Hur stödjer jag min man genom skilsmässan?

Va ett stöd som en vän, vill han prata med dig, låt han, men glöm inte bort gränser..annars kan det nog bli svårt för honom.

Hej
Det viktigaste du kan göra är att visa respekt för hans sorg. Hjälp honom att gå vidare. Presentera inte barn för tidigt för ev nya, flytta inte för nära så han slipper se dig o ev ny komma o gå med hans barn ( om ni har några). Ge inte dubbla budskap. Jag älskar dig ena dagen och ut o ragga andra. Inga budskap som får honom att hoppas att detta löser sig med vidare att det är din avsikt. För ger du honom det kommer han hoppas. 

Ja det var iallafall vad jag gjorde länge o länge o länge så länge som mitt ex velade. Ju mer du funderar på hur ditt handlande påverkar honom under resans gång ju snabbare går det tills han är glad igen. 

Lycka till!

kram

Jag försöker att lyssna på honom och jag stöttar honom så gott jag kan. Ska ta till mig detta om tydliga gränser. Har varit noga att hålla på dem. Jag har varit väldigt rak och tydlig. Samtidigt har även jag visat min sorg, och då har han tröstat mig. På så vis vet han att jag inte är kall utan oxå känner, men att det inte kommer att fungera mellan oss som par. 

Sedan är ju inget enkelt. Han har exempelvis inte orkat berätta för sin del av familjen, utan mina föräldrar är de enda som vet. Han säger att han inte orkar osv. Det skapar en del hemlighetsmakeri som jag egentligen inte tror är bra. Samtidigt måste jag ju respektera honom och låta det ta tid. 

Tack för era tips.

Låt han inte få alltför lång tid på sig att berätta, jag var för flat och tror det bara blev jobbigare för mitt ex ju längre han väntade. Jag föreslår att han får välja ett datum (rimligt långt bort i tid) och har han då inte berättat så kommer du göra det. En del saker blir större och större ju mer man tanker på dem och mitt ex tyckte det var jätteskönt när han väl berättat. Vi var alltså så långt fram i separationen att jag skrivit kontrakt på nytt hus utan att han klarat av att berätta för sina syskon. Våra barn visst självklart och jag var till slut rätt less på att de behövde gå runt och vara tysta för att pappan är seg.

Att han inte vill berätta tolkar jag som att han ändå innerst inne hoppas på att det ska bli ni igen oavsett vad du säger.

Det kanske inte ska vara du som finns där och tröstar, jag tror det kommer att ta längre tid innan han kommer över dig då. Du måste inte vara elak, men ju mer du tröstar och finns där för honom, ju mer kommer han kanske att hoppas på att det ska bli ni.
Ibland kan det behövas en total brytning till en början, tills båda kommit över sina känslor och särskilt då den som blir lämnad. Det kan behövas för att denne ska kunna gå vidare.

Men, vill du ändå finnas för honom, se till att du verkligen verkligen är tydlig med att det aldrig blir ni igen och försök att inte vara för fysiska, håll även kramar på ett minimum samt sluta med hemlighetsmakeriet. Det gynnar ingen av er.

Han säger att han ska berätta för sina föräldrar imorgon. Och jag tycker att vi båda verkar må lite bättre. Men det är svårt att hålla gränserna. Jag har för tillfället ingen annanstans att ta vägen. Vi har alltså fortfarande en vardag ihop. Det känns tryggt men även väldigt jobbigt.

Det är också svårt för mig just nu, att hålla fast vid mitt val. Han har frågat om vi inte bara kan flytta isär, typ ta en paus och sedan försöka igen. Vet inte hur det skulle funka.

Just nu tar vi en dag itaget. Ibland tänker jag även att jag kanske tagit fel beslut. Men det säger jag inte till honom. Vill inte ge falska förhoppningar.

Ni kan ju gå i familjeterapi även om du står fast vid ditt beslut att skiljas.

År du säker? Är det oron för att förlora den invanda trygga vardagen? Står du i bostadskö? Kan du och vill du köpa en bostad?

Det är klart ni kan stötta varandra men jag undrar om det är så bra. Sorgen vid en separation är ju oundviklig och det bästa är att bara ta sig igenom det. Och det gör man bäst utan att klänga sig fast vid den som man ska separera ifrån. Det är ju hälsosammare att söka stöd utifrån eftersom det är med dem man ska fortsätta leva tillsammans med. För den med separationsångest är det ju extra jobbigt. Men det spelar ingen roll. Alla människor måste processa oavsett. Det är som att dra bort ett plåster. Ju fortare man drar av det desto snabbare försvinner plågan. Man vill ju inte förlänga lidandet i onödan.

Jag skulle nästan vilja tipsa din man att söka stöd hos en terapeut om han antingen inte klarar av att stå på egna ben och söka stöd hos sin familj och sina vänner. Eller om deras stöd inte räcker.

Uggh, om "det är som ett plåster" stämmer så undrar jag ju hur jävla länge det skulle ta mig att komma över honom om han hade varit min vän igenom det här?!!!

Jag var för ett år sedan med om en "tsunami-separation", alltså från ingenstans kom beskedet att det var slut och sedan dess har han varit kallare än is. 

Den metoden kan jag inte rekommendera om det är så att du vill att ni tillslut ska kunna vara vänner. 

Sedan kanske du inte kan stötta hur mkt som helst, men jag tror att det hjälper om man håller det på en så vänskaplig nivå som du bara mäktar med.

Det är bra att få möjlighet att prata ut om saker även om målet är separation, då gärna med tredje part. Det kan ni få nytta av båda två.

Glöm inte, behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

En av anledningarna till att du vill gå isär är hans dåliga sexlust?
har han blivit undersökt så att det inte finns nåt fysiskt fel?
Tycker att det är lite märkligt om han vill gosa o ligga nära m han inte tänder på dej.
Vet inte hur länge ni har varit ihop men det är flera år tydligen, finns det barn med i bilden så kanske du/ni ska försöka igen, han har nog fattat att du menar allvar.