Min styvdotter

mycket tror jag handlar om hennes ålder. Nu kommer det fram saker. Har hon någon diagnos? Du skriver att hon är "egen" och att ni tagit hänsyn till detta. 

Jag har tonårsbarn (biologiska) varav en har en diagnos och han särskiljer sig helt klart från syskonet. Jag är särbo och vi ska flytta ihop med särbon och hans barn så småningom. När jag pratar om det med mina barn säger just barnet med diagnosen att "ni blir en ny familj men inte jag". Han kan verkligen inte se det (inte just nu iaf). Han är heller inte så värst intresserad av de andra även om han int verkar ha nåt emot dem, men han vill liksom ha "sitt" bara och så är det bra med det. Låter lite som din bonusdotter är likadan, kanske mer utåtagerande än min son.

Även om ni bott ihop i flera år så var hon inte tonåring när ni flyttade ihop och det händer så himla mycket under högstadie/gymnasieåren. Nu blossar känslor upp, helt klart. Det är jättesvårt att råda men kanske behöver hon mer uppmärksamhet och omsorg än ett genomsnittligt barn? (vet inte hur jag ska uttrycka det där så det inte blev konstigt men jag hoppas du förstår vad jag menar). Man vill ju som förälder balansera så det inte bara blir ett bortskämt barn som får uppmärksamhet för att det skriker högst, men jag vet inte, ibland tror jag vissa barn får för lite.

ja jag vet inte. Svårt när man inte kan få en hel bild så här på nätet. 

Antar ni försöker prata med henne vid nåt tillfälle när hon är lugn? Be henne berätta hur hon känner, hur hon skulle vilja att livet var och sen diskutera vad som faktiskt är möjligt när man är 13 år osv.

Visst önskar man att alla skulle ta hänsyn till sina syskon, kunna dela utan gnat, men om hon nu inte klarar det så måste ni hantera det, precis som jag uppfattar att ni har gjort. Bara det att NU när tonåren är i gång verkar hon "värre" än innan och ni alla måste på nåt sätt hänga med i svängarna. Ibland får man skrota allt gammalt och börja på nytt blad, visa henne att ni faktisk lyssnar (för jag antar att hon inte tycker det) och visa att genom samarbete blir det bättre även för henne.  Lystrar hon till belöningar? Alltså att förstärka/berömma det som är bra snarare än att kommentera och säga till för mycket när hon tar till det dåliga beteendet? (menar inte att man ska strunta i det så klart men för vissa barn är all uppmärksamhet bra i deras ögon, dvs de beter sig värre och värre för då får de uppmärksamhet)

Men jag vet det är jättesvårt. Med min son som sagt, vi har haft tusentals diskussioner om olika saker, ibland samma om och om igen. Det gäller att försöka uppfinna nåt nytt sätt att nå in och det är fanemej inte lätt. 

jag kanske har missat nåt i tråden, men vad gör hennes pappa? Nu får vi dina tankar och din oro men hur beter sig han, hur pratar han med sig dotter osv? Det är ju i första hand han som får ta ansvaret här även om det är jättebra om ni kan stöta varann och agera som en familj