Min dotter vill inte bo hos mig, ledsen!

Varför är det praktiskt omöjligt att dottern bor hos pappa ett tag tills du kommit på fötter igen? Hur ofta är hon hos pappa? Varför stöttar inte din sambo dig?

Tycker faktiskt att pappan sviker ert barn mer än vad du gör. Han är den psykiskt kapabla men väljer ändå jobbet före barnet. Vet han om att du mår psykiskt dåligt? Varför bryr han sig inte om barnet? Det bästa vore ju faktiskt om barnet bodde med den som orkar med hen bäst.

Vill inte klanka på dig. Tror att du gör ditt absolut bästa i en svår situation. Och du tar ju faktiskt MER än hälften av ansvaret TROTS att du mår psykiskt jobbigt. Bra jobbat!! :)

Tycker seriöst att du borde prata med pappan och vara helt ärlig med hur du mår. Kanske föreslå att barnet bodde mer hos honom. Det vore kanske en bättre lösning, åtminstone tills du mår bättre. Tror du skulle orka vara en bättre mamma om ni delade på ansvaret lite mer faktiskt.

Förvänta dig inte stor kärlek från ett barn, din kärlek skall vara villkorslös. Det är klart hon känner att du kanske inte orkat o brytt dig så mycket som du borde om hon ofta varit hos dina föräldrar. När hon är hos dig skall hon få vara hos dig och MED dig, bara på det viset kan ni komma varandra nära. Det kan ta tid, ge henne tiden men finns där för henne hela tiden. Utan presenter, det är din närvaro som räknas, barn märker om man är närvarande eller bara ÄR utan att vara nära. Satsa på ditt förhållande till henne, o låt sambon komma i andra hand. Låt henne märka att hon är nr 1.

Då har hon det där roliga hos pappan,eftersom dom träffas på helgerna och lov.Slippa vardagen och allt vad det innebär.

Jag sitter litegrann i samma sits som du och vet att det är skitsvårt när man vill men inte förmår. Man gör ju alltid det bästa man kan för sitt barn och det tynger när man ser att det kanske inte räcker.

Hur mycket är hen hos sin pappa vanligtvis under skolåret? Hur mycket boende orkar du för att vara en bra mamma och var går smärtgränsen för när det egentligen blir för mycket (med och utan avlastning från morföräldrarna)?

Vilken sorts boende skulle vara allra bäst för ert barn under nuvarande omständigheter? Och vilken sorts boende skulle vara bäst om du fick välja fritt?

Jag har varit i din sits. Får du professionell hjälp? Annars kanske du behöver det?

Min dotter flyttade till sin pappa när hon var 3 år. Han kunde ge henne det jag inte kunde göra då på grund av psykiska problem & missbruk. Det var det bästa som vi kunde göra som föräldrar. Idag är vår dotter en levnadsglad underbar 23-åring! 

Du säger att hon får allt hos dig men hur är det med trygghet och känslomässig närvaro? Du har en sambo som inte stöttar dig i detta men stöttar han ditt barn i något eller struntar han i henne och behandlar henne som en gäst eller störande inslag? Barn känner av och förstår de flesta situationer och att leva med någon som mår så psykiskt dåligt att självmord skulle kunna övervägas tär otroligt hårt på ett barn. Barn som är specialister på att ta på sig ansvaret för sina föräldrars mående.

Prata med pappan och berätta hur det ligger till. Ge aldrig upp om ditt barn men det bästa vore kanske om hon får bo hos sin pappa för stunden tills du mår bättre. Att han jobbar borta får han försöka styra med i så fall.

Jag menar inte att du lastar henne. Barn tar ofta på sig ansvaret ändå.

Din sambo verkar ju vettig. Inte. :-/ Får du någon professionell hjälp? Medicin?

Kan det vara så att din dotter ogillar din sambo? 

Kan det vara så att din sambo stjäl mer energi från dig än han ger? Att en del av din depression beror på att du omedvetet anpassar dig till att "göra rätt" så att sambon ska älska dig? (Been there, done that).

Du mår psykiskt dåligt, lämnar bort henne, vill köpa hennes kärlek, har en kass partner - och du undrar varför hon mår bättre hos sin pappa???

Ta tag i dig själv o i ditt liv, för ditt barns skull.

Läst mycket av tråden och som jag ser det så är det så här...

Du mår dåligt och även om du försöker så känner ett barn av det, att vara hos mormor och morfar är ett klent substitut om det är sin mamma man saknar, och för henne känns det nog som att du lastar över henne på dem även om du försöker att göra allt för att hon inte skall känna så. Men tyvärr så är det ju så, när du inte mår bra så orkar du inte hur gärna du vill och då får hon vara hos mormor och morfar.

Lägg sedan till att din sambo verkar väldigt kall, mot dig och hur du mår, även det är något ett barn känner av och det kan göra att själva stämningen hemma hos dig är kall och inte så välkomnande. Din sambo tar energi från dig, och verkar inte omfamna din dotter, och därför måste hon vara hos mormor och morfar och inte med dig, hennes mor...

Sen dessutom träffar hon sin far mer sällan. Det är roligare liv där man är på lov och helger, inte vardagsliv. Det är så klart mer spännande och lockande. Vilket gör att hon får dessutom vara med sin far hela tiden. 

Om jag var dig skulle jag först och främst pratat med pappan, vad säger han om dotterns agerande och mående? Går det för dig att flytta närmare pappan? Så hon kan röra sig mer mellan er och han får ta lite vardagslunk? Och ja... det självklara är att din sambo måste ut. Han stöttar dig inte och tar mer av dig än han ger!! Du är värd bättre!!!

Hur gammal är hon? Har du pratat med henne om det hela? För det kan ju faktiskt vara så att hon helt enkelt saknar pappan för att de ses för sällan medan hon är så trygg i dig och trivs så bra hemma (alltså motsatsen till vad du känner) att hon inte saknar det för hon vet om att det finns där medan det är pappan och umgänget med honom som känns osäkert. Kanske dröjer för länge mellan gångerna så hon är rädd och känner sig övergiven av honom på grund av det?

Tycker inte hennes känslor är det minsta konstigt. Hon är ju hos dina föräldrar mest. Det säger du ju själv. Klart hon vill vara hos pappa där HAN vill vara med henne och inte lämnar bort henne till sina föräldrar och sen försöker köpa hennes kärlek med saker.