gaptoothbitch skrev 2015-08-10 09:18:59 följande:
Jag ber dig åter igen att läsa det jag skriver. Du måste ha full uppsikt, annars sker olyckor. Var såpass nära din 6 åring att du ser henne hela tiden. Jag upprepar, även om hon kan simma 300 meter så spelar det ingen roll om hon väl hamnar under vattnet eller fastnar under bryggan och inte kan andas. Allt kan hända.
Jag känner också att du måste skilja på mig och på det andra skrivit till dig. Jag jämför inte detta med ungar som blir lämnade i bilar, att du skall brinna i helvetet. Jag kan inte stå för det andra säger, inkludera därför inte det i ditt svar till mig. För jag håller inte med om allt det.
Jag tycker det är jättebra att du är trygg i dig själv, att du litar på ditt barn, att du trotsar alla normer och kör ditt egna race som singelmamma. All cred till dig!
Men när det väl gäller så finns det igen empati. Man har ett ansvar som förälder.
Citerar ditt andra inlägg:
Florimell skrev 2015-08-10 08:32:13 följande:
Har du förresten egna barn? Har du inte det så ska du nog hålla tillbaka lite av dina åsikter tills du har upplevt småbarnstiden. Välkommen in i matchen i att hålla full koll då ;)
Jag har inga egna barn. Men jag har jobbat som barnvakt under hela min gymnasietid samt sedan jag var 16. Jag har sommarjobbat på fritids och på dagis. Jag har arbetat med alla åldrar av barn. Jag har passat min mors kollegas barn under småbarns tiden. Jag vet att det kan vara jobbigt, men då gällde det att pricka av några saker. Mat? Dricka? Leksak? Katt? Vibration? Rapa? Mjölk? Trött? Blöja?
Jag tänker inte ta tillbaks några utav mina åsikter. Det finns minsann föräldrar med stökiga barn som gör exemplariska ageranden.
Dem är få, men de finns de föräldrarna som tappar bort sina barn och säger. ''Ja, nej detta är helt mitt fel! Jag tappade uppsynen över henne. Snälla hjälp mig nu bara att hitta henne.'' Mamman satt på andra sidan avdelningen i bubbelpoolen. Min mor bad om att få prata med ungen i en vänlig men bestämd ton. Därefter så bad hon ungen visa oss till mamman samt badvakten som hon pratade med. För ungen belyste hon att det är strängt förbjudet att trycka ned barn under vattnet. Att om hon inte hade sett och ingripit hade jag drunknat. Hon satte in ungen i perspektivet och frågade, ''Tänk om någon tryckte dig under vattnet så du fick panik och inte kunde andas?''
Alla tog det rätt bra, ungen blev ställd men gjorde aldrig om det.
Någonting som "full uppsikt" existerar inte, vare sig man har ett eller flera barn. Det är en omöjlighet. Sedan finns det såklart olika grader av uppsikt.
Du skriver ju själv att du vet hur otroligt fort en olycka kan ske, och du borde ju också veta att ett barn som håller på att drunkna oftast inte skriker eller plaskar. Det räcker att en förälder tappar koncentrationen på barnet några enstaka sekunder för att olyckan ska vara framme, vilket är lätt hänt (du kan ju läsa det påhittade scenariot jag skrev tidigare).
Du ska inte lägga någon större vikt vid vad föräldrar till ett borttappat/förolyckat barn säger. I det läget är man oftast i chock och det kan hoppa ur saker ur munnen som man inte menar eller aldrig skulle sagt annars. Har man ingen förståelse för det utan börjar döma dem som personer efter vad de säger i det läget, ja då undrar jag om man är så lämplig att jobba i situationer där man riskerar att få möta människor i kris.
Jag har också god lust ibland att säga ett och annat till de föräldrar som ägnar tiden på stranden (eller andra situationer med förhöjd risk) med sin mobil, solar eller vad de nu göra utan att de själva eller någon annan har uppsikt över barnen.
Det jag reagerar över i denna tråden, är de kategoriska fördömanden över föräldrar som har barn som förolyckats, den "holier-than-thou"-attityd som genomsyrar vissa inlägg och bristen på förståelse för att en situation är komplex som vissa uppvisar.
