Vår dotter börjar ny avdelning på dagis samtidigt som hon blivit stora syster.
Vår dotter är 2 år och tio månader och har precis blivit stora syster till en lillebror. Hon är mycket glad för detta och har sett fram emot det här länge. Hon säger själv att hon är stor och har gjort länge nu. Vi försöker inte spä på detta för mycket utan vill att hon både ska kunna känna sig liten ibland och stor ibland. Försöker ge henne egen tid och mycket familjetid för att hon inte ska känna sig undanskuffad. Detta verkar gå bra.
Nu är det så att hon även har det nytt på förskolan. Hon har börjat en ny grupp, storbarnsavdelning med nya fröknar och en mycket större barngrupp än tidigare. Dock med flera av sina gamla kompisar, men då hon bara går 5 timmar, tre dagar i veckan är vi oroliga att hon inte kommer in i gruppen ordentligt. Hon är social, glad, lugn, är mycket tidig med talet och har oerhört bra språkförståelse så att hon nu går i en storbarnsgrupp är nog bara bra för utvecklingen. Dock är hon ofta lite avvaktande och försiktig om hon inte känner sig helt trygg och van i en situation.
Både jag och min man har känt att det inte känns lika bra på den nya avdelningen (mer opersonligt) men det är ju nytt för oss oxå, så vi vi kanske måste vänja oss vi med.
Hon verkligen älskade sin förra dagisgrupp och fröknarna, sa det även själv flera gånger till dom.
Hela situationen med dagis har förändrats på flera sätt. När jag jobbade lämnade vi henne ofta först på morgonen och hon fick då egentid med pedagogerna och kände sig uppmärksammad vilket gjorde henne trygg trots att de hade många vikarier i perioder. Vi är nu oroliga att hon inte ska känna sig trygg och ingå i den nya gruppen på samma självklara sätt. Då det är drygt 10st fler barn på den nya avdelningen, är närheten mellan barn och pedagoger inte lite självklar.
Det är fortfarande väldigt nytt, två veckor har hon gått där och hittills går hon in till kompisarna (nya och gamla) men är lite mer avvaktande och blyg än tidigare, men vi vill stötta henne till en bra start.
Är det någon som går igenom ungefär samma sak? Eller har erfarenhet av det? Hur ska vi som föräldrar hjälpa henne med allt detta nya så hon känner sig trygg och får vara sig själv och inte fortsätter vara blyg och avvaktande?