Min styvdotter

hur gammal är dottern?

det är inte lätt för någon.......

går det att hon bor med mamma då?

ofta utrycker barn och även tonåringar sin frustration och rädsla på ett sätt då de är väldigt elaka, men det behöver absolut inte vara det de egentligen menar djupt inuti.

väldigt känslig ålder.

frustrationen kan bero på olika saker. även om barn i regel vill se föräldrarna lyckliga, så är det svårt när föräldrar skiljs överhuvudtaget. alltså det är inte du eller mammas pojkvän som det är fel på, utan själva saken att man inte har föräldrarna tillsammans kan påverka ett barn, oftast spelar ju flera faktor roll också.

men va fin människa du är som ändå försöker lösa det, och inte bara åsidosätter barnet (som vissa tycker kanske att det är inte ditt problem osv...) styrkekramar till dig!

ta skitsnacket med en nypa salt! mitt råd är behandla alla barn lika! alla är ju "era". hon ska inte ha mer eller mindre uppmärksamhet eller kärlek än övriga. stödja som om det vore ditt eget barn. sätt gränser, säg till på skarpen om så behövs, precis som med dina biologiska. visa henne att hon är inte "en som är här med sitt eget sätt" utan "är ett barn till i familjen".

nån dag kommer hon att säga "pappas nya fru" har alltid behandlat mig som egen...... även om detta dröjer ett tag kan jag säga

Kanske känner hon sig lite utanför. Hon är det enda syskonet med skilda föräldrar i denna skara. Hon kanske inte känner sig riktigt hemma någonstans.

Många funderingar kan komma i denna åldern. Dessutom börjar hormonerna spöka och det är jättetufft att vara tonåring. Känslor som svajar och man ska börja ta reda på vem man är. Blir mer och mer vuxen.

Ta inte allt personligt, för en del tonåringar hatar allt och alla. Allt är pest.

Så försök vara som vanligt och visa att du finns där, men våga sätta gränser. Prata med henne om hur du känner. Fråga varför hon känner som hon gör mot dig. Vad du än gör så backa inte undan. Hon testar kanske dig för att se om du står kvar även när hon inte är perfekt..... 3.5 år är inte så länge heller.

Jag kom in i mina bonusar liv när de var 10.5 och 7. Den lilla och jag kom varandra närmare än den stora. Det är ju svårare ju äldre de är oftast tror jag.

Kämpa för en fortsatt bra relation med din bonusdotter, men som sagt backa inte undan nu när hon förmodligen behöver sig som mest.

mycket tror jag handlar om hennes ålder. Nu kommer det fram saker. Har hon någon diagnos? Du skriver att hon är "egen" och att ni tagit hänsyn till detta. 

Jag har tonårsbarn (biologiska) varav en har en diagnos och han särskiljer sig helt klart från syskonet. Jag är särbo och vi ska flytta ihop med särbon och hans barn så småningom. När jag pratar om det med mina barn säger just barnet med diagnosen att "ni blir en ny familj men inte jag". Han kan verkligen inte se det (inte just nu iaf). Han är heller inte så värst intresserad av de andra även om han int verkar ha nåt emot dem, men han vill liksom ha "sitt" bara och så är det bra med det. Låter lite som din bonusdotter är likadan, kanske mer utåtagerande än min son.

Även om ni bott ihop i flera år så var hon inte tonåring när ni flyttade ihop och det händer så himla mycket under högstadie/gymnasieåren. Nu blossar känslor upp, helt klart. Det är jättesvårt att råda men kanske behöver hon mer uppmärksamhet och omsorg än ett genomsnittligt barn? (vet inte hur jag ska uttrycka det där så det inte blev konstigt men jag hoppas du förstår vad jag menar). Man vill ju som förälder balansera så det inte bara blir ett bortskämt barn som får uppmärksamhet för att det skriker högst, men jag vet inte, ibland tror jag vissa barn får för lite.

ja jag vet inte. Svårt när man inte kan få en hel bild så här på nätet. 

Antar ni försöker prata med henne vid nåt tillfälle när hon är lugn? Be henne berätta hur hon känner, hur hon skulle vilja att livet var och sen diskutera vad som faktiskt är möjligt när man är 13 år osv.

Visst önskar man att alla skulle ta hänsyn till sina syskon, kunna dela utan gnat, men om hon nu inte klarar det så måste ni hantera det, precis som jag uppfattar att ni har gjort. Bara det att NU när tonåren är i gång verkar hon "värre" än innan och ni alla måste på nåt sätt hänga med i svängarna. Ibland får man skrota allt gammalt och börja på nytt blad, visa henne att ni faktisk lyssnar (för jag antar att hon inte tycker det) och visa att genom samarbete blir det bättre även för henne.  Lystrar hon till belöningar? Alltså att förstärka/berömma det som är bra snarare än att kommentera och säga till för mycket när hon tar till det dåliga beteendet? (menar inte att man ska strunta i det så klart men för vissa barn är all uppmärksamhet bra i deras ögon, dvs de beter sig värre och värre för då får de uppmärksamhet)

Men jag vet det är jättesvårt. Med min son som sagt, vi har haft tusentals diskussioner om olika saker, ibland samma om och om igen. Det gäller att försöka uppfinna nåt nytt sätt att nå in och det är fanemej inte lätt. 

Så var hade hon skrivit ner sina tankar någonstans?

Det var en extremt dålig vän. Något sådant har jag aldrig hört talas om ens. Vilket svek av vännen. Hur kommer det sig att ni inte accepterade förklaringen? Det är i mitt tycke magstarkt att behöva stå till svars för något som borde varit privat och som borde fått hållas privat. 

Själv hade jag inte över huvud taget tagit upp saken, jag hade däremot förklarat för både vän och det kopierande barnet hur man uppför sig när det gäller förtroenden. 

Det din styvdotter skrev i det där brevet kan ju ha gällt för precis den stunden hon skrev det. Kanske kände hon sig irriterad just då och skrev av sig. Kanske tyckte hon just då att du var pappas nya fru, precis som du i den stund du skriver här tycker sämre saker om henne än du gör annars. Sina privata tankar måste man ju få lufta, särskilt när man är tonåring med allt vad det innebär. Skillnad vore om hon tagit upp det med er, skickat brevet till er eller i övrigt betett sig illa mot dig, de andra barnen och sin pappa. Så är tydligen enligt dig inte fallet, men ändå ska hon berövas sin integritet. Mycket märkligt agerande av vän och vuxenvärld. 

Hur agerar föräldrarna nu då? Om det var så oroande så hoppas jag någon hjälp till henne skaffas.

Jag förstår absolut att din ork tryter om det varit jobbigt en längre tid. Jag har själv varit igenom några riktigt tuffa år med ena bonusdottern och blev till slut också tvungen att sluta bry mig ( även om jag inerst inne inte kunde), för att orka ta hand om våra gemensamma barn och andra bonusdottern. Jag fick migrän och magkatarr mm innan jag förstod att jag måste acceptera att jag inget kunde göra.Hon knappt hemma alls på över två år och det höll på att förgöra mig. Dels av oro för att vi aldrig visste vart hon var och att andra föräldern inte orkade bry sig.

Strunt samma annan historia och ingen hjälp för dig.

Skiljer sig eran familj med regler och annat mot andra familjen? Det är ju helt okej att det gör det i viss mån men kanske kan vara en del. Mest tror jag att hon är en tonåring och att det bara är jobbigt.

Lycka till och Styrkekram.

Det är väl troligare och större risk för att du förstör flickan med din svartsjuka.