Svärmorsproblem - Hjälp!
Hej,
vänder mig hit för att få lite mer perspektiv i saken. vill inte vara impulsiv och agera på ett sånt sätt som kan orsaka mig eller andra viktiga människor en skada om den inte är nödvändig. vill inte såra någon i onödan men hur mycket ska man egentligen tolerera och var fasiken går gränsen?
Nu är det så att jag och min svärmor har aldrig varit bästa vänner. Redan efter första året med hennes son började hon prata illa om mig och behandla mig oroligt illa. Har haft en stor psykisk ohälsa på grund av allt hon har satt mig i och alla elaka kommentarer, skrik, bråk och rykten hon spridit om mig. Hon kan med andra ord inte acceptera att hennes son har valt mig till sin hustru. Tråkigt men sant. Detta innebär att vi har en hel del med i bagaget.
Vi hade också ingen relation med de i nästan ett helt år och nu har det fungerat bra i 1,5 år innan hon börjar bete sig illa. Hon utsatte mig och min man för så otroligt sårande handlingar. Jag inser mitt ansvar i allt också och säger inte att jag är helt oskyldig då jag har stått upp för mig själv och gett igen. Men jag tänker inte börja storbråka - för jag vet att jag mår inte bra av det, inte min man, hans syskon, svärfar och inte heller svärmor.
Nu är det så att senaste gången vi var där hade hon ett otroligt passivt aggressivt beteende ( behöver inte gå in så mycket på det ) men jag tog allt med en nypa salt och gav inte föda åt hennes negativitet och elaka kommentarer utan jag försökte fokusera på hennes bra egenskaper, varför vi har en relation och att jag inte får slänga ur mig vad som helst. Det är trots allt min älskade makes mamma. Men alla dessa kommentarer fick mig stortjuta inne i rummet med min tröstande make men vi valde att inte säga något. När en människa har ett passivt aggressivt beteende är det mycket svårt att ha något konkret att gå på och eftersom hon är en skitsnackare bakom ryggen och har indirekta fula kommentarer, pikar, hånfullhet så vill inte jag ge en respons på det fastän det är så klockrent att det är mig hon syftar på då kommentarerna är utmärkande för det jag sysslar, arbetar, är och gör i min vardag.
Enda sen den helgen i juni så har jag hållit mig på avstånd. Vi bor på 60 mils avstånd och ses inte ofta men vi har haft mycket kontakt mer Facebook och telefon. Jag insåg att den här kvinnan kommer aldrig ändras så det ligger i min makt att avgöra hur mycket hon ska få påverka mig negativt och hur mycket hon ska få skada och såra mig (och indirekt sin son då jag är hans maka). Jag har mina mycket starka och bestämda åsikter om den här kvinnan men jag känner inte att det är nödvändigt eller relevant att presentera de så jag valde att distansera mig. Det innebar att jag ringde inte lika ofta men när hon ringde var jag öppen, glad och trevlig och vi pratade på men fortfarande restriktiv med information om våra liv. Hon behöver faktiskt inte veta sånt som inte berör henne. Jag såg även till att jag begränsade henne på Facebook - det innebär för de som inte vet att hon inte får tillgång till allt jag delar, laddar upp eller skriver. Jag vill inte radera henne från Facebook då helvetet kommer braka loss men jag begränsade henne med all respekt. Min svärmor är inte dum, så hon begränsade mig också på Facebook vilket var otroligt skönt. Då slapp jag se alla elaka citat delningar på Facebook och kunde glömma henne enklare emellanåt. Då slapp jag bygga på den här negativiteten som finns mellan oss genom mina tankar. Nu har hon tagit bort begränsningen, så jag kan se hennes inlägg igen, och det delas hejvilt med otrevliga citat, kommentarer och pikar.
Nu till mitt problem:
Vi ska på bröllop i staden mina svärföräldrar bor då min makes barndomsvän gifter sig. Jag vill ärligt talat inte bo hos mina svärföräldrar men det finns inga andra vi kan bo hos. Förvisso hans bror men de har fem ungar så det är full rulle där och vi vill inte belasta de. Jag är ambivalent. Jag vill som sagt inte vara där. Hon har inte ringt oss sen vi ringde henne (i början av juli) och hon hör inte av sig till mig eller sin son. Det känns väldigt märkligt för mig att bara åka dit och bo hos de en hel helg när vi inte ens har pratat. Hon gillar inte mig och det är uppenbart. Varför skall jag då tvingas vistas hos henne? Samtidigt som jag känner så, så tänker jag ett steg längre och på vilka konsekvenser detta skulle ha. Jag vill inte att hon ger igen och att hennes son drabbas. Jag vill absolut inte ha en konflikt. Jag hatar inte henne. Jag vill bara vara lycklig och finna ro i mitt liv. Jag vill umgås med människor som tycker om mig och accepterar mig. Inte med människor som avundas och sårar mig, även om hon är makens mamma. Men om vi inte bor hos de i helgen så kommer det bli en stor konflikt av det. Det kommer börja spridas rykten om hur dålig människa jag är, att hon hatar mig, att jag är helt galen, hon kanske till och med väljer att inte umgås med sina barnbarn i framtiden, hon kanske inte kommer på dop eller födelsedagar. Jag tänker helt enkelt på konsekvenserna av mitt agerande. Jag vill inte det ödelägger hennes relation med hennes son men och andra sidan är det inte jag som bestämmer det. Om hon själv inte känner så, så kan inte jag känna så för henne. Så vad tycker ni? Vad hade ni gjort? Hur ser ni på saken?
Snälla ni jag behöver verkligen era tips och råd! Är så genuint tacksam!
Hälsningar
yankeecandle
