, men barn förtjänar jag inte att ha, baserat på att jag tar med båda barnen till stranden, och därmed inte håller full koll på min sexåring. Hur jag ser henne, hur vattenvan hon är, hur hon simmar, vilka regler vi har sinsemellan är egalt. Det enda är det fruktansvärda i att jag inte stirrar på henne hela tiden! Jag behöver inga på "min" sida, men jag önskar lite mer empati för folk som förlorat sina barn i olyckor, och även förståelse hur andra föräldrar agerar i sitt föräldraskap. Jag har ingenstans skrivit nedsättande, kränkande om någon annan i forumet, men har som sagt själv blivit omyndigförklarad i mitt föräldraskap. Jag tycker att det är sjukt av folk att döma och hata anonymt på forum. Punkt.

Jag hoppas att era barn aldrig blir inblandade i en olycka, och att ni om det ändå händer har empatiska människor runtomkring er.

Har du förresten egna barn? Har du inte det så ska du nog hålla tillbaka lite av dina åsikter tills du har upplevt småbarnstiden. Välkommen in i matchen i att hålla full koll då ;)

Var var föräldrarna till pojken som drog ner dig? Fick de veta hur pojken betett sig?

Ok, spara tråden och kom tillbaka när du har upplevt småbarnstiden med egna barn.

Jag håller tillräcklig koll på stranden: var är hon, vad gör hon, vilka är hon med. Jag gör en riskvärdering, och checkar med jämna mellanrum att inga parametrar tillkommit som kan göra att hon skadas. Vi är där hon bottnar, inom synhåll och hon får inte simma utåt. Hon kan trilla, ja, men har tillräckligt med vattenvana för att komma upp, det är därför man tränar vattenvana med barnen. Barn som inte är vattenvana trillar och kommer inte upp.

Men ta du och åk till stranden med ditt/dina framtida barn, prata inte med någon, låt inget störa dig, bada alltid med ditt barn, håll det i handen upp till den ålder du anser att det inte behövs, se alltid till att ha fullt fokus. Lycka till.

Och, jag är lyckligt gift sedan 8 år tillbaka, men för att barnen ska ha ett långt härligt sommarlov så har vi inte alla veckor gemensamt. Det är en prioritering vi har gjort, så vissa veckor är man själv med båda barnen.

Håller med. Full koll är en omöjlighet, uppsikt är en självklarhet, och den totalt empatilösa, dömande tonen här inne gör mig illamående.

Jamen herregud, vad är det du inte förstår isåfall? Vad tror du att jag gör med min tvååring på stranden?? Inte fan ligger jag och solar, eller ens sitter ner i två sekunder! (Det märks att du inte haft barn...) Jag är på stranden, i vattnet, leker och stojar. Ibland är min sexåring med, ibland hittar hon kompisar att leka med och då får hon det så länge hon är på grunt vatten! Men jag har inte full koll på henne hela tiden, varje sekund varje minut, men hon är alltid inom synhåll, på grunt vatten och jag håller utkik så att allt funkar. Men tvååringen släpper jag inte en halv meter från mig, ovh behöver jag byta blöja får jag naturligtvis gå upp och görs det, men håller fortfarande koll på dottern.

Att du bara vågade ha hand om så många barn på stranden, tänk om två höll på att drunkna en bit från varandra? Jag hade aldrig låtit mitt barn följa med under de premisserna faktiskt :-O

Och, kommer ett större barn och dränker mitt, jag sörjer mitt döda barn och någon säger att jag ska skylla mig själv? Hur tycker det låter? Fullt av empati? Sicko.

Det finns ett utryck som säger: döm inte någon förrän du gått en mil i hans skor. Att ha åsikter som rör föräldraskap och anse att folk inte är lämpade som föräldrar utifrån den informationen du har fått här får mig att anse att du är välkommen tillbaka för en seriös diskussion när du vet vad du pratar om, dvs har uppfostrat egna barn. Att sedan anse att det är Survival Of the fittest när barn dör, oavsett hur de dör är bara vidrigt.

Åsikter får du naturligtvis ha, men en diskussion har jag hellre med någon som har lite erfarenhet som förälder. Frid!

Det var du som sa det: du tyckte det var roligt, jag tycker det är osmakligt.

Under höstens utlandsvistelse så var maken vid poolen, ser en annan gästs fyraåring hoppa i barnpoolen, utan de armpuffar han vanligtvis bar. Föräldrarna hade vänt ryggen till för att hjälpas åt med sin bebis som hade kladdat ner sig själv totalt. Maken hoppar i och drar upp pojken. Det var ingen skuldbeläggande på föräldrarna (mest ångest hos föräldrarna) utan snarare ett konstaterande att det kan gå jäkligt fort. Att människor hjälps åt är en av vår ras största framgångsfaktorer, och att istället döma, förmana utan att förstå är vår tids största motgång.