Oplanerat gravid hur blev livet sen?

Jag kan bidra med min story... 

September -12 plussade jag, ingen chock direkt då vi kört oskyddat. Vi tillfället hade jag fast jobb, han med - inkomst på 55t i månaden. Hus, bilar, hund. Vi hade varit tillsammans 3 år och såg verkligen inget slut på de - det var underbart. Att behålla var en självklarhet... men inte för alla... Familjen uteslöt mig under de första månaderna då de ansåg att denna mannen inte var bra för mig. Graviditeten var helt fantastisk! underbart! Köpte ny bil och nytt hus, började förbereda oss för liv med barn (han har dock en dotter på 10 år sen innan)  Liten kom till värden i maj - 13. Förlossningen var en upplevelse o lite läskig, inga detaljer behöver lämnas. Efter 2 veckor hemma fick jag en väldigt djup förlossningsdep. vägrade inse de själv men tog hjälp tillslut..  Började gå hos en psykolog, hon fick mig att inse mitt eget värde i saker o ting o att den relationen inte var de bästa för mig.. de hade hon helt rätt i.. han var väldigt svartsjuk o lite manipulativ.. Jag lämnade när liten var 6 månader, sen dess vill han inte ha någon form av kontakt med nån av oss... men vi har de toppen. Mycket bra kontakt med min familj. Bor i en stor lägenhet, med vår katt :) heltidsstuderande.    

Jag hade precis utbildat mig och fått en fast tjänst. Plötsligt blev jag gravid med en man som jag hade en relation med men en ganska ny sådan. Vi körde all in.

Vi flyttade ihop, köpte en Volvo, en hund och levde vår dröm. Det blev sinnessjukt bra idag är vi gifta och vårt oplanerade barn har fått ett syskon. Kunde inte ha varit lyckligare.

Hm, det här blir nog långt...

Jag blev gravid som 20-åring utan gymnasieutbildning, inkomst, lägenhet eller någonting. Jag och pappan hade visserligen varit ihop ett år, men den mesta tiden hade vi inte ens befunnit oss i samma land och egentligen kände vi nog inte varandra på riktigt ens. Det var en stor chock att se det där plusset på stickan, men eftersom jag hade något slags konstig fantasibild av hur foster utvecklades fanns abort inte på kartan. I min värld låg det redan ett litet, litet barn i magen, med fingrar och tår och ögon och hår. En liten kopia av mig själv som redan fanns där och som bara behövde växa till sig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna döda den - istället skyndade jag mig att ta av mig byxorna så att bebisen skulle kunna få luft!

Jag började ta tag i min situation väldigt snabbt, och på kvällen när jag gråtandes knackade på min pojkväns dörr för att berätta om graviditeten hade jag redan skrivit in mig på komvux, ordnat med csn och börjat kolla på bostadsrätter. Det här var 2006, så bostadsmarknaden och kraven för att få låna var väldigt annorlunda mot idag, och min mamma hade tidigare erbjudit sig att stå med som medlånare på ett lån så fort jag hade en inkomst.

Hur som helst, där stod jag som sagt utanför min pojkväns dörr och grät förtvivlat, av rädsla för hans reaktion. Han öppnade, jag berättade, han funderade och 30 minuter senare hade vi till min stora förvåning bestämt oss för att flytta ihop. Han var helt med på att behålla.

Det kändes bra att vi båda två ville samma sak, men jag var inte dummare än att jag insåg att chansen var liten att vårt förhållande skulle hålla - hur ofta går det bra under omständigheter som mina, liksom? Så under de kommande månaderna gjorde jag allt jag kunde för att se till att jag skulle vara förberedd för mitt eventuella liv som ensamstående mamma. Prio ett blev studierna. Jag skulle läsa på universitet och "bli något", så att jag skulle kunna ge mitt barn stabilitet och trygghet och inte behöva förlita mig på att min kille jobbade. Samtidigt levde jag ett nytt liv med min kille, som nu plötsligt var min sambo. Vi målade köksluckor, inredde barnrum och gick hand i hand på ikea och planerade och drömde. Det kändes som en lek, om än en ganska lycklig sådan.

Så föddes barnet och åren gick. Jag gick ut komvux med bra betyg och började på läkarlinjen (japp, den person som trodde att man måste slita av sig byxorna när man plussar så att minibebisen kan få luft). Jag och sambon gick igenom en kris i förhållandet, men tog oss på något sätt ur den tillsammans. Det var nog efter det som jag verkligen började tro på att vi skulle vara tillsammans för evigt, innan hade jag hoppats men aldrig vågat tro det.

Nu har det gått 9 år och 6 månader sedan jag stod där och grät utanför hans dörr den där kvällen. Vi är gifta nu, jag är nästan färdig med min utbildning, vi har som så många andra haft tur på bostadsmarknaden och den lilla skruttiga lägenheten jag köpte billigt 2006 är utbytt till en underbar vindsvåning mitt i stan. Nu är det är äntligen dags att ge vår kära son ett litet syskon - planerat den här gången.

Vad intressant att läsa era historier! tack för att ni berättar!

Vilken bra tråd! Jag håller med dig, ts, vill också veta hur det "sen".

Ska väl väga upp solskenshistorierna lite här!

Jag blev gravid i ett förhållande som knakade betänkligt i fogarna. Min första tanke var att "behåller jag barnet får jag leva som ensam mamma". Trots det behåll jag och vi försökte fortsätta att vara ett par, men det håll bara några månader till efter förlossningen. Sedan dess har jag varit ensam.

Det har varit FÖR jobbigt, som jag ser det! Varje dag är fortfarande inget annat än en kamp, ett krig. Jag är jordens sämsta mamma! Jag har haft problem med arbetslöshet och ekonomi (det är inte så lätt att hitta ett passande jobb när man bara kan jobba när dagis är öppet).

Kort sagt har det väl inte gått så bra. Jag är helt enkelt inte skapad för det här.

Jag blev oplanerat gravid med tvillingar för fem år sedan. Att det var tvillingar fick jag veta vid ultraljudet inför abort, vilket Jag var bestämd att jag skulle göra.
I vilket fall, när jag fick veta att det var två kände jag att jag inte skulle klara av en abort. Det kändes svårt nog att abortera ett foster, men två...
Så vi behöll och har aldrig ångrat oss ett ögonblick! Nu känns familjen komplett och jag hade aldrig kunnat tänka mig ett liv utan dem.

Blev oplanerat gravid när jag var 21 och han 26, vi hade varit tillsammans i ca 6 månader, han ville behålla jag ville abort men valde tillslut att behålla hade trots allt fast jobb med bra lön, bostad osv..

Idag är sonen 2 år, vi gifte oss för lite mer än ett år sedan och väntar nu vårt andra barn(som även han är oplanerad).

Har varit tufft, jag fick en rätt svår förlossningsdepression, men vi kämpade oss igenom det och idag mår vi riktigt bra tillsammans :)

Vårt andra barn var oplanerad. Vår första var bara 10 månader när jag plussade, och jag hade tänkt börja jobba så småningom. Vi bodde utanför stan i en lägenhet av dålig kvalitet, och jag var deprimerad. Eftersom vi båda tycker att abort är något som borde förbjudas så fanns det inte ens något val. Vi skulle ha ett till barn, och efter halva graviditeten kändes allting riktigt bra. När barnet föddes fick jag en ny depression, han fick mjölkallergi, behövde fysioterapi och var konstant förkyld samtidigt som vi vantrivdes i vår lägenhet. När yngsta var strax på ett år köpte vi hus närmare stan. Min depression försvann, och vi är båda lyckligare än någonsin. Vi har världens finaste barn, och kan knappt vänta tills vi får fler! Många ska vi ha, men inte ännu ;)

Jag blev gravid som 20-åring med en kille jag varit tillsammans med nästan två år. Vårt förhållande var dock ostabilt och vi hade gjort slut när liten blev till. Vi bestämde att satsa igen, för abort var inget alternativ. Det gick rätt dåligt, vi gjorde slut när jag var i 10:e veckan och jag är alltså ensamstående sedan dess, det var drygt 2 år sen nu. Jag blev en av de där hemska som tvingade på någon ett faderskap, fast jag sa åt honom att han kunde skita i allt. Det gjorde han inte och älskar sitt barn idag.

Vårt barn bor heltid hos mig som tagit hela föräldraledigheten, men barnet känner sin pappa väl, då han hälsar på och har barnet när jag jobbat extra. Det har fungerat bra och jag är glad för vårt barns skull som har en relation med sin pappa. För mig har det kanske varit tyngre periodvis, dels småbarnslivet och allt vad det innebär, men även att ha sitt ex nära som man kanske inte rett ut alla gamla känslor med. Men allt går, jag har bitit ihop och gjort mitt bästa. Nu flyttar vi till ny stad och jag blir heltidsstuderande, så nu ska jag också "bli något", fastän jag blev ung, ensamstående mamma.

Vi hade bott i hop i nästan ett år. Jag var 19 och hade ett vikariat och han var 25 med fast jobb. Det var liksom inget snack om annat än att behålla barnet. Barnet föddes, vi flyttade in i hus, jag ströjobbade och det blev ett barn till. Mellan andra och tredje barnet hann jag inte börja jobba, och efter tredje bestämde jag mig för att vara hemma med barnen tills vidare. Det var jag också till och med sjätte barnet. Då fick jag chansen att vara timvikarie på ett ställe där jag kunde ha yngsta barnet med mig. Jag jobbade några dagar i månaden, fick ett barn till och fortsatte på samma arbetsplats.
Ett mycket bra liv i 25 år, och jag har aldrig ångrat barnen. Inte ens tillfälligtvis. Slutet på historien är trist däremot, men det har med den äkta mannen att göra. Han hamnade i något slags ålderskris och lämnade familjen för en mer spännande ny kvinna.

Jag var 23 år gammal när jag blev gravid år 2008. Jag velade otroligt länge över hur jag skulle göra. Jag hade aldrig velat ha barn, men samtidigt hade jag föreställt mig att om jag trots allt blev gravid skulle jag behålla det. Men min levnadssituation var långt ifrån optimal, jag och min sambo gick igenom en kris i vårt förhållande, vi bodde i en usel lägenhet och jag hade precis fått mitt första jobb. Vi hade kunnat klara av det, och jag hade älskat barnet, men det kändes inte rätt. Jag längtade efter att uppleva storstadslivet, inte efter att se efter ett barn. Så jag gjorde abort.

Efteråt kände jag bara lättnad att det var över och beslutet slutligen fattat. Jag har aldrig ångrat aborten, även om jag tänker på den ofta och till och med har en låt tillägnad barnet som inte blev. För mig känns tanken att jag skulle kunnat haft en sexåring nu helt galen för det år så annorlunda mot mitt nuvarande liv. Jag tänker mig aborten som mitt Sliding Doors moment, det var det beslutet som haft störst inverkan på hur mitt liv utvecklats efteråt.

De senaste åren har jag kunnat göra allt det som jag längtat efter. Jag har gjort karriär inom ett område som intresserat mig, mitt och sambons förhållande är bättre än någonsin, vi har köpt en lägenhet som jag håller på att renovera och vi har en fantastisk hund. Jag har gått på många utställningar, spontana after works, rest och ägnat mycket tid åt mina intressen och politiken. Jag tycker själv att jag utvecklats väldigt mycket på de här åren och att det är precis vad jag behövt.

Först nu börjar jag känna att jag är klar med den här delen av livet, och längta efter att ha en ny liten person att ta hand om och guida genom uppväxten. Jag och min sambo har pratat om det, och vi kommer antagligen försöka bli gravida nästa år. Det känns både spännande och lite läskigt, men jag ser fram emot det otroligt mycket. Och jag är väldigt glad att jag haft möjligheten att låta de känslorna växa fram under de här åren.

Så intressant med era svar tack!

puffar ör en intressant tråd

Jag blev oplanerat gravid med min dotter när jag var 17. Hade känt pappan i 7 månader. Han lovade guld och gröna skogar om jag behöll. Dock lyssnade jag inte på honom så utan behöll för att jag själv ville. Det tog inte lång tid fören jag såg hur han var efter att dottern föddes och egentligen började det redan undertiden jag var gravid. Så jag dumpade honom när dottern knappt var ett halv år. Till och från har jag varit helt ensamstående tills han har behagat dyka upp och leka pappa tills han försvinner igen. Just nu är vi inne på rekord tid som han funnits i hennes liv vilket är 1 år. Och idag är hon 9 år. Så sen hon var 8 har hon haft sin far regelbundet utan att han försvunnit. Hoppas just nu för min dotters skull att han stannar denna gång. Men o andra sidan, va fan trodde jag då. 17 år gammal tillsammans med en kille som fortfarande bodde hemma hos sin mamma... 10 åt äldre än mig... suck.

Men jag älskar min dotter och ångrar inte en sekund att jag födde henne.