Jag känner ytterst få som känner att barn är meningen med livet, att ens barn är en del av ens liv och att man älskar ens barn, det är en helt annan sak.
Jag tror faktiskt att det hon skriver i sin artikel är nog mer närmare sanningen än din bild.
Jag tycker snarare det är osunt om man anser att barnen är ens mening med livet, vilken börda man lägger på sina barn.
Ansvariga??
Skulle kalla det att bidra till föräldrarnas lycka
Är det så fel
Jag hoppasatt jag bidrar till deras lycka också
En än gång
individualism på hög nivå
sorgligt
Här skulle man väl vara urtypisk svensk och gå en medelväg? Den som vill ha sin mening i sina barn kan väl få ha det? Den som vill ha sin mening i att samla på skalbaggar kan väl få ha det?
Den som tycker att det är osunt att ägna sig åt sina barn verkar lite.....osund.
Osunt att ägna sig åt sina barn bjöntjänst???
Förstår faktiskt inte vad du menar.
Vill du döva ett dåligt samvete??
Kanske du inte blev älskad so barn själv?
Vad vet jag. Tycker du svamlar,
Jag lägger väl inte varken ansvar eller börda å mina barn genom at tycka att dom är viktiast i mtt liv?
Jag har massr av vänner och annat jag gillar att göra
kom inte och säg att jag är osund för att jag helst vill umgås med min familj!!!
Jag har också sett det på nära håll och det har alltid handlat om kvinnor. Ibland börjar det redan när barnen blir mer självständiga och självgående och hellre umgås med en kompis än med sin mamma t.ex.
Talade senast med en kollega om detta, idag något över 50 år. Hon har fem barn och den yngsta flyttar snart hemifrån. Hon har alltid varit väldigt "på" mig och pratat om hur viktigt det är att ha sitt utanför familjen, underhålla sin relation, inte ge upp sina drömmar och sig själv osv. Nu när yngsta barnet ska flytta berättade hon att det handlar om att hon ser sitt yngre jag i mig (det visste jag redan) men att hon gav upp mycket och nu är rädd att hon inte vet vem hon är längre och gamla vänner är sedan länge borta och hon känner inte sin man..Hennes man har sitt kvar förutom möjligtvis sin fru.
Jag tror på balans och vill gärna tro att livet inte behöver ha en enda mening som sagt, att man kan leva för flera saker. Mina barn ger mitt liv mening men det gör också mina vänner, mina sambo, nära och kära, mina intressen, jobbet och en solig dag..
Det verkar helt enkelt som att människor som säger att barnen inte är meningen med livet har lite svårt att förstå andra FÖRNUFTIGA människor.
Bara att använda sig av en sån ton är att låta bättre än alla andra.
Och ja det blir jag provocerad av.
Inget av det ovanstående går ju emot vad jag själv tycker.
Minabarn följer med mig på mina hobbies och dom vet att det finns MYCKET som jag tycker är kul att göra som inte inkluderar dom. (om det nu är viktigt)
men jag tänker så här (tydligt nu för ni" förnuftiga" människor)
VAD SKULLE VARA VIKTIGAST FÖR MIG ATT GÖRA OCH VARA MED OM JAG DOG OM 1h?
Svar: Mina barn. (inte mina hobbies eller vänner alltså)
Jag tror inte att dom tar illa upp av det,
Och inte heller skapar sina egna liv där lilla mamma inte inkluderas alltid.