Bästa " nödlögnen"

Känns det lättare för dig att ljuga än att snällt be maken att låta dig få det sista? Man häpnar.

Varför i hela friden ljög du om det? Varför inte bara säga "kan jag få det som är kvar?"

Jag ljuger faktiskt aldrig, jag kan inte! Inte ens när jag verkligen borde, sanningen bara far ur mig så jag har ingen egen historia att bidra med.

Kan faktiskt inte förklara varför! Bara flög ur mig. Men nu handlar ju inte tråden om moralpredikningar!

Och den som påstår sig aldrig dra till med ens en nödlögn tror inte jag på i alla fall. Och eftersom tråden faktiskt handlar om folks nödlögner så fattar jag inte riktigt varför du svarar. Kanske glorian halkade ner över ögonen så du inte riktigt kunde läsa rubriken?

Vadå gloria? Det är väl i vissa situationer mer moraliskt att dra en liten lögn istället för att kanske såra någon? Men, nej, jag kan inte!

Jag svarar i precis vilka trådar jag vill här på FL.

Men VARFÖR svarar du i en tråd som du inte har något att tillföra mer än bekräfta din egen förträfflighet?

Tycker att det visar att du har väldigt nära till osanningar om det bara flög ur dig för en sån banal sak. Jo jag ljög för ca ett år sen, var höggravid och kissade ner mig på jobbet. Ljög att jag var tvungen att hämta en sak hemma (kan varit ett telefonnummer)

Tråden handlar om lögner. Jag tycker att det bästa är att undvika dem och tala sanning (sedan kan man vara diplomat, linda in etc). Därför svarar jag.

Åh vad tråkigt att folk inte kan hålla sig till ämnet som faktiskt kan bli riktigt kul. Jag har en situation som likt TS lögnen bara flög ur mig. Det var i början av min relation. Min man i jag träffades på nätet. Han frågade mig hur många jag träffat genom nätdejting och jag sa att han var den första. Jag skämdes lite för att nätdejta men varför jag skulle ljuga för honom som jag träffade just på det sättet var ju onödigt. Nu har det gått så lång tid att det aldrig kommer på tal längre och risken att bli avslöjad är närmast obefintlig. Skulle det komma fram så blir det lite pinsamt men kommer inte påverka relationen.

Jo självklart ljuger jag ofta. Minst 10 gånger om dagen. Det är ju självklart därför jag efter mer än 10 år fortfarande minns detta och skäms. Men just ja, glömde ju att jag för bok över mina lögner så att jag lätt kan se tillbaka på dem och skämmas en stund till.

Äsch, nödlögner är bra att ta till ibland.

Som t ex när sambon ringde och frågade om jag kommit ihåg att sy i en ny dragkedja i hans jacka som jag sagt. Han behövde den efter jobbet.

Javisst! sa jag och satte mig genast vid symaskinen. Jackan var klar när han kom  hem och jag slapp erkänna mitt dåliga minne.

Ingen blev drabbad av något och ha de han inte ringt så hade jackan inte varit klar.

Var detta verkligen något att dra nödlögn om?

Nej verkligen inte. Och det är ju just därför jag fortfarande skäms! Och vet än idag inte VARFÖR jag hasplade ur mig det.

Jag tror de flesta av oss drar till nödlögner ibland. Jag har ljugit på jobb flera gånger att jag skall till tandläkaren fast jag var på väg på en arbetsintervju. Att man söker andra jobb är inte riktigt något man vill avslöja...

Men herregud, alla normala människor ljuger ibland, både när man är tvungen och när man bara "råkar". Påstår man att man inte gör det så ljuger man nog antagligen för sig själv också.

Min man drog en lögn för mig häromdagen när vi hade en hetsk diskussion om en grej där båda var helt övertygade om att vi hade rätt. Till slut kom jag med ett argument som var så logiskt att min man med en gång insåg att han hade haft fel, men av någon anledning klarade han just då inte att svälja sin stolthet och erkänna det. Istället "googlade" han saken på telefonen och låtsades läsa innantill på Wikipedia, där det enligt honom stod det bland annat att man tidigare sett argumentet jag just tagit upp som logiskt men att forskarna nu slagit hål på den myten. Jag gick förstås på allt han sa, och chockad bad jag honom om ursäkt flera gånger.

När min mamma kom på besök några dagar senare och jag av någon anledning fick för mig att berätta för henne vad jag själv nyss lärt mig, blev min man alldeles röd i ansiktet och erkände sedan skamset vad han gjort. Jag blev först lite sur, men några minuter senare skrattade vi gott åt händelsen alla tre.

Själv har jag nog ljugit för min man om värre saker, men just nu kommer jag inte på något.

Precis som du tror jag att de allra flesta människor ljuger någon gång. Men däremot finns en kategori självgoda " sanningssägare" som inte drar sig för att t.e.x. säga - men vad tjock du blivit till en vän man inte träffat på länge eller - den färgen passar du verkligen inte i till någon som har på sig något nytt osv. Dessa alltid sanningssägare tror jag däremot ljuger om de har egen vinning i situationen.

Kul att ni kunde skratta åt " nödlögnen" . Det gjorde vi också något år senare.